Solaris – ett riktigt vin från Sverige

Etiketter

,

”Vin, det kan man väl inte göra i Sverige?” Så tänker säkert de flesta, men faktum är att de har fel. Man kan visst göra bra vin i Sverige.

Ett exempel är Arilds vingård på Kullahalvön i Skåne. Där har Anette och Jonas Ivarsson skapat en gård  med 20 hektar vinodling. På de lätt böljande kullarna ut mot Skälderviken odlar de Pinot Noir till det röda vinet och Cabernet Cortis till vingårdens rosé.

Men det mest kända av deras viner är det vita Solaris 2016. Man kan köpa det på Systembutikerna i nordvästra Skåne, men man kan också beställa det på systembolaget.se. (Det är faktiskt ovanligt enkelt och smidigt).

Solaris är ett doftrikt vin med fruktighet och päron. Lite citrus och kanske melon och tropiska frukter letar sig också in i näsans doftsensorer.

I munnen är det helt torrt, men det finns ändå en känsla av att syran och en ”sötma” balanserar varandra. Jag vet inte om jag lurar mig själv, men smakbrytningen känns väldigt svensk; ungefär som när man äter ett svenskt äpple eller jordgubbe. Bägge är mycket sötare än vinet, men i både äpplet och jordgubben finns den där trevliga kampen mellan syra och sötma.

Familjen Ivarsson jämför också druvodling i Sverige med jordgubbsodling. Det svenska sommarvädret är svalare än i Centraleuropa (utom i sommar), men med ett stort antal soltimmar. Bär och frukt mognar långsammare, och blir då riktigt smakrika.

Arilds vingård drivs med ekologiska principer. Vinet är inte besprutat med gift och koppar, och druvsorten Solaris är i sig motståndskraftig mot svampangrepp. Tack för den inriktningen.

Så var det bara det där med priset, 149 kronor på Bolaget. Är det värt sitt pris? Det beror lite på hur man ser det.

Vi delade på en flaska till Chèvre chaud med mango. Både chèvre och mango trivdes i Solaris sällskap. Och så är det riktigt kul att få dricka ett bra svenskt vin.

Men det blir inte ett husvin. Du vet ett sådant där vin som man korkar upp när man vill ha ett glas vin på fredagskvällen.

Chèvre chaud – gratinerad getost med mango

Etiketter

, , , , , ,

Chèvre chaud är ett av det franska kökets paradnummer. Getost som man lägger på en skiva baguette och gratinerar – enklare kan det nästan inte bli, inte godare heller.

Här har vi svurit i den franska matkyrkan och lagt till mango. Inte ett dugg franskt, men gott när den söta mangosmaken bryter mot den syrliga osten.

Det här behövs till 2 personer (lunchrätt) eller 4 personer (förrätt):
4 skivor baguette
200 g chèvre
3 tomater
½ påse blandad sallad
250 g tärnad mango, färsk eller god fryst (tinad)
1 liten näve valnötter

Vinägrett
2 delar olivolja
1 del vit balsamvinäger eller annan mild vinäger
lite honung
salt & svartpeppar

Gör så här:
Sätt ugnen på grill och maxvärme. Skiva tomaterna, och grovhacka valnötterna. Blanda ihop vinägretten. Ta så mycket honung så att det blir en bra brytning mellan söt honung och syrlig vinäger.

Skär sneda skivor av baguetten. Lägg skivad chèvre över och gratinera ett par minuter till osten börjar smälta och fått aningen färg.

Lägg upp på tallrikar. Sallad i botten, de gratinerade baguetteskivorna över. Tomat och mango runt omkring. Toppa med valnötter och ringla över vinägretten.

Första gången vi åt chèvre chaud med mango var förra året på restaurangen som hör till Arilds vingård. Till getosten drack vi ett glas av Arilds vita Solaris – och det var som om änglarna började sjunga. De lite exotiska tonerna i vinet vibrerade ton i ton med mangon.

En varm kväll för några dagar sedan testade vi kombon här hemma. Och ja, det funkade fortfarande. Faktiskt var det så lyckat, så jag tror Paul Bocuse tog ett par toner i sin kockhimmel – även om mango smugit sig in i den franska rätten.

Vingården Gonfrier – trevligast i Bordeaux

Etiketter

, , ,

Bättre vingårdsbesök än Gonfrier får man leta efter. Vi kör in där en dag i början av juli när vädret och livet mer påminner om oktober än sommar. Ute störtregnar det och inne på vingården verkar allt vara helt dött.

