Längst upp på bergryggen i Monteggio har Daniel Huber sin vingård. Den ligger på 450 meters höjd och marken är ibland så brant att det sticker i fötterna när man tittar nedåt, men utsikten är svindlande vacker. Man ser ut över Tresaflodens dalgång och de sista bergen innan Po-slätten plattar ut jorden. Lago Maggiore lyser som en liten blå-grön fläck mellan bergen.
Hit flyttade Daniel Huber för 30 år sedan för att bygga upp en egen vingård. Då var han en ung universitetsutbildad vinmakare från Zürich. När vi träffar honom en stekhet eftermiddag i början av augusti har håret grånat. T-shirten är svettig efter dagen på vinfälten och ryggen är böjd, som om det är svårt att räta upp den det hårda arbetet.
Han kommer emot oss med nyfikna ögon och undrar hur vi hittat hans vingård. Företaget Huber-vini är en av Ticinos kvalitetsproducenter. I vanliga fall säljer han till restauranger och privatkunder, men särskilt många turister brukar inte komma förbi.
Ändå tar han med oss in på innegården till det traditionella malcantonesiska huset. Där klättrar vinrankor i arkaderna från 1600-talet. Den stålblänkande avstjälkningsmaskinen står lite för sig själv, så att citronträd och fikonträd ska få utrymme.
Daniel Huber har ungefär noll snobbism. Han frågar på lätt sjungande tyska vad vi vill smaka:
– Vad är ni intresserade av? Rött vin eller vitt. Billigt eller dyrt.
Själv börjar han med ett rejält glas vatten, torkar sig om munnen och korkar upp en rosé gjord på Merlot. Det är ett rent, friskt vin. Försiktigt i både smak och lukt, men ändå distinkt. Det samma gäller också för Fustoquattro, en ung röd Merlot, som lagrats på ståltank.
Hemligheten bakom Huber-vin är det låga skördeuttaget. Om jag förstår rätt, så är det bara 30 hektoliter per hektar – ungefär en tredjedel av vad massproducenterna tar ut. Odlingarna ligger högt, upp till 450 meters höjd, och på branta sluttningar, så det mesta av arbetet måste göras för hand.
Priset på vinet är därefter. De billigaste vinerna kostar strax över 100-lappen, men det är gott så vi bestämmer oss för några flaskor och åker till byn Sessa för att rycka några hundralappar ur bankomaten.
När vi kommer med pengarna möts vi av en nyduschad Daniel Huber. Det är som om ryggen blev rakare av duschen, men ögonen är fortfarande vänligt plirande – och när vi fotar honom i badbyxor skämtar han om att inleda en ny karriär som badpojke.
Men han hinner också berätta mer om gården. I huvudsak odlar han blå druvor, mest Merlot, som passar bra i Ticinos varma klimat. Men det vita vinet gör han på Chardonnay, till skillnad från många andra i södra Schweiz, som använder Merlotdruvan även till vitt vin.
Klimatet på Alpernas sydsluttning är inte bara varmt, det är blött också. Den årlig regnmängd kan få en göteborgare att längta hem till den torra Västkusten. Dräneringen av markerna är inget problem, men han planterar gräs och växtlighet mellan vinraderna för att inte den terrasserade jorden ska sköljas med av regnvattnet.
Druvklasarna håller han rena från blad för att de ska få maximalt med solljus, annars kan fukten ställa till problem. Kemiska bekämpningsmedel använder han däremot inte.
För 30 år sedan var Daniel Huber en av de verkliga vinpionjärerna i Ticino. När jag frågar varför han har lyckats så bra när många andra misslyckats svarar han rakt:
– Därför att jag gör bra vin.
Han säger det som ett konstaterande. Helt utan skrytsamhet.
Mer om Daniel Hubers vin kan man läsa på hubervini.ch
Vin, mat, Alsace 