Biecher Riesling 2019 – som en tonartshöjning i Eurovision

Etiketter

, ,

Kan ett vin vara som en tonartshöjning i Eurovision? Jag vet inte, men det var faktiskt så jag upplevde Biecher Riesling 2019 (99 kronor, vitt, ekologiskt).

Jag ska försöka förklara: Vi käkade finmiddag tillsammans med min 98-åriga mamma. Det var skaldjur och torskrygg, stekta svampar och sås. All maten inrullad som take away från en hyfsad fiskekrog. Klart som tusan att man måste ha ett bra vin då. Så jag hade varit en sväng till Bolaget och hämtat hem en flaska lite dyrare vin som såg lovande ut.

Innan maten fotade jag flaskan och tänkte att ”det här ska bli kul att skriva om”. Men när vi satt där och åt, så var det som om vinet var… Vad ska jag säga? Lite ofokuserat och oinstressant. Dovt, lite platt med bristande syra. Tråkigt, helt enkelt.

Så jag hämtade en flaska Biecher Riesling – en standard-riesling till ett mer humant pris – för att kunna jämföra. Och helt plötsligt kickade smaklökarna och humöret i gång. I Biecher-flaskan fanns lite citrus och honungsmelon. Lite gröna äpplen och mineral – och ett mycket mer levande och glatt vin. Ungefär som när tonartshöjningen kommer i en Eurovision-låt.

Om man ska fortsätta med halsbrytande metaforer, så kan man säga att vinet var som Baloo i Djungelboken. Du vet när han rycker Baghera i svansen och säger:

– Kom igen katten, det svänger ju!

Havets Wallenbergare – söndagsmiddag med omsorg

Etiketter

, ,

Husmanskost, det är mat med rötterna i den svenska traditionen och munnen vänd mot framtiden. Men det är också mat man lagar med omsorg.

Havets Wallenbergare är en del i den traditionen, även om man liksom tagit på sig en snyggare tröja och ersatt kökets fiskfärsbiffar med finrummets Wallenbergare. Men det är fortfarande husmanskost, och det är fortfarande mat man lagar med omsorg – men det inte är ett dugg svårt.

För mig är det den ultimata söndsagsmaten.

Det här behövs till 3 – 4 personer:
600 g torsk- och laxtärningar utan skinn och ben
1 äggula
1 dl matlagningsgrädde
ca 0,8 tsk salt
svartpeppar
(knappt) 1 krm cayennepeppar
ca 0,5 dl hackad dill
smör & kallpressad rapsolja

Gärna potatismos och stekta ärtor (smakar mycket mer än kokta)
Severa med citronklyftor och kanske smält smör. Och granatäpplekärnor om du vill.

Gör så här:
Tina fisken om den är fryst. Hacka dillen.

Lägg fisk, äggula och grädde i en mixer/matberedare. Krydda med en (större) del av salt, peppar och cayenne, Pulsmixa till en grovmalen konsistens. Blanda ner den hackade dillen. Stek ett smakprov och kolla om det behövs mer kryddor.

Forma små biffar med vattensköljda händer och lägg på en vattensköljd skärbräda eller direkt i en stekpanna. Du behöver inte forma dem som hamburgare, det funkar att mest bara klicka ner dem. Stek i olja & smör på medlelvärme i 5 – 6 minuter. Vänd fiskbiffarna efter halva tiden,

Ät & njut. Snart är det vår och sol och varmt och lage att ta fram grillen. Och är det ”maj är snart sommaren här” som Ulf Lundell sjunger.

Och snart är den förbannade pandemin över.

Fräsch sallad med kålrabbi, äpple & granatäpple

Etiketter

, ,

Har du inte blivit vän med kålrabbi tidigare, så är det läge att göra bekantskapen nu. Det är en fräsch, saftig grönsak med mild kålsmak. Fantastisk god i sallader.

Testa den här salladen – eller låt receptgeneratorn i huvudet gå loss och hitta på en egen.

Det här behövs till 3 – 4 personer:
1 kålrabbi
1 äpple, ganska syrligt
½ – 1 schalottenlök
1 näve valnötter
½ – 1 dl granatäpplekärnor (om du vill)

Vinägrett
1 del vit balsamvinäger
2 delar olivolja
aningen salt & svartpeppar

Gör så här:
Skala och skär kålrabbin i ca 2 x 3 cm breda ’längder’. Skiva i tunna skivor. Klyfta och kärna ur äpplet, skär det i tunna skivor.

