En av fördelarna med att vara matbloggare är att man får vara precis så matnördig som man är. Det blir liksom tillåtet att börja prata om julmaten i början av oktober – eller glida iväg med blicken och börja hallucinera om mat på jobbet.

Då ler de på jobbet bara lite vänligt och säger något om att ”nu grejar han med sin blogg” – som om det skulle förklara plötslig sinnesfrånvaro eller mer allmänt förekommande hallucinationer…

Men grejen med mig är att jag nästan alltid varit sådan. Mitt på förmiddagen kan jag bli våldsamt upptagen av vad jag ska äta till middag. En vanlig måndag kan jag bli akut sugen på stekt strömming med potatismos. Det bara är så gott. Särskilt om man marinerar strömmingen i lättvispad grädde och äggula innan man panerar och steker den i smör…

Jag tror att det finns två helt olika typer av matintresse. Dels de som är intresserade av mat för att de ska hitta ett bra recept och laga det – och dels de som är matintresserade bara för att det är så kul i sig.

I det första fallet är receptet ett instrument för att fixa fram lite schysst käk på bordet. I det andra fallet är det en livshållning. Ungefär som esteten som hela tiden letar efter det vackra, eller språkpolisen som jublar när han hittar en ny idiotisk sär skrivning.

Det är som om maträtterna vandrar med mig en bit genom livet. Nu är det nyårmaten som har traskat fram bredvid mig ett tag.

Det är bara huvudrätten jag funderar på, för vi käkar nyårsmiddag som ett slags matlag. En familj har med sig förrätten, en annan familj desserten.

I slutet av november började jag kolla mattidningar och kokböcker. Ett tag var jag sugen på kalvkött med gräddstuvad savojkål. Men tyckte det lät alltför rustikt för nyårsafton.

En kväll för några veckor sedan satt jag köksbordet och ströbläddrade i Allt om Mat.  Och plötsligt började salivutsöndringen – har du märkt det, när du läser om god mat så blir man inte bara hungrig, saliven börjar rinna också.

För där stod det: En god köttbit med rödvinssås, glacerade rödbetor och chèvre med svartvinbärsmarmelad… Mmmm.

I receptet ska det vara renytterfilé, men det verkar både krångligt att hitta och dyrt. Jag lutar mer mot rostas eller oxfilé. Och potatismos med västerbottenost, njae. Kanske en potatiskaka istället.

På samma sätt är det med vinvalet. Jag har gått och småsuktat efter hyfsade Côtes du Rhône-viner. Varm, kraftig smak. Inbjudande och lite rustikt.

Igår var jag och handlade en Mas Louise och en Parallèle 45. Bägge har fått utmärkta recensioner. Bägge ligger på rätt sida om hundralappen.

Men ett litet tvivel har smugit sig in. Gifter de här vinerna sig med svartvinbärsmarmeladen. Eller ska jag ändra på maten…

Jag vet inte. För ännu ska vi traska bredvid varandra ett par dagar, jag och nyårsmaten. Ännu är det ett par dagar kvar att fundera.

Och det är bara att erkänna. Jag tycker det är förbannat trevliga funderingar.