Förra året var vi i Alsace och bodde i en bondby vid tyska gränsen. Solen stekte och termometern passerade 30-strecket redan före lunch, så dagarna blev rätt så lata och poolen (här ovanför) en del av dagen.

I år är vi bägge pensionärer och firar det med en lite längre tur till Provence. Vi har hittat en privat lägenhet i Cagnes-sur-Mer, några kilometer väster om Nice.

Ska bli kul att återse östra delen av Provence och Cote d’Azur. Jag har inte varit där sedan jag tågluffade för så där en 100 år sedan. Ett av de tydligaste minnena från Nice är när jag – 18 år gammal – gick rätt in i en lyktstolpe. Men det är inte som du tror, det var ingen ungdomlig tågluffar-fylla. Det var bara ett ovanligt intensivt samtal

Men i år blir nog värmen lite mildare för vi väntar till efter turistsäsongen. Men ändå… Hur länge har man inte drömt om den resan? Dagdrömt om de där dagarna när andra släpar sig upp och småfryser på väg till jobbet. Då går man ner till poolen, tar ett förmiddagsdopp och så sätter man sig i skuggan och läser en bok. Pensionärslivet – här kommer vi!

Under de senaste fem åren (bortsett från pandemin) så har vi hyrt semesterlägenheter i Frankrike. I Alsace, Provence och på Atlantkusten. Det har varit bra boenden med pool eller nära till havet. Och aldrig har vi betalat mer än 3 500 kronor per vecka.

Jag vet att det är tuffare i år. Den svenska kronan har smält bort som en glass i solen, men ändå går det att hitta bra boende till ett hyfsat pris.

Här kommer några råd om hur man kan tänka för att pengarna ska räcka:

Välj bort den värsta högsäsongen från mitten av juli till slutet av augusti. Det är inte så svårt eftersom svenska semestrar startar tidigare än de franska – och veckan direkt efter midsommar är mycket billigare än en av augustiveckorna.

Använd de franska sajterna France-voyage och Gites-de-france. Mitt intryck är att de är billigare än till exempel svenska Sembo, utbudet är också mycket större. Bägge sajterna går dessutom att köra på engelska, om man som jag inte är så där vansinnigt bra på franska.

Leta lite vid sidan av de värsta turistmagneterna. I Provence några mil öster om Marseille är det mycket billigare än på ”riktiga” Cote d’Azur. Det är samma Medelhav, liknande städer och byar, men inte lika mycket folk och inte lika glassigt.

Bo på de franska budgethotellen. De har noll charmfaktor, men de är rena, pålitliga och man får det man behöver: säng, dusch och frukost. Två av kedjorna är Premiere classe och Ibis, men det finns fler.

Byt boende, det är ännu billigare. Vi har bytt hus åtta gånger – tre gånger i Frankrike – och det har funkat jättebra vid alla tillfällen. Använd de etablerade organisationerna Intervac och Homelink. Det enda du behöver betala är en avgift till organisationerna på en knapp tusenlapp.

Trevlig Frankrikeresa, du också!

Funderar du på att åka till Alsace. Kanske en höstresa? Eller har du redan börjat fundera på nästa års semester?

Då har jag ett anspråkslöst förslag. Åk till Saasenheim, så där en två mil öster om Selestat. Inte för att byn i sig är så märkvärdig, det är en vanlig bondby med korsvirkeshus, traktorer och lite lukt av jordbruk (läs svin och kossor).

Men boendet som finns i Saasenheim är märkvärdigt. Där har Nina och Antoine Lauffenburger en stadig alsacisk villa med en semesterlägenhet på övervåningen. I trädgården står Le cottage de Nina, ett attefallshus fullt inrett för en behaglig semester.

Trädgården är full av överraskningar. Till vänster finns en boulebana, längst ner ett vattenfall och vid poolen står speglar, statyer och ett bananträd som ger små gula bananer framåt hösten.

Men det mest överraskande är inte trädgården, utan värdarna. Vi bodde i lägenheten – senor Mikes lägenhet som den heter – under två veckor i början av sommaren. I trädgårdshuset fanns ett par från nordvästra Frankrike, en eftertänksam dam och en man som var så ivrig på nästa sak att han inte kunde stå still när han pratade. Vänta på en stapplande mening på franska var det inte tal om.

Men värdparet behandlade oss med samma öppenhet. En eftermiddag när vi låg vid poolen kom Antoine förbi och frågade om vi ville ha en öl.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Svepte in oss i en badhanduk och följde med till poolens utekök, döpt till Place de la Bière. Där hällde värden upp fatöl åt oss och slog sig ner för att prata. Samtalet var på högtyska – alltså sådan som man lär sig i skolan – och i så långsamt tempo att även jag kunde delta. Men deras modersmål är elsassiska, alltså den sydtyska dialekt som man traditionellt pratar i Alsace.

