Vad gör man om man är i medelåldern, har skrivklåda i fingrarna och älskar mat, vin och Provence – och är vid tämligen god kassa? Naturligtvis flyttar man dit och börjar skriva om livet i Provence; om maten, vinet och alla människorna.

Det är i alla fall vad Peter Mayle gör. På 1980-talet är han en knappt medelålders man som har slutat som copywriter och sålt den framgångsrika, engelska reklambyrån. Under några år har han försörjt sig på att skriva faktaböcker, men vill liksom något mer.

Han slår sig ner i ett gammalt hus utanför Ménerbes i Provence. Det är en by i Luberon-dalen, en timme eller två från Rivieran och alla turisterna. Ett landskap där lantbruk fortfarande är den dominerande sysselsättningen och husen är byggda av stenblock.

Här skapar han ett eget litet universum som han beskriver i böckerna Ett år i Provence och Alltid Provence.  Som läsare får man följa den eftertänksamma bonden Faustin och det listiga originalet Massot, mannen som tänker sälja sitt fallfärdiga hus till någon av alla de tyska turister som ändå kommer och förpestar hans tillvaro.

Man får följa hur Peter Mayles hus renoveras av alla de provencalska hantverkarna – som funkar som hantverkare överallt i världen: det vill säga bra, bara de kommer någon gång.

Böckerna kommer ut i slutet på 80-talet – och de gör braksuccé. I Sverige läser ”alla” dem, i England går de till och med som serie i en tidning. Själv faller jag pladask för det nyfiket, vänliga tilltalet och det kåserande språket. Det är som att äta bakelser; man vill bara ha mer.

Mest fastnar jag för alla sidor om mat och vin (surprise!). Peter Mayle äter sig igenom rätt många luncher och middagar. Och han kan knappt gå förbi en vinnörd utan att beskriva hur personen gurglar och tuggar och pratar om vinet.

En av de mer oförglömliga gångerna är när det engelska paret blir inbjudna till grannen Faustin första gången. Det är en historia om bleka och frusna engelsmän (mistralen blåser hårt utanför dörren) och provencalska bönder som äter på det sätt som kroppsarbetande människor gjort i alla tider – mycket – men också gott och med stort intresse. De är ju trots allt i Frankrike.

En annan gång åker Pater Mayle till saluhallen i Avignon, Les Halles. Där vandrar han mellan drivor av paprika och oliver, förbi pyramider av snäckor och bläckfisk.

”Under min korta promenad hade jag satt i mig ett helt dussin tänkta måltider. En skål bruna sprättägg förvandlades till en pipérade, en sorts bondomelett, med bayonneskinka från ståndet intill och paprika från nästa. Den höll svälten från dörren tills jag kom fram till rökt lax och kaviar. Men så var det ostarna, korvarna, patéerna på kanin och hare och fläsk, härliga bleka rillettes, ankbröst inlagda i smör…”

Skulle du ännu inte ha hittat fram till Peter Mayle, så är det bara att gratulera. Du har många timmar av underhållande läsning framför dig. Visst, det är bagateller han skriver om, och ibland är färgen lite rosenröd. Men det är underhållande och det är skrivet med bra spänst i språket.

Och har du tagit dig igenom Ett år i Provence och Alltid Provence så återstår en hel räcka med romaner lätta som petit fours; Hotell Pastis, A good year, The vintage caper, The Marseille caper…

Men lova mig en sak: åk inte iväg till Luberon-dalen för att se allt med egna ögon. Det gjorde jag. Tog den svindlande vackra vägen från Aix och norr ut över bergen. Passerade Bonnieux och svängde in i Ménerbes en eftermiddag i juli för snart tio år sedan.

Jag blev grymt besviken. Den levande, bullriga byn med det rustika caféet där bönder satt med en pastis hade ersatts med ännu en turistshop. Platanerna skuggade inte längre bastanta hemmafruar på väg till marknaden, utan istället Coca cola-sörplande turister. Och allt var skinande välordnat – kanske med pengar från turister som Peter Mayle dragit dit.

Men framför allt. Det såg inte alls ut som bilderna gjorde i mitt huvud.