Försiktigt skakar vi av oss regnet och ropar ett lågt ”Hello” för att se om det över huvud taget finns människor på gården. Efter en stund sticker en vänlig 25-åring fram ansiktet och presenterar sig som Guillaume Gonfrier, ett av barnbarnen i den släkt som styr över det stora vinföretaget Vignobles Gonfrier.

– Kom med mig in i vår cave, vinkällare, säger han entusiastiskt och tar täten in i den stora anläggningen.

Där reser sig en mur i den stora lagerlokalen, det är vinfat staplade på varandra. Totalt finns 2 500 barrique, franska ekfat, med 225 liter i varje. Det blir några stycken om man lägger dem på varandra… Men de behövs för att kunna fatlagra vinet till de 3 miljoner flaskor per år som produceras.

Det här är en jättegård med 60 anställda och sammanlagt 570 hektar vinodling, ungefär två mil sydost om staden Bordeaux. Men visningen som Guillaume Gonfrier ger oss är personlig, vänlig och lite nyfiken på vilka vi är.

– Va, säger han, är ni från Sverige? Dit ska jag åka i december för att marknadsföra våra viner.

Han letar upp en pall med vin som är färdigt att skickas iväg och pekar på etiketter där det står ”HJO SUEDE”. Det betyder inte att allt vinet ska till staden Hjo, utan till vinimportören Hjo Grosshandel som säljer Chateau Tanesse på ett Systembolag nära dig.

Det var just Chateau Tanesse som gjorde att jag letade upp den här vinproducenten; det verkade liksom lockande att kolla ursprunget till det vin som man sippar på en fredagskväll.

Och här växer det på de mjuka kullarna öster om floden Garonne. Det är ett växlande jordbrukslandskap, mer varierat än i snobbigare Bordeaux-områden som Pomerol och Saint Emilion. Ändå ligger vingårdarna – som i Bordeaux alltid kallas för chateau även om det skulle vara en lite stuga – uppe på kullarna som lätt bedagade gamla adelsdamer.

Guillaume Gonfrier tar med oss in i det ursprungliga slottet där hans farmor nu bor. Vi hukar för att kolla in den gamla vinkällaren och tittar på en liten salong med möbler som hade kallats gustavianska om det varit i Sverige. Utsikten ner mot Garonne är säkert strålande, men just den här dagen förvandlar regnet det mesta till ett grått dis.

Men verkligheten bakom vinproduktion är sällan så glamorös som man önskar att den skulle vara. Inne i produktionsanläggningen försvinner känslan av sirligt 1700-tal. Där slamrar buteljeringsmaskinen fram 5 500 flaskor i timmen – och de anställda ser mer ut som fabriksarbetare än som glada vinentusiaster.

Men Guillaume berättar en liten uppiggande sak om jobbet på vingården:

– Vi måste hela tiden hålla koll på kvalitén, så varje lunch tar vi med oss en flaska för att prova den.

Själv tänker jag att lunchen nog är det bästa med det jobbet…

Inne i provningsrummet tar Guillaume Gonfrier fram tre röda viner. Han börjar med Chateau de Marsan 2016 som fått 12 månader på ekfat. Det är ett mjukt men fylligt vin som har jästs helt torrt. Ändå känns en aning vanilj efter ekfatslagringen.

Resultatet är ett lättgillat vin som rätt många av oss skulle kunna tänka oss att plocka fram till den fyllda lövbiffen på fredagskvällen.

Chateau Tanesse är det enda vin som exporteras till Sverige. Guillaume Gonfrier häller upp och frågar:

– Känner ni mineraliteten? Den kommer från kalkstenen som finns under lerjorden.

Och visst känner vi igen smaken från de flaskor vi köpt i Sverige, men i de här glasen finns årgång 2012, inte 2015 som nu säljs på Bolaget.

Det sista röda vinet är ett mer elegant och tidlöst vin, Chateau Lestiac 2012. Riktigt gott, men också lite dyrare än de andra vinerna.

Tyvärr  finns varken Chateau de Marsan eller Chateau Lestiac att köpa i Sverige. Så hallå, vinimportörer, kanske dags att ändra på det?

– Vädret gör att jag inte kan ta er med ut på en tur på vinfälten, säger Guillaume Gonfrier beklagande. Men jag kan visa er vår nya visnings-cave och slottet Tanesse.

Han sätter sig i en japansk terränggående SUV och drar iväg så gruset sprutar. Men så kommer han ihåg att han har några svenskar i en kombi bakom sig och saktar ner så att vi hinner med.

