1000 inlägg på Vin, mat, Alsace – det ska vi fira

Vänner! Hittills har jag skrivit 999 inlägg på den här bloggen. Här publiceras den tusende texten på Vin, mat, Alsace. Den text som skulle bli en lysande fanfar över ett jävligt roligt projekt som jag levt med i snart åtta år.

Just nu känns det lite tveksamt att fira. Det är lite för många som dör, lite för många som lider – eller som sätter munskyddet på plats och försöker förtränga ångesten.

Men vi backar bandet lite. Det är en ljummen sensommardag i augusti 2012. Scenen är ett halvtomt klassrum, en massa datorer och en föreläsare som mal på om hur man kan använda social medier i jobbet.

– Jaha, tänkte jag. Morsning och goodbye. Vad ska jag med bloggar till?

Men så slog det mig. Man kan skriva om mat – och om vin. Och så kanske man kan lägga till en del om Frankrike och Alsace.

Den här fortbildningsdagen gick fort. Jag hade hittat en anledning att sitta kvar och trycka på datorns alla tangenter.

Och sedan har det bara rullat på. Jag har publicerat cirka 680 recept, ett gäng inlägg om vin och en del om resor.

Totalt har det blivit 304 000 ord, cirka 2 000 000 tecken. Det motsvarar ungefär 3 tjocka tegelstensromaner. Man kanske skulle blivit författare istället…

Bloggen har fått mig att testa massor av nya maträtter och den har liksom gett mig en anledning att kliva fram till vinproducenter och andra spännande människor och säga:

– Hallå, jag skulle vilja fråga dig om…

Det gäller både Jonas Ivarsson på Arilds vingård i Skåne och Guillaume Gonfrier på vingården som producerar Chateau Tanesse i Bordeaux.

Men flest gånger har det handlat om Gerard Waegell i byn Nothalten ett par mil norr om Colmar i Alsace. Honom har vi besökt ett 10-tal gånger för att testa hans vin. Vänligt och ibland på pedagogiskt långsam tyska har han berättat.

Vi har lärt oss om hur hårt livet är för vinbönder. Gerard har fått byta ur både en och två leder för att kunna fortsätta på sin lilla vingård.

Och en förmiddag för snart tre år sedan hängde vi med honom ute på vinfältet. Han beskar vinstockarna, men det såg mest ut som om han klippte häck en en sådan där jättesmal traktor som behövs för att kunna köra mellan vinraderna.

För mig har Vin, mat, Alsace bara varit en trevlig erfarenhet. (Okej då, ibland har jag stressats över att flödet måste matas med nya inlägg för att inte torka ihop till en ogin liten bäck.)

Jag är inte lika säker på att resten av familjen är lika positivt inställda. För dem har det inneburit en stressad matlagare som testar nya maträtter både en och två gånger – samma maträtt, alltså.

Och framför allt har det inneburit väntan. Först har jag lagat maten och så har jag sagt:

– Vänta, jag ska bara fota först.

Först därefter har det blivit dags för middag.

Bloggen har också inneburit kompisar som bara finns i cyberrymden. En vänlig vinbloggare i Västerås, en pensionär i Hjo och en norsk tjej som med åren blivit matkändis i vårt västra grannland. Och två stockholmsbloggare och en kalmarit och en ung norska och…

Många läsare har också hört av sig. Det är klart uppiggande med kommentarer och gilla-märken. Några läsare har till och med lagat maten, dukat fint och sedan fotat den som ett tack för receptet. Tack för de hälsningarna!

Men den mest överraskande är nog varifrån läsarna kommer. Jag har vant mig vid att vissa år har nästan 10 procent kommit från USA. ”Det är väl inte så konstigt, alltid finns det någon svenskamerikan” har jag tänkt.

Men läsare från Georgien, Rwanda och Bhutan… Jag undrar verkligen hur de hittat till Vin, mat, Alsace. Kanske är det Googles frikostiga återgivning av bilder som fått dem att och klicka på någon konstig köttbulle.