Skala schalottenlöken och finhacka den. Bryt sönder valnötterna i mindre bitar (eller grovhacka).

Blanda allt i en skål eller lägg upp på fat. Häll vinägretten över.

Salladen kan göras i förväg, men det kan vara smart att vänta med granatäpplet så att det inte färgar hela salladen röd.

Ät & njut. Visst är det lite vårfeeling över den här salladen?

Citronmousse – enkelt & fräscht

Etiketter

,

Jag har sagt det tidigare: När det kommer till efterrätter då är jag feg som en skotträdd skidskytt på skjutvallen. Då tar jag ett fast tag i ett recept och så håller jag kvar det i handen.

Men här har jag faktiskt ruckat lite på smaken. Lagt till lite pressad citron för att höja syran och få ner den där höga sockersmaken som så ofta dominerar desserter.

Ett gott råd får väl vara: prova dig fram. Börja med lite mindre lemon curd och citron – och justera smaken till du hittar rätt balans.

Då får du anledning att smaka på citronmoussen. Och sämre kan man ha det än att stå i köket med en liten sked och avsmaka godsaker.

Det här behövs till 4 personer:
250 g mascarpone
2 dl kvarg eller vispgrädde (eller 1 dl av varje)
knappt 1 dl lemon curd
(drygt) 1 msk rivet citronskal
2 citronklyftor, pressade

Bär och frukt som du gillar – blåbär, hallon, mango, vinbär, jordgubbar, granatäpple…

Gör så här:
Häll mascarpone, kvarg/vispgrädde och lemon curd i en skål. Vispa med el-visp till ganska fast konsistens. Smaka och tillsätt citronskal, pressad citron och aningen mer lemon curd – allt efter just din smak.

Lägg upp i glas, koppar eller bägare. Strö över bär och frukt som du gillar.

Det här receptet kommer från ”Ett gott liv – smart och enkel mat för seniorer”. En klart användbar kokbok, även för de som ännu inte är seniorer.

Jag återkommer med en recension och berättar lite mer om den vid ett senare tillfälle.

Masi modello – ett vin för våren

Etiketter

En gång för många år sedan – du vet på den tiden när mobiler var tjocka som telefonkataloger – hade jag lektioner sent på fredagseftermiddagarna. Eleverna var kanske inte de mest motiverade, men framför allt: de var trötta, hade ett blodsocker på minus och för rätt många av dem åkte hormonerna hiss inför den kommande helgen.

Det var helt enkelt ett jävla liv på dem ibland.

Då brukade jag går ut i korridoren, ta en snus och vänta ett par minuter när de rastade av sig, så att jag kunde gå in och fortsätta.

I klassrummet bredvid hade en fransklärare lektioner i – just det – franska. Han brukade också komma ut i korridoren en stund. Kanske för att låta franskeleverna rasta av sig, eller kanske bara för att prata lite grann.

Vi upptäckte en del gemensamma intressen om man säger så. Han var intresserad av mat och vin, Frankrike och Italien.

Några fredagar pratade vi om vad jag skulle äta till middag och om han hade några tips. Men en gång gjorde jag tvärtom:

– Du, vad tycker du jag ska ha för vin till Coq au vin ikväll? frågade jag.

– Hmmm, han funderade. Kyckling, kanske något lättare rött från Italien. Men det börjar bli lite kallt nu på höstkvällarna… Kanske behövs lite fyllighet i vinet i alla fall.

Och så blev han så där engagerat gestikulerande. Det är ju trots allt en frankofil vi pratar om.

– Du, jag drack ett sicilianskt vin för några veckor sedan. Fantastiskt gott. Det är rätt vin för en kycklinggryta en höstkväll.

Jag lyssnade såklart på rådet. Åkte till Bolaget och fick med mig en flaska hem – och han hade rätt. Det var rätt vin.

Jag berättar det här för att det är en go’ historia om hur trevligt man kan ha med arbetskamrater, men också för att årstiden, vädret spelar roll för vilket vin som funkar.

Nu när snödropparna ställer upp sig upp i rabatten, och syrénen redan börjar få knoppar, så växlar också vinfokus. Bort med portugiser så fulla av tanniner att tungan krullar sig. In med lättare italienare som Masi Modello 2019 (79 kronor, rött).