Den nya anläggningen ligger precis intill den gamla borgen utanför Lestiac. Här kommer de att utveckla mer för de turister som kommer på besök. Guillaume jobbar med marknadsföring och just vinturism verkar vara hans eget lilla skötebarn.

Företaget utlovar på sin hemsida personlig visning av både cave och vinodlingar – och så klart provning av vinerna.

Och när vi skiljs åt nedanför Chateau Tanesse har Guillaume Gonfrier visat oss och berättat i en och en halv timme.

Bättre mottagande har vi aldrig fått av en vinproducent. Omdömet blir ganska enkelt: är du intresserad av vin och ska besöka en producent i Bordeaux – åk till Vignobles Gonfrier i Lestiac!

Lyxig potatissallad med sparris & kallrökt lax

Etiketter

, , ,

För några dagar sedan skrev jag om allt vi handlade i gårdsbutikerna. Nu satt vi där med kylskåpet fullt av godsaker: sparris och tomater, potatis och kallrökt lax – och så lite rökt ost. (Klart god och spännande smak).

Av de ingredienserna blev det en lyxig potatissallad som vi åt medan de första skymningsstråken rullade in över Kalmarsund

Det här behövs till 3 personer:
6 – 7 kokta potatisar, skivade
1 stånd färsk grön sparris
1 knipplök eller annan mild lök
250 g körsbärstomater
200 g skivad kallrökt lax
ev lite rökt ost, flagad med osthyvel

Vinägrett
3 delar olivolja
1 del vit balsamvinäger eller annan mild vinäger
1 del vatten
lite fransk senap
salt & peppar

Gör så här:
Börja med sparrisen. Böj den tills den går av – då delar den sig i den träiga nedre delen och den mjälla överdelen. Släng nederdelarna, skär sparrisen i mindre bitar och koka den al dente i saltat vatten. Tar bara 3 – 4 minuter.

Skala och skiva löken tunt. Skölj och dela tomaterna. Blanda potatis, sparris, lök och tomater i en skål. Blanda ihop vinägretten och häll den över.

Rulla ihop laxskivorna och garnera salladen med laxrullarna. Klart.

Det börjar bli lite tjatigt att skriva om hustruns egenheter, men hon har faktiskt en till: hon är ingen given älskare av rökt lax. (Ja, jag tycker det är lite konstigt).  Så bäst som vi satt där och åt konstaterade hon:

– Om man strör över rökt ost är det här faktiskt lika gott utan lax.

Jag var såklart tvungen att testa. Och jodå, det var gott det också – men då blev det en helt annan sallad.

Orranäs gårdsmejeri – värd en omväg

Etiketter

,

Michelin hade ett sätt att skapa kategorier när de började med stjärnorna i Guide Michelin. En stjärna betydde att restaurangen var värd ett stopp. Två stjärnor att den var värd en omväg och tre stjärnor att maten var så god att restaurangen var värd en egen resa.

Jag tänker på det här när vi lämnar stugan på gränsen till Småland och åker kustvägen från Brömsebro ner till Torhamn i östra Blekinge. Vägen är långsam och slingrande, en av de där gamla kostigarna som fått asfalt och blivit bilväg.

Det är sanddyner och tallskog, små åkrar och glimtar ner mot Kalmarsund. Oändligt mycket trevligare än E22:an rakasfalterade väg genom skogen.

Och så är den kantad av gårdsbutiker och lokala producenter. I Bröms finns det fortfarande jordgubbar även om sommaren har vänt. Blomlöfs rökeri i Brömsebro har kallrökt lax som får bli en middag en av de kommande kvällarna.

En mil söderut kommer man till Bond-Gården (ska väl uttalas som Bond i James Bond). Där har en kreativ bonde skapat den klart ovanligaste gårdsbutiken med en gunga i en ”sparrisställning” och en Turistbyrå i form av en byrå. Men där finns också den mjällaste och godaste sparrisen, väl värd en omväg.

På Orranäs gårdsmejeri hittar man två som vänt storstaden ryggen. Boel och Lars Dahlberg tröttnade på sina jobb, sade upp sig och började föda upp getter ekologiskt. Av köttet gör de getsalami – riktigt smakrik och god. Av getmjölken och inköpt komjölk blir det ost.

De har bara hållit på i tio år, men redan fått silver i SM i mathantverk för sin vita Caprin. Den kraftigare blåmögelosten Orrnäs Blå har utsetts till Ostfestivalens godaste ost två år i rad.