Författaren Lars Gustafsson var en av mina husgudar när jag var ung, särskilt romansviten Sprickorna i muren. Där skriver han om höststormen 1969, den första ”moderna” stormen som blåste ner stora mängder skog – och massor av tak.

Jag minns den här stormen som ett spännande äventyr. Bara 11 år gammal fick jag åka runt med med min morbror som var bonde. Han körde en skruttig gammal Renault 4 och hade en örnnäsa som nästan kunde mäta sig med Charles de Gaulle.

Den här kvällen åkte vi runt på snöiga vägar och sågade upp träd som fallit över vägen, så att bilar skulle kunna passera.

För Lars Gustafsson var stormen inget äventyr. Den var symbolen för det nya; stormen som gjorde rent hus med det gamla och förljugna.

Och jag tänker på honom för utanför fönstret rasar en aprilstorm så våldsam att jag blir rädd för att den stora asken vid gaveln ska blåsa ner och krossa delar av vårt tak.

Om höststormen -69 blåste ut det förljugna i efterkrigstidens Europa, så hoppas jag att aprilstormen -20 blåser ut skräcken och ångesten som nu hotar att slå klorna i människorna.

För aldrig har väl behovet av att fira varit större. När allt är frid och fröjd och allt går framåt och blir bättre och bättre – firar man.

Men då behöver man det inte. Det är nu vi behöver tröst och glädje och gemenskap – och något att fira.

För som Lars Gustafsson skriver som ett mantra i första delen av romansviten: ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.”

Cycliste från Rhône – ett vin som inte är ute och cyklar

Etiketter

Det är lätt att göra sig lustig över alla knäppa viner som finns. Flaskor formade som snögubbar, namn så man undrar hur i helvete någon kunde få idén.

Jag menar. Hur gick det egentligen till när de kom på namnet Cycliste? Var det ett gäng vinmakare som satt kvar efter jobbet.

Under dagen hade de testat olika slutblandningar om och om igen utan att spotta. Och så var det någon av dem som lutade sig fram över provningsbordet, tittade på sina kamrater med simmig blick och klämde i med:

– Hörrni, gubbar. Asså, jag tror vi ska ta nåt ovanligt. Moped kanske, eller cyklist. Det borde väl de där stentröga konsumenterna komma ihåg…

Jag får erkänna att Cycliste 2018 (94 kronor, rött, ekologiskt) spelar i den kategorin – knäppa namn, alltså. Men låt dig inte luras av namnet. Det är ett hederligt vin, dessutom till ett pris de flesta av oss orkar med att betala.

Cycliste är också ett vin som är lätt att tycka om. Det är som en varm och vänlig kamrat. Du vet en sådan där vän där dörren alltid är öppen.

Ändå är det ett typiskt Rhônevin i den meningen att det är regionens druva Syrah som står för innehållet. Den hänger med ända från Lyon till det varma Rhône-deltat vid Medelhavet.

I Cycliste är det som om druvan tagit ett litet steg mot varma jordar och Nya världens viner; det är som en varmjordig Cote du Rhône.

Vinet tar emot med öppna armar och en djup fruktig lukt av mörka bär.Lite kryddigt, lite fat och lite pastilltoner. När man tar en sipp av vinet är det lika öppet och tillgängligt – och de mörka bären hänger fortfarande med.

Vinet är helt torrt, ändå är känslan att det finns en liten sötma i vinet. Kanske är det frukten och de mörka bären som signalerar

Vi delade en flaska Cycliste i fredags till biff och potatisgratäng. Och visst, vi åt och njöt av av att livet kunde vara bara som en vanlig fredagskväll.

Men jag undrar om inte detta vin skulle trivas allra bäst tillsammans med lite stekt lamm och ratatouille. Det står ju ändå med ena benet i Rhônedalen och det andra i södra Frankrikes olivoljekultur.