Det är inte ett vin som får vinskribenterna att göra vågen. Jag vet inte om de tycker att det är för enkelt eller för massproducerat. Men jag tycker att det är lite orättvist för det är ett enkelt, läskande vin som passsar som hand i handske när solen börjar värma – när maten blir lättare och vinerna vill följa med på den resan.

Funkar bra till en enkel pasta eller en vegorätt när man för första gången kan äta mat på uteplatsen eller balkongen. Lukten är ung och fylld av mörka körsbär. I munnen är det ungt, friskt och bärigt. Körsbärskänslan följer med under resan från luktsinnet till smakreceptorerna.

I slutet av smaken finns lite uppstramande syra som funkar bra till maten. Det är ungefär som med vita viner – man blir hungrig. Inte helt fel när man matchar mat och vin.

Potatis, ärtor & paprika – sallad på rester

Etiketter

, ,

Tar en snabbkoll i kylen. På översta hyllan finns det några kokta potatisar och en liten skål gröna ärtor som är över från igår. En röd paprika ligger och ser ensam ut. På hyllan under trängs ett helt gäng schalottenlökar.

– Jaha, funderar jag tankspritt. Vad gör man med de där resterna?

Men så slår det mig. I bamba (göteborgska för skolmaten) gör de alltid sallad på det som är över från gårdagen, så när man går där med tallriken och plockar till sig mat kan man hitta potatissallad och blandade grönsaker, lökröror och pastasallader. Salladsbordet är alltid den fräschaste och godaste delen av lunchmaten.

Visst är det konstigt. I 20 år har jag ett par dagar i veckan käkat i bamba, nästan varje dag imponerats av salladsbordet – men aldrig kommit på tanken att själv göra en sallad på rester. Inte förrän nu.

Så jag drar fram skärbrädan och börjar. Finhackar schalottenlök, strimlar paprika och skivar potatis. Gör en vinägrett på 2 delar olivolja, 1 del vit balsamvinäger, salt & svartpeppar. Blandar alla grönsakerna och häller över vinägretten.

När vi sedan äter middag, så inleds den med ”min” förrättssallad. Den funkar klart bra, och hustrun berömmer som vanligt färgerna. Idag jämför hon maten med irländska flaggan. Men det räcker med färgerna rött och grönt så har man fått ihop ett par pluspoäng – som kan växlas in mot den oskyldiga frågan ”tar du ut tallrikarna?”.

Men det är inte för att berömma min sallad som jag skriver de här raderna. Det är för att vi måste ändra vårt sätt att konsumera mat.

I alla tider har man tagit tillvara det som funnits hemma och runt knuten. Det är bara den moderna människan som har börjat hiva ätbar mat.

Vi slänger ofattbara 224 000 ton mat och dryck i Sverige varje år. Det är 26 kilo per person, eller ett halvt kilo i veckan. Och då ska man komma ihåg att maten står för 20 – 30 procent av de växthusgaser som driver den globala uppvärmningen. Bara matsvinnet ger 8 procent av världens utsläpp.

Och så kan det faktiskt inte fortsätta.

Gratinerad portabello med hummus – fredagsfint vegokäk

Etiketter

, ,

Vad gör man när man vill käka en god fredagsmiddag, men inte är sugen kött och fisk? Ett ser svar ut så här.

Man svänger förbi mataffären och får med sig lite portabellosvamp hem. Sedan mixar man kikärtor till en god hummus. Lägger kikärtsröran i svamparna och gratinerar dem i ugnen.

Ja, och så gör man den goda tomat-bulgur-persilje-salladen tabbouleh.

Det gjorde i alla fall vi. Och ja, vi tyckte det var fräscht, gott och riktigt fredagsfint.

Det här behövs till 2 personer:
4 portabellosvampar (eller 2 jättestora)
olivolja
rejält med salt & svartpeppar
1 tsk japansk soja (bara för att det är så gott till svamp)

Hummus
1 burk kikärtor eller 3 – 4 dl hemkokta
1 vitlöksklyfta
1 msk spiskummin
salt & svartpeppar
1 msk pressad citron
2 msk tahini
2 – 3 msk olivolja
2 – 3 msk vatten

Tabbouleh därtill

Gör så här:
Sätt ugnen på 175 grader. Börja med hummusen. Skölj kikärtorna om de kommer från en burk. Kör dem i mixer/matberedare med pressad vitlök, spiskummin, salt, svartpeppar och tahinin. Tillsätt vatten och olja så det blir bra konsistens. Smaka av med pressad citron.