Det är också den som lockar oss mest när vi står där i den lilla gårdsbutiken och smakar oss igenom delar av sortimentet. Totalt gör de 15 olika ostar – och hade vi testat alla dem så hade vi nog fått hoppa över middagen.

Ändå får vi med oss mer än vi tänkt. Det blir de här bägge ostarna och en spännande rökt ost, getsalamin och marmelad.

Hemma i stugan dukar vi upp Orranäs Blå och päronmarmelad. Osten är krämig och fyllig, ”mellanlagrad” för att vara blåmögelost. Påminner faktiskt om Saint Agur i smaken. Sältan i osten bryter fint mot den söta marmeladen.

För oss var det här matvaror som var värda en omväg. Men det klart om man bor på Kungsholmen eller i Dala-Järna, så blir det en ganska lång omväg…

Trava då istället ner till Ica eller den lokala ostaffären. Köp en blåmögelost, kanske just Saint Agur eller en vanlig Grädd-Ädel. Leta upp en god marmelad – behöver inte vara päronmarmelad, fikon funkar också bra.

Sedan är det bara att gå hem och njuta. Om det inte är helg eller semester eller något som ska firas, för då kanske det blir en sväng till Bolaget så ett glas portvin får skölja ner osten.

Clafoutis – en bärig fransk efterrätt

Etiketter

,

Först Frankrike, sedan sommarstugan vid Kalmarsund. Så har våra somrar sett ut de sista åren, och 2018 är inget undantag.

Vi kör ner genom ett Sverige som dallrar i hettan och svänger av E 22:an vid fredsstenen i Bröms. Den står där som ett monument över fornstora dar – i alla fall så fornstora att den påminner om freden som gjorde Jämtland och Härjedalen till svenska landskap.

Nere vid vattnet ligger den lilla stugan på en plätt gräs som torkat till gul halm. Men vattnet, vilken befrielse att plaska runt i Östersjön utan att frysa.

Kanske är det abstinens efter Frankrike. Jag vet inte, men när jag ser recept på clafoutis går jag igång och vill testa. Jag tar jordgubbar som jag hittade i gårdsbutiken i Bröms och trycker ner dem i ägg-mjölk-mjöl-smeten, sedan gräddas efterrätten medan vi äter middag en av de där nästan osannolikt varma kvällarna.

Det här behövs till 5 personer:
½ l jordgubbar, hallon, björnbär eller andra bär
om man vill ca 8 – 10 jordgubbar eller motsvarande mängd andra bär
2 msk socker
4 ägg
2 dl mjölk
2 – 2,5 msk vetemjöl

Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader. Snoppa och skölj bären, dela dem i halvor eller kvartar. Blanda bär och socker. Mosa 8 – 10 jordgubbar med en gaffel.

Vispa ihop ägg och mjölk. Vispa ner mjölet och rör ner de mosade bären. Smöra en ugnsform och häll äggsmeten i formen. Tryck ner bären. Ställ in i ugnen i 25 – 35 minuter – eller tills smeten fått fin färg och inte längre är kletig.

Hustrun är jordgubbspurist. Jordgubbar äts med mjölk, lite socker och en stor matsked. Fan tar den som föreslår något annat.

Förslaget om clafoutis föll inte i god jord, om man säger så… När jag dessutom sade att bären skulle gräddas i en smet ungefär som en pannkaka eller omelett, då blev hon ännu mer skeptisk.

– Ska vi äta jordgubbsomelett?!? frågade hon med samma misstro som om jag föreslagit ostron med ketchup och senap.

Men hon blev mildare och gladare när vi satt vid bordet och åt.

– Det här var ju gott, sade hon. Men du skulle aldrig ha sagt det där om pannkakssmet.

Aperitif med laxmousse & lufttorkad skinka

Etiketter

, , , , , ,


Go’are grannar än Chantal och Francois har vi aldrig haft på en semester. De bodde på andra sidan planket i radhuslägenheten i Ronce-les-bains. Ofta satt de och myste på uteplatsen, och ofta kom de med några vänliga ord när vi gick förbi.

Francois är gammal handbollsspelare och mycket sportintresserad, mest är det handboll och rugby som gäller. Men vi var där under fotbolls-VM, så han följde matcherna noga och berättade om Sveriges framgångar.

När Sverige vann över Schweiz uppvaktade de oss med en svensk flagga tillverkad av två servetter – en gul och en blå – med texten Suede – Suisse 1 – 0. Dessutom hade de letat upp en ölflaska med blå-gul etikett.