Slut på jäst i butiken – gör din egen surdeg

Etiketter

Det är väl inte bara jag som har tänkt att man borde baka i de här coronadagarna. Och det kan väl inte bara vara jag som har kommit ut i matbutiken utan jäst, lika tomhänt som farbror Melker när han återvänder från fisketurer i Saltkråkan.

Men lugn, bara lugn. Det är superlätt att göra egen jäst. Man rör bara ihop vatten, mjöl och lite sötma. Låter röran stå i fyra dagar. Och sedan har man ett litet under – en egen surdeg som kan jäsa degar till bröd.

Här nedan kommer två recept. Dels rågsurdeg som funkar bra om du vill baka danskt rågbröd, och dels Irenes vetesurdeg som funkar bra till andra, ljusare bröd.

RÅGSURDEG

Det här behövs till en surdeg:
Dag 1:
2 msk honung
2 dl vatten, ljummet
2 dl rågmjöl (fullkornsmjöl)

Dag 3:
1 dl vatten, ljummet
1 dl rågmjöl (fullkorn)

Dag 4:
Surdegen är färdig

Gör så här:
Dag 1:
Klicka ner honung i en bunke. Häll på ljummet vatten (när du sticker ner fingret ska det varken kännas varmt eller kallt). Vispa ner mjölet. Täck med plastfolie. Ställ bunken på hyfsat varmt ställe i två dygn.

Dag 3:
Blanda ner ljummet vatten och mjöl. Täck och låt det stå i ytterligare ett dygn.

Dag 4:
Syrdegen är nu klar att baka med (till exempel Danskt rågbröd). Använd det du behöver, ställ in resten i en burk med lock i kylskåpet.

IRENES VETESURDEG

Det här behövs till en surdeg:
1 tsk socker
1,5 dl + 1,5 dl ljummet vatten
1,5 dl + 1,5 dl vetemjöl

Gör så här:
Dag 1
Blanda den första mängden socker, vatten och mjöl. Täck med en fuktig handduk eller plastfilm. Låt stå i 2 dygn.

Dag 3
Vispa i nästa mängd vatten och mjöl. Surdegen ska vara tjockflytande som fil. Täck och åt stå i ett dygn.

Dag 4
Bubblar det och luktar gott, syrligt om surdegen? Då är den färdig. Är man osäker kan man vispa i lite mer vatten och mjöl och vänta ytterligare ett dygn.

Bägge surdegarna kan sparas ungefär hur länge som helst. Man ställer bara in det man inte behöver i en burk i kylen. Men man måste mata surdegarna med 1 dl mjöl och 1 dl vatten varje vecka – annars blir de ättikssura och vill inte vara med längre.


Omelett med lök & paprika – perfekt till lunch eller lätt middag

Etiketter

, , , ,

Ta en rödlök, en paprika och några ägg. Kör i en stekpanna med lite olja. Svårare än så är det inte att fixa en god sommarlunch eller en lätt middag.

Ja, det klart. Du måste komma ihåg salt & lite svartpeppar.

Det här behövs till 2 personer:
1 (stor) rödlök
1 (liten) paprika
olivolja
salt & svartpeppar
5 – 6 ägg
2 msk vatten

Gör så här:
Skala löken och skiva den tunt. Kärna ur paprikan och strimla den i tunna strimlor. Stek löken i olja på ganska låg värme till den är nästan klar. Lägg i paprikan och fräs till den är al dente. Salta & peppra.

Knäck äggen i en bunke och ha i lite vatten. Salta & peppra. Vispa ihop äggen med en gaffel.

Häll äggen i stekpannan. Stick ner gaffeln och lyft upp omeletten när den börjar stelna – och låt ny äggsmet rinna ner. Lägg på ett lock och låt omeletten bli klar på ganska låg värme.