Skölj/torka av svamparna. Ta bort svampens ”fötter” (spar dem) och skrapa bort ”lamellerna” (släng). Lägg svamparna i en oljad ugnsform med hatten nedåt. Salta & peppra på ganska bra. Fyll dem med hummus. Gratinera i ugnen i ca 25 minuter.

Idén med gratinerad portabello kommer från en kvarterskrog i närheten. För några veckor sedan köpte vi take away – och en av rätterna som vi kom hem med var just de här svamparna.

”Kan kvarterskrogen, så kan jag”, tänkte jag och så knåpade jag ihop en egen variant med ganska klassisk tabbouleh. I krogens bulgursallad var det granatäplekärnor och gröna blad.

Det var gott. Det också.

Tabbouleh – god, tuggig sallad med bulgur, tomat & persilja

Etiketter

, ,

Visst är det gott när maten ger lite tuggmotstånd? När käkarna får jobba och munnen hinner fånga smakerna.

Just därför gillar jag tabbouleh. Men den pigga smaken är inte heller så dum, särskilt när solen börjar skina och man anar att snart kommer våren och värmen. För det här är solens och värmens mat.

På vårvintern kan den – som här – innehålla rätt mycket bulgur, men när solen står högt en julidag får vetegrynen ge plats för mer persilja, mild lök och solmogna tomater.

Men tabbouleh i november… Nej, det är inget för mig.

Det här behövs till 2 personer:
1,5 dl bulgur (fullkorn är godare)
3 dl vatten
salt & en skvätt olivolja

300 g (körsbärs)tomater
1/2 gurka
2 schalottenlökar
salt & svartpeppar
mycket hackad perilja, minst 2 dl

4 msk olivolja
2 msk pressad citron eller mild vit balsamvinäger
2 msk vatten
salt & svartpeppar

Gör så här:
Koka bulgur som det står på paketet, men ha i en skvätt olja och kanske lite extra salt.

Skala och finhacka schalottenlöken. Skölj och fintärna tomat och gurka. Blanda olja, pressad citron, vatten, samt salt & peppar till en vinägrett.

Blanda kokt bulgur med hackade grönsaker. Häll över vinägretten och blanda.

Ät & njut. Kanske till grillad kyckling eller stekt halloumi. Eller gör som vi gjorde – ät den till gratinerad portabellosvamp.


Långbakad lammbog provençale med potatis & vitlökssmör

Etiketter

, ,

22-åringen i familjen – han som nu har flyttat till Lund – har hängt med ganska länge på den här bloggen. Han gjorde entré i september 2012 som den ”kräsna 14-åringen” när han godkände en middag med tarte flambée. Annars tyckte han att vi skulle äta fläskytterfilé och pommes frites till middag, i alla fall fem, sex dagar i veckan.

Hans repertoar av godkända maträtter var inte så stor, om man säger så. Men den har utvecklats under åren. Och vi har blivit lika överraskade varje dag när han kommit hem och sagt saker som: ”Idag åt jag sushi till lunch” eller ”Kan vi inte ha ugnsrostad blomkål, det är så gott…”

Men hans omdöme om min matlagning sammanfattades länge med frågan: ”Pappa, varför gör du alltid så konstig mat?”.

Det är sådant man minns, inte minst förra helgen när jag fick för mig att ugnssteka lammbog på låg temperatur. Hade väl en lätt idealiserad bild av mig själv – som om jag var en del av slow food-rörelsen och någon som tar hand om alla delar på djuret.

Det är nästan som om en naivistisk men varm målning av Lennart Jirlow skulle kunna funka som illustration till modern fransk krogkultur.

Den långsambakade lammbogen tog fyra timmar i köket. Varje rationell människa hade kört potatisen i ugnen, stekt skivor av lammstek och gratinerat kött och potatis med vitlökssmör. Klart nästan innan jag ens fått in min lammbog i ugnen.