En dag undrade Chantal om vi ville komma över på en drink.

– Visst, sade vi och tackade ja till klockan sju två dagar senare.

Men vi kände oss lite osäkra på vad det egentligen innebar. Ett kort hej med ett glas rosévin och några oliver – eller något helt annat? Vi förberedde oss med en macka på eftermiddagen och gjorde i ordning för en enkel pasta till senare på kvällen.

Med en roskruka i handen rundade vi staketet tre minuter över sju på kvällen. (Man ska aldrig komma precis i tid i Frankrike, finns det de som säger). Och där väntade Crémant Bourgogne och en större mängd kex med laxmousse. Gott om lufttorkad skinka på tandpetare och melon och jordgubbar och glass och en liten chokladbiskvi.

Som du förstår blev det en lång och trevlig kväll. Men den egna middagen, den fick vi äta senare.

Det här behövs till 4 personer:
16 skivor bayonneskinka eller annan lufttorkad skinka
½ cantaloupmelon eller 1 klyfta vattenmelon
½ liter jordgubbar
½ påse crostini

Laxmousse
200 g kallrökt lax
1 dl crème fraiche, 34 %
2 msk majonnäs
saften från 1 liten klyfta citron

1 flaska Crémant Bourgogne eller annat gott bubbel

Gör så här:
Börja med laxmoussen. Skär laxen i mindre bitar. Stavmixa den med crème fraiche och majonnäs. Smaka av med aningen pressad citron. Lägg upp på crostini.

Vik ihop skinkan till små paket. Fäst dem med tandpetare. Skär melonen i klyftor, ta bort skalet och skär i bitar.

Trä upp jordgubbarna på spett om du vill. Klart.

Det finns ingenting som säger att en aperitif måste se ut så här. Du kan ta det du gillar och råkar ha hemma: lite oliver eller ostkuber, tapenade på halverade körsbärstomater eller en god röra på rostade baguetteskivor…

Till det kan man dricka ett glas rött vin eller rosé eller vitt – eller något annat man gillar.

Poängen med aperitif är att det är enkelt. Något litet att tugga på och något att dricka – ungefär som en fika.

Francois och Chantal med flaggan och ölflaskan som firade Sveriges seger över Schweiz

Linser som i Ronce-les-bains på Atlantkusten

Etiketter

, , , , , ,

Nästan i kanten
av den blåa Atlanten
och med Sverige bakom oss
många hundra långa mil…

..där bor vi ett par veckor i början av sommaren i en hyrd lägenhet. Ronce-les-bains är en liten semesterort i utkanten av en pinjeskog med ostronodlingar mot norr och vinfälten ner mot Bordeaux.

Och ja, vi gör allt det man kan förvänta sig. Vi åker runt till vinproducenter, vi badar, vi njuter av utsikten över havsviken Girondes mynning ut i Atlanten. Men när vi kommer till ostronodlarnas restaurang så fegar vi ur en smula och beställer Moules frites (kokta musslor och pommes frites) istället för de råa slemklumparna.

En kväll går vi på hamnfest, Fête du port, i La Tremblade. På restaurangen ligger grillröken tät. Krögaren står svettig vid grillen och lägger musslor på en glödbädd av pinjekvistar.

Men de flesta kvällarna lagar vi egen mat i lägenheten. En kväll blir det linser i tomatsås med en variant på örtbuketten bouquette garnie. Till linsröran äter vi stekt, färskt fläsk. Faktiskt mycket godare än den rimmade varianten.

Vill man så funkar det lika bra att bara äta linserna med bröd och kanske en sallad. Men hoppa inte över det rökta sidfläsket – det ger hela rätten en lätt röksmak. Klart trevlig.

Det här behövs till 3 – 4 personer:
2 gula lökar, skalade
olivolja
salt & svartpeppar
4 vitlöksklyftor, skalade
1 burk hela tomater eller krossade
½ burk vatten
1 bunt färsk persilja & timjan
200 g lardon (fransk bacon) eller rökt sidfläsk
2 morötter
3 – 4 dl kokta linser

Gör så här:
Hacka löken och fräs i olivolja. Salta, peppra och pressa ner vitlöken. Klipp sönder tomaterna med en sax i burken. Häll i tomaterna och lägg i en bunt med persilja och timjan. Koka på svag värme i ca 30 minuter.