Jag tycker det här en riktigt god omelett, kanske just för att jag gillar al dente-stekt paprika. Men det här är också ett superbra sätt att ta hand om gamla rester. Några kokta potatisar som ligger i kylen? Tärna dem och stek tillsammans med löken. Eller lite rökt skinka som vill bli uppäten? Tärna den och låt den hänga med i en klassisk bondomelett.

Smakrik sallad med halloumi, linser & apelsin

Etiketter

, , , , ,

Halloumins sälta bryter fint mot det söta i apelsinen. Ruccola bidrar med pepprighet och linser med tuggigt motstånd.

Tillsammans blir det en smakrik och fräsch sallad som ligger helt rätt i tiden. Apelsiner säljs fortfarande i affärerna, men ner vid grinden lyser forsythians blommor gult – trots att det bara är slutet av mars.

En sak om linser innan vi släpper löst själva receptet: Är färdigkokta linser de enda linser du brukar äta så måste du testa att koka dem själv.

Köp en förpackning svarta belugalinser. Koka dem med en vitlöksklyfta och en liten lök. Salta lite mer än det står på påsen. Efter 30 minuter står du där med en liten delikatess.

Som de färdigkokta kusinerna från Ica-burken, bara oändligt mycket godare.

Det här behövs till 2 – 3 personer:
3,5 dl linser, hemmakokta (godast) eller färdigkokta (enklast)
1 – 2 nävar ruccola, kanske 50 g
1 avokado
1 liten rödlök
1 apelsin
200 – 250 g halloumi
olivolja
kanske aningen salt & svartpeppar

Vinägrett
1 del vit balsamvinäger
2 delar olivolja

Gör så här:
Koka linserna efter instruktioner på paketet, men ta med en vitlöksklyfta och en liten lök i kastrullen. Salta gärna lite mer än anvisat – det höjer smaken. Eller skölj de färdigkokta linserna. Lägg dem på ett fat och täck med ruccola.

Skala lök och apelsin och skiva tunt.  Dela, kärna ur och skiva avokadon. Fördela lök, apelsin och avokado över salladen. Toppa med skivad, stekt halloumi. (OBS  Hög värme, kort tid – annars gnisslar bara den cypriotiska osten).

Blanda vinägretten och häll över. Kanske lite salt & svartpeppar på toppen.

Inspirationen till den här salladen kommer från Mai-Lis Hellenius kokbok Livsviktigt.. (Hon är hjärtläkaren som brinner för medelhavsmaten och har massor av bra recept). Där gör hon en sallad med kyckling, vita bönor och apelsiner.

– Smaskigt, tänkte jag när jag läste… Men linser, som är så gott. Och halloumi…

Ja, och så gick det som det brukar. Jag hade ett recept och så gjorde jag nästan tvärtom.

MIM natura – friskt & fräscht

Etiketter

,

En av de här dagarna när världen liksom hukar under coronaviruset så hade vi födelsedagskalas för hustrun. Några vänner kom hem till oss. Vi åt mat, drack vin och plötsligt var världen nästan som vanligt igen.

Visst, vi pratade om viruset, men vi pratade också om sommar och semester och mat och musik och politik och allt annat som man pratar om när man träffas.

Ja, och så sjöng vi, hurrade och skålade i bubbel. Det blev en flaska Mim natura 2016 (125 kronor, vit mousserande, ekologiskt).

Mim är en torr cava från Katalonien. Frisk och fräsch, med en lukt av gröna äpplen. Lite honungsmelon, lite citron och kanske en aning päron. De som förstår sig på tycker att det luktar kex – men jag har aldrig fattat hur kex luktar. Däremot kanske jag fattar om de säger att det luktar på samma sätt som Mariekex smakade när man var barn.

Till fräschören hör att det är en torr cava. Oändligt mycket bättre än mer insmikrande prosecco där sötman liksom smetar ut smaken.

Så ska du bege dig till Bolaget för att köpa bubbel inför firande – köp gärna en flaska Mim. Jag tror jag du kommer att gilla det, i alla fall om du tycker om torrt mousserande vin.