Det här behövs till 5 – 6 personer:
1,5 kg lammbog med knäckta ben
olivolja
salt & svartpeppar
2 tsk torkad timjan
1 – 2 vitlöksklyftor
1,2 kg potatis
1 – 2 hela vitlökar
1 röd paprika
250 g körsbärstomater

Vitlökssmör
ca 25 – 30 g smör, rumsvarmt
½ – 1 msk olivolja
1 liten klyfta pressad citron
1 vitlöksklyfta
2 msk hackad persilja
salt & svartpeppar

Gör så här:
Sätt ugn på 125 grader. Putsa köttet ganska noga, skär bort fett och framför allt talg. Salta, peppra och krydda med timjan. Skär vitlöksklyftan i tändstiksbreda strimlor. Gör små hål i köttet med en vass kniv och stick in vitlöksstrimlorna.

Bryn köttet i olja. Lägg det i en stor ugnsform och skjut in i ugnen. Ugnstek i 2,5 timmar. Vänd lammbogen varje halvtimme. Skumma bort lite fett.

Blanda ihop vitlökssmöret och ställ det i frysen. Skala och skiva potatisen ganska tunt. Halvera den hela vitlöken. Kärna ut paprikan och skär den i breda strimlor.

Höj värmen till 175 grader. Bred ut potatis, vitlök, paprika och körsbärstomater runt om lammet. Ugnstek i 20 minuter.

Ta ut lammet, skär i portionsbitar och och låt det vänta i folie om potatisen inte är klar.

Öka värmen till 225 grader. Lägg tillbaka portionsbitarna av lamm. Klicka över hälften av vitlöksmöret och låt allt bli varmt i 5 minuter.

Ät & njut. Vi kan väl i alla fall låtsas att det är lite som en litografi av Lennart Jirlow. Du vet, den glada men tjocka frun som serverar på familjen bistro. Mannen som sticker ut ett svettigt huvud från köket. Och så förväntansfulla gäster som sitter med ett glas rödvin vid de rödvita dukarna.

Samtal om framtiden – en podd där människor får prata till punkt

– Släpp fångarna loss. Lås inte in människor i sina bostäder.

Det är Barbro Westerholm som beskriver hur verkligheten ser ut för många äldre när hon blir intervjuad i podden Samtal om framtiden.

Just beskrivningen om fångarna handlar om hur skatteregler hindrar äldre från att flytta från de hus och lägenheter de har vuxit ifrån. Men det är ännu mer träffande för hur många äldre (eller årsrika, som hon säger) har behandlats under pandemin.

Många har suttit instängda på Sveriges äldreboenden. De har inte ens fått gå ut och äta mat i matsalen, utan varit hänvisade till sina rum 24 timmar om dygnet.

Många har suttit på äldreboenden utan att få ta emot besök av sina släktingar. Inte ens deras äkta makar har fått besöka dem, trots att makarna också är 70+ och har isolerat sig för att undkomma pandemin.

Barbro Westerholm är 87 år och inne på sin åttonde mandatperiod som riksdagsledamot för Liberalerna. Hon har ett långt strävsamt liv på barrikaderna bakom sig. Under 1970-talet var hon en av dem som drev igenom lagändringar så att homosexualitet inte längre skulle betraktas som en sjukdom.

Nu strider hon mot ”ålderismen” alltså diskrimineringen av äldre. I podd-avsnittet berättar hon bland annat om svenska forskare som blir utmotade av sina universitet i Sverige, men istället fortsätter den akademiska karriären i USA – där det är helt okej att vara aktiv forskare även upp i 70-årsåldern.

Samtal om framtiden är en podd som låter människor prata till punkt. Hittills finns tre avsnitt att lyssna på. I det första berättar Staffan Bergström om när han som läkare bidrog till att en dödligt sjuk människa kunde avsluta sitt liv. Det gjorde han trots att hans läkarlegitimation sannolikt dras in, och trots att han i värsta fall hotas av fängelse.

Det andra avsnittet handlar om den muslimska minoriteten uigurer och hur de behandlas av det kinesiska majoritetssamhället. Svensk-uiguren Nijat Turghun berättar om tvångsassimileringen och hur uigurerna sätts i koncentrationsläger och straffarbete.

Nu, kära läsare, undrar du säkert varför den här texten finns i en matblogg. Orsaken är ganska enkel, den som driver podden är samma person som du har fått följa under sju år på den här bloggen. I början kallades han för 14-åringen, numera är han 22 och pluggar i Lund.

Jag har alltså familjeskäl att skriva om podden. Men jag skulle inte göra det om den var dålig och ointressant – så långt sträcker sig inte fadershjärtat.

Skulle du nu vilja hitta den så är det ganska enkelt. Samtal om framtiden finns där poddar brukar finnas.