Skala och tärna morötterna. Strimla lardon (bacon eller rökt sidfläsk). Fräs i lite olja, i med morötterna och låt dem fräsa en stund. Lägg lardon och morötter i tomatsåsen och låt dem koka med i 10 – 15 minuter. Häll i linserna och låt dem koka i 5 minuter.

Fisk upp persilja och timjan. Klart.

Det franska originalet till den här rätten heter Mogettes a la charentais, som jag tror betyder bönor från Charente. Egentligen ska det vara vita bönor som man kokar i en och och halv timme tillsammans med rökt sidfläsk och tomatsåsen.

Man kan säga att vi valde en lite snabbare variant med linser…

Vad är väl en flaska Biecher Pinot gris…

Etiketter

,

Med druvan Pinot gris är lite som med Askungens bal på julafton. Du vet den där scenen när hon står och tänker på balen på slottet. Tänker att balen kan vara ”hemsk och trist och långtråkig – eller alldeles underbar”.

På samma sätt kan Pinot gris vara sötsliskig och platt och helt meningslöst. Men den kan också vara frisk och aromatisk och intensiv – alltså helt underbar.

Tricket ligger i att få upp syran i vinet så att den kan ge restsötman en match. Då, men bara då, blir det en kombo som ger alla de fina nyanserna en chans.  Biecher Pinot gris 2016 (99 kronor på Bolaget) kvalar precis in i kategorin ”tillräcklig syra i vinet”.

Det är ett trevligt vin att sitta och lukta på (ska man fortsätta Disney-associationerna så får det väl bli Tjuren Ferdinand den här gången). Toner av honung och melon blandas med en fruktighet som drar mot päron och grapefrukt. I munnen är det ett lättgillat vin som passar bra som pratvin en sommarkväll, men testa det gärna till mat utan hög syra. Inte minst asiatisk mat skulle kunna funka bra.

Men glöm det där med en grillad bit lax och syrlig citronsås; det tror jag blir platt fall för Pinot gris-vinet från Alsace.

Så var det bara en sak till att nämnda. Biecher Pinot gris är ekologiskt, liksom de flesta viner från den producenten. Tack för det.

Sallad med potatis, isterband & gröna bönor

Etiketter

, , , ,

Hustrun vägrar äta husmanskost, i alla fall om det är isterband, oxbringa och lax med dillstuvad potatis, så det gäller att passa på när hon reser bort. Och för ett par veckor sedan var jag ensam hemma. Ja, ensam… 19-åringen stack in huvudet genom ytterdörren ibland och ställde den vanliga frågan:

– Finns det någon mat åt mig?

Och Pontus, cockerspanieln, tittade på mig på det sätt som bara en utsvulten cockerspaniel kan göra. Hans budskap var tydligt:

– Finns det någon mat åt mig?

Och jovisst fanns det mat i huset. Första kvällen blev det dillstuvad potatis och kallrökt lax. 19-åringen åt och godkände maten. Pontus fick också lite potatis och ärtor. Han viftade på svansen som bara en glad cockerspaniel kan…

Den andra kvällen åt 19-åringen med sina kompisar och Pontus fick nöja sig med hundfoder. Själv gick jag loss på isterband. Men istället för att äta den stekt med rödbetor så pillade jag ut inkråmet, stekte det och blandade en potatissallad med korven.

Simsalabim. Den lite vintertunga maten hade blivit en sommarsallad – att äta till lunch eller när solen går ner bakom trädtopparna.

Det här behövs till 3 personer:
ca 8 potatisar, kokta
300 g isterband
smör eller olja
250 g gröna bönor (haricotes verts)
1 (liten) rödlök
1 knippe gräslök, hackad
salt & svartpeppar
ev 2 – 3 msk kapris

Vinägrett
½ dl kallpressad rapsolja
2 – 3 msk mild vit vinäger, t ex vit balsamvinäger
2 msk vatten
salt & svartpeppar

Gör så här:
Skiva potatisen och koka bönor, dela dem ev i kortare bitar. Skiva rödlöken tunt, går lättast med en mandolin. Dela isterbanden och pilla ut innehållet. Stek i smör eller olja till ett ”smul”.

Lägg korv, potatis, bönor och rödlök i en skål tillsammans med kapris och gräslök. Salta & svartpeppra . Blanda vinägretten och slå den över. Blanda salladen.

Jag drack en pilsner till maten. Njöt och kände att här hemma är det jag som bestämmer vad vi ska äta.

I alla fall när hustrun är bortrest, 19-åringen ute och Pontus redan är mätt på sitt hundfoder…