Men det bästa med firandet är kanske att du kan fokusera på något annat än corona för en stund.

Veckomeny – Medelhavskost med mat från de egna förråden XXXVII

Etiketter

, , , , ,

Härom dagen var jag och handlade. Jag skulle ha en massa av allt det vanliga: pasta och burktomater, toapapper och knäckebröd..

Men nu kunde man inte längre gå och välja. Det var tomt i hyllorna. Alltså på riktigt TOMT. Butiken hade inte ett enda paket pasta, inte en enda toapappersrulle.

Det såg ut som en mindre smickrande bild av Östeuropa under kommunisttiden, men det var Västeuropa under coronatiden.

Jag tror jag kan säga det här loud and clear: Sverige står inte inför en livsmedelsbrist; hela din familj och alla dina vänner kommer inte att bli så sjuka att det inte finns någon som kan handla mat åt dig. Du behöver inte bunkra som inför ett krig. Däremot kan det vara smart att ha mat hemma så man slipper gå ut och smitta andra.

Men om man tänker efter en sekund så har många av oss rätt så mycket mat hemma – utan att bunkra. Burktomater och ost, lök och fryst fisk. Och rotar man runt i frysen en stund brukar en påse räkor dyka upp – i alla fall i vår frys.

Så ta den mat du redan har hemma och laga något gott av den. Till exempel de maträtter som finns här nedan.

Måndag: Fried rice med spetskål, champinjoner & stekt ägg
Det här är östasiatisk pytt i panna. Man kan ta de grönsaker man råkar ha hemma. Skulle du har lite rester – kyckling, bönor, kött – eller annat gott som göms i kylen: ta med det i woken. Det här är inte raketforskning.

Tisdag: Tourain – mustig fransk tomatsoppa
Alla känner till den franska löksoppan med ett täcke av gratinerade brödkrutonger. Men hur många har testat kusinen fransk tomatsoppa? Gör den gärna på de burktomater som stått i skåpet och väntat på bättre tider.

Onsdag: Marockansk potatisomelett med harissa & kikärtstagine
Jag vet inte hur många som har potatis, ägg och kikärtor hemma, men i våra skåp finns de alltid. Har du ingen harissa hemma (det brukar inte vi ha) – bara lugn, lite chiliflakes och spiskummin funkar bra.

Torsdag: Panerad torsk med tatarsås
I skolmaten fick man äta ”panerad fisk”. Det var överstekt och varmhållen mat som smakade fucking close to water. Men med åren har jag lärt mig att panerad (fryst) torsk är en liten guldgruva när det kommer till vardagsmaten.

Fredag: Sydfransk gratäng med aubergine & squash
Ok, din kyl kanske inte dignar av aubergine… Men vad sägs om mer paprika, kokt broccoli eller brysselkål. Eller mycket mer av lök, denna underskattade råvara.

Lördag: Tortellinigratäng med tomat & mozzarella
Det är något mystiskt med tortellini. Jag brukar köpa på mig ett lager – just för att det är så bra att ha hemma. Men 21-åringen äter upp den innan jag hinner blinka. Hoppas du inte har en tortellinitjuv hemma…

Söndag: Fisherman’s pie – gratäng med räkor, torsk & potatismos
Gör en shepard’s pie, men byt ut köttfärsen mot torsk och räkor – eller vad du nu har liggande i frysen. Gott blir det i alla fall. Och lite festligt om man kan rota fram räkor och garnera maten.

Här hittar du fler veckomenyer med Medelhavskost.

Torskrygg med pesto – fine dining för en fredagskväll

Etiketter

, , ,

Torskrygg är fantastiskt gott. Saftigt, smakrikt och väldigt lätt att lyckas med – den blir ofta så där tjusigt skivig som torsk brukar vara på krogen.

Här har jag rimmat den en liten stund för att höja smaken. En sträng pesto får också kicka igång smaklökarna.