Jag har visserligen varit där ganska många gånger – och pratat min knaggliga tyska – men jag har inte umgåtts så nära att jag har hört dem prata elsassiska med varandra. Det är en sjungande dialekt, låter lite som en glad norrman som försöker sig på ryska. Och, man fattar faktiskt inte ett enda ord, men det låter kul.

Jag lärde mig en fras på elsassiska ”wir sind schweda” (vi är svenskar). Och det försökte jag också säga när jag presenterade mig. Jag tyckte jag pratade tydligt och gick liksom ner i tonfallet i slutet. Du vet som man gör när man presenterar sig med visst eftertryck. Mannen jag pratade med stirrade tomt framför sig tills Antione, värden, grep in och sa ”han menar ‘wir sind SchwedAH'”. Avslutningen på meningen var hög och klingande, lite som när gökuret gal. Då log mannen brett och sa ungefär ”vad kul att träffa svenskar”.

Om det inte har framgått så är elsassiska släkt med schweizer-tyska.

En dag kom värdparet förbi och frågade vad vi skulle göra på lördagskvällen. Det var Sankt Johannes-afton – eller Feu de St. Jean – och då bränner man bål. Värdparet skulle dit och nu undrade de om inte hyresgästerna ville hänga på.

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi travade en dryg kilometer mellan fält med vajande majsplantor. Antoine eftertänksamt med händerna på ryggen, Nina vänligt konverserande och fransmannen i Le cottage de Nina studsade omkring någonstans.

Målet var festföreningens lokal i utkanten av byn. Där väntade ett helt fält fullt med människor, bänkar och bord – och så flera stationer där man kunde köpa tarte flambée och korv, öl och alsacevin. Fältet var fullt – och då menar jag verkligen fullt – med människor, cirka 1 500. Inte så illa för en by med 650 innevånare.

Jag kan avslöja att på en fransk byfest så gör man ungefär samma saker som på en svensk: man pratar, och så äter man och så tar man en öl. Ja, och efter en stund är det tomt i glaset och då måsta man ställa sig i kön för att få en öl till.

Men det mest spektakulära kom när mörkret lagt sig över festfältet. Då tändes bålet och det var inte som på Valborg med lite hopsamlade brädbitar och avbarrade julgranar. Det var en helt uppbyggd attrapp av en väderkvarn, ihopsnickrad med överblivet virke från traktens byggare.

Först syntes bara några försiktiga strimmor eld från mitten av väderkvarnen. Men sedan spred den sig till ett dånande och sprakande inferno av eld som raserade många hundra timmars frivilligbyggande på ett på ungefär den tid det tog att stå i kö för nästa öl.

Vi åkte som vanligt runt i Alsace. Vandrade efter de medeltida gatorna i byn Eguisheim, tittade på de nästan lika gamla korsvirkeshusen som lite trötta lutade sig mot varandra. Tog en sväng till Strasbourg och kikade på de gamla garvarkvarteren i stadsdelen Petite France. Och så handlade vi lite vin, bara en låda här och två lådor där – ja, och så fick vi med några flaskor från Super U och Leclerc.

Allt det här såg våra värdar när vi släpade upp vinet till vindsvåningen, så de frågade vänligt ”Tycker ni om vin? Ska vi kanske ordna vinprovning?”

”Öh, jovisst. Ja tack”, svarade vi.

Så kom det sig att vi en kväll när solen börjat sin bana mot horisonten satt runt uteköket vid poolen och sniffade, smuttade och jämförde. Det var vitt Alsacevin och rött från Rhône, rosé och bubbel och fruktigt rött vin från allra sydligaste Roussillon. Där går språkgränsen för katalanska upp en bit i Frankrike – och vinet, Torre del far, var en del av det katalanska arvet.

Vi som satt där var inte bara värdarna och de sommarboende. Det var också folk från byarna runtomkring. En 80-årig slaktare och hans vänliga fru, en halvt pensionerad militär och värdparets son. Och så sådär en åtta, nio människor till.

Vår värdinna och hennes vänner stod för maten. Trinda knack-korvar och mustig tapenade, oliver och snittar och pajer. Inte en chans att vi gick därifrån hungriga. Däremot fick vi med oss ett par lådor vin.

Ja, du börjar förstå att vi fick med oss ett par flaskor hem, sådär en 50 – 60 flaskor, mest slanka Alsacebuteljer, men också en del rött från Rhône och Bordeaux.

Så tag mitt råd. Åk till Alsace, stanna gärna i Saasenheim och glöm inte bort att kika in till vinproducenterna. Men är du lika förtjust i vin som jag, så kanske du ska fundera på en större kombi – med plats för alla flaskorna.