Det finns en gammal journalistmyt som säger ”kolla aldrig en bra story, då kanske den spricker”. Ungefär så känner jag mig nu. Jag hade ju kommit på en ny maträtt.

Så här var det:

Jag gick ganska länge och funderade på att gifta ihop strömming med fänkål & Pernod. Allt är så sydfranskt. Pernod – eller pastis som drycken egentligen heter – är den traditionella provencalska aperitifen. Fänkål brukar hänga ihop med fisk i grytor och soppor. Bägge har de en trevlig anissmak; då borde de väl funka bra ihop.

Ja, det klar strömming är inte så franskt, men det är ganska nära medelhavsidealet sardiner.

Häromdagen tog jag strömmingen ur båten – nåja ur fiskhandlarens is-disk – och satte igång. Skivade fänkålen, stekte den – och gratinerade allt tillsammans med Pernod och citron.

Och det blev så där milt anissmakande som det borde. Pernod och fänkålen kompletterade varandra. Jag var väldigt nöjd och tänkte att nu skulle jag skriva om maträtten som Frankrike glömde bort att uppfinna.

Men så gjorde jag det som journalisthistorien sade att man inte ska göra. Jag kollade fakta.

Med ganska bristfälliga kunskaper i franska skrev jag in ” sardine gratin pastis” i sökfältet på Google – och vips så radade massor av recept på sardiner med Pernod/pastis upp sig på skärmen.

Men jag var först med att komma på rätten – i alla fall här hemma.

Det här behövs till 4 personer:
700 – 800 g strömming eller färska sardiner
2 fänkål
olivolja
salt & svartpeppar
1 citron, saften
5 cl Pernod (eller annan pastis)
½ dl hackad persilja
1 dl ströbröd

Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader. Dela fänkålen och skär bort rotstocken + kanske toppen av ”fänkåls-rören”. Skiva tunt. Stek i olivolja tills den börjar mjukna. Salt & peppra.

Klipp bort ryggfenan från strömmingen.

Olja två ugnsformar. Bottna dem med fänkål och lägg strömmingen över (ev lite på varandra). Pressa över citron och häll på Pernod. Salta ganska rejält och kör några varv med svartpepparkvarnen. Strö över persilja. Toppa med ströbröd.

Gratinera i ugnen i 10 – 15 minuter. Strömmingen ska ha fin färg och vara helt tillagad.

Jag åt och var nöjd. Hustrun rynkade pannan och ville inte ha mer. Men hon gillar ju varken Pernod eller fänkål, så det är kanske inte så konstigt.

Egoistiskt sett så gjorde det inte så mycket – det blev ju mer strömming till mig…

Men nu jag är ingen omöjlig människa. Jag känner till hustruns böjelser och hade gjort en egen form till henne – utan fänkål och pastis.