Och lökarna, nu menar jag de ugnsbakade rödlökarna, är ett favorittillbehör. Koncentrerad smak med aningen sötma. Varför äter man inte det oftare?

En sista sak innan vi kör igång receptet: bönorna, haricots verts, koka dem bara knappt färdiga. Woka dem sedan i olivolja och krydda med flingsalt. Det är värt varenda extra sekund du lägger ner. Jag lovar.

Det här behövs till 4 personer:
700 g torskrygg, gärna i portionsbitar
5 dl vatten
2 msk salt
2 tsk socker
svartpeppar
0,75 dl pesto

2 – 3 milda lökar, t ex rödlökar
olivolja
salt, svartpeppar & aningen timjan

ca 300 g gröna bönor, haricots verts
olivolja & flingsalt

ca 300 g körsbärstomater

2 dl crème fraiche
salt & svartpeppar
ca 0,75 dl strimlad basilika

Gör så här:
Blanda vatten med salt och socker så att det löser sig. Lägg ner fisken och rimma den i 30 minuter.

Sätt ugnen på 150 grader. Skala och klyfta lökarna. Lägg dem i en oljad ugnsform. På med lite salt, peppar & aningen timjan. Ugnsbaka i ca 30 minuter. Lägg ner tomaterna och låt dem få ca 20 minuter i ugnen.

Skölj torsken och lägg den i en oljad ugnsform. Dra några varv med pepparkvarnen och lägg pesto i en sträng i mitten. Ugnsbaka tills den skivar sig fint när man trycker på den med ett finger, tar ca 15 – 20 minuter beroende på tjocklek.

Koka bönorna al dente. Häll av vattnet och woka bönorna snabbt i olivolja. Smula över flingsalt.

Blanda ihop crème fraiche och kryddor till en kall sås.

Jag vet inte om det är åldern – eller pensionen som väntar där borta vid horisonten – men det händer att jag letar efter extrapriser, framför allt på fisk.

Just torskrygg och lax hör till de saker som varierar enormt i pris. Ibland hittar man väldigt plånboksvänliga fiskar – ofta på Coop – och då passar jag på att handla.

Du får naturligtvis göra hur du vill, men själv tycker jag det är klart mycket trevligare att bär hem torskrygg för 139 kronor kilot istället för 279 kronor.

Och då får man ju lite pengar över till ett hyfsat vin också. I våra glas fanns en chardonnay från Jura (som jag skrev om för en tid sedan). Men det var ett vin som inte riktigt föll oss på läppen, så det låter jag vila i tysthet.

Barolo Fratelli 2014 – fylligt & sammetslent efter ett år i källaren

Etiketter

Man ska önska sig vin i present. Det har jag gjort några gånger och det känns lika lyxigt varje gång. Flaskorna kommer med hemleverans och är fint inslagna i presentpapper – och så får man dem ”utan extra kostnad” som det brukar heta i marknadsföring.

Inför julen 2018 sade jag med den där övertydliga rösten som inte ens hustrun kan missa ”Det vore gott med ett Barolo-vin i julklapp”. (Barolo är en kvalitetsappelation i italienska Piemonte, dyrare än de viner jag brukar köpa).

Hustrun förstod vinken, trots att den inte var särskilt diskret. Och gav mig en flaska i julklapp. Sedan var det som om hon kom in i ett stim. På kort tid köpte hon ett par flaskor till och langade ner i källarskrubben.

Men så gick det med de här vinerna som det brukar göra med de lite finare och dyrare flaskorna. De blev liggande i källaren.

Visst var vi sugna på vinerna, men det blev ju liksom aldrig riktigt rätt tillfälle att dra korken ur en 200-kronors flaska.

Inte förrän i helgen. Då lagade vi lövbiff på italienska och öppnade en flaska Barolo Giacosa Fratelli 2014 (årgång 2015 säljs nu på Bolaget för 199 kronor, rött).

Och vilken lukt som mötte oss. Den var stor och tilltalande med djup och värme, ungefär som Leonard Cohens röst. Där fanns en smula sötma från mogna bär, kanske björnbär, kanske bigarrå. Och så fatlagring och lite kryddighet och aningen trä.

När man tog en sipp av vinet så fylldes hela munnen. Hustrun blev helt lyrisk – på ett sätt hon nästan aldrig blir när det gäller drycker.

– Vilket vin, sa hon. Det fyller liksom hela huvudet!

Jag har ingen aning om hur mycket vinet utvecklats under året i vår inte särskilt optimala källare. Årgång 2014 hade fortfarande kvar en riktigt bra och sträv ryggrad.

Men redan efter en tugga lövbiff mjuknade vinet till en helt sammetslen dryck. Följsam mot maten som en perfekt partner i en dansfilm.

Behöver jag säga att vi tyckte det var gott?

Savojkålsrullar med kryddig glaze – som kåldolmar men godare

Etiketter

,

Det är något konstigt med kåldolmar. Köttfärsfyllningen är god och kål är gott. Ändå blir det…

…mest till en rätt med överstekt kål – och en massa söt sirap som hindrar de goda smakerna från att blomma.

”Måste gå att göra godare” har jag tänkt i flera år. Och härom dagen gick jag loss i köket. Kokade kålblad, provstekte köttfärsfyllningen och gjorde glaze.

Här nedan ser du resultatet – en slags kåldolmar 2.0. Fyllig smak, fast kål och bara aningen honung som bryter mot lite chilihetta.

Det här behövs till 3 – 4 personer:
ca 16 blad savojkål
1 – 2 schalottenlökar
kallpressad rapsolja – eller olivolja eller smör
500 g blandfärs eller fläskfärs
1 liten kokt mosad potatis eller samma mängd potatismos
1 dl mjölk
½ dl ströbröd
1 ägg
1 msk ”champinjonsoja” eller ljus japansk soja
1 vitlöksklyfta, riven
lite salt, ca 1 tsk
rejält med svartpeppar

Glaze
3 msk kallpressad rapsolja eller olivolja
1 msk honung
cayennepeppar (eller chiliflakes) efter smak, kanske 1 tsk
några droppa soja

Lingon till maten. Osockrade om du frågar mig.

Gör så här:
Lossa bladen från kålhuvudet. Koka dem i lättsaltat vatten tills de är mjuka, ca 10 – 12 minuter. Skölj i kallt vatten och skär bort den tjocka bladnerven och finhacka dem, bladnerverna alltså.

Sätt ugnen på 200 grader. Skala och finhacka löken. Fräs lök och kålhack i olja eller smör tills löken är glansig.

Blanda mjölk och ströbröd med köttfärs, mosad potatis och lökhack (går lättast med händerna). Krydda med riven vitlök och soja. Knäck ner ägget och blanda.

Stek gärna ett prov och testa smaken. Förmodligen behövs mer salt och ganska rejält med svartpeppar.

Lägg ut kålbladen på en skärbräda. Klicka en dryg msk på varje blad. Rulla ihop till kålrullar – obs vik in kanterna först. Lägg dem i en stor oljad ugnsform med skarven nedåt. Droppa över lite olja. Salta & peppra.

Kör i ugnen i tills köttfärsen är tillagad, tar sådär 30 – 35 minuter.

Glaze: Blanda olja, honung och cayenne/chili. (Värm honungen lite om den inte är flytande). Pensla savojrullarna när ca 10 minuter återstår.

Hur det togs emot av resten av familjen? Man kan väl säga att det var tur att sonen inte var hemma, för han hade gått raka vägen till kylen och letat efter något annat att äta.

Men hustrun då, hon som tillhör innegänget i hard core-motståndet mot kål?

Hon tog en savojkålsrulle och så tog hon en till. Tittade upp och sade:

– Jag har aldrig gillat kåldolmar, men det här var ju gott.