Byt (semester)hus!

Etiketter

, ,

– Hej, jag heter Jean-Pierre och är er granne. Kom så ska jag visa er runt.

Mannen som mötte oss var en kortväxt, leende och effektiv man i 50-årsåldern. Han tog med oss genom kök, sovrum och vardagsrum. Och så tog han en sväng ner i källaren.

– Det är så kallt, så ni kanske behöver sätta på värmen.

Det här var för två månader sedan i Alsace, men termometern hade krupit ner under 20 grader, och han vill gärna visa sin omtänksamhet.

Grannen Jean-Pierre var ingen professionell semesterordnare – och vi hade heller inte flyttat till Alsace på riktigt. Vi hade bara bytt hus för två veckor; medan vi bodde i den lilla alsassiska byn Niederhausbergen, så bodde en fransk familj i vårt radhus i Göteborg.

Det här är ett häftigt sätt att resa. Man kommer in i lokalsamhället och lär känna människorna lite grand – i alla fall Jean-Pierre.

Han kom och hälsade på ibland. Drack en kopp kaffe, pratade en stund. En dag frågade han:

– Vill ni komma över på mat i kväll? Vi tänkte steka lite.

Hans första språk var inte franska utan den tyska dialekten elsassiska, så han pratade gärna tyska. Och det ord han använde var ”braten” (steka). Vi undrade lite vad han menade. Skulle vi vara stekare, eller skulle vi steka korv i stekpannan.

Men när vi kom, så förstod vi. I trädgården var bordet dukat och bredvid stod den tända grillen. Jean-Pierre hämtade en flaska Cremant d’Alsace, vitt mousserande vin, som kittlade i gommen och retade aptiten. Vi skålade med honom och hans fru Carine.

Efter några trevliga timmar vankade vi hemåt med magen proppfull av grillad kyckling, små delikata korvar, ugnsstekt potatis, sallad och en dessert som gick åt som glass en varm sommardag.

Under kvällen hade Jean-Pierre visat sin motorcykel, gått ut i majsfältet som låg tio meter bort och skördat färska majskolvar, ungefär fem centimeter långa. Han hade bjudit på fruktbrännvin från Alsace som en ”digestif” till kaffet, och han hade berättat.

Bland annat om sin nya toalettstol. Det var en sådan där högteknologisk sak med värme i toaringen, fläkt (!) för att ta bort lukten och spolning som en bidé.

– Rakt upp i ”arschloch” (arslet), sa han och skrattade.

Okej, det är inte varje gång man som husbytare sitter hemma i någons trädgård och ”steker”.  Så här mycket har vi inte umgåtts med alla grannar. En del har vi bara hejat på över staketet och pratat om vädret.

Men flera gånger har vi verkligen lärt känna människor. I Haag blev, den nu 14-årige, sonen så pass mycket kompis med killarna på gatan att han spelade fotboll med dem. I München lärde vi känna ex-maken till familjen vi bytte med. Nu har han varit och hälsat på oss tre gånger.

Och familjen vi bytte med förra året i södra Frankrike, skickade ett mejl i år och undrade om vi ville låna deras hus ett par dagar när de var på semester ”om vi hade vägarna förbi”.

Blir du sugen på att byta hus? Gå in på hemsidorna för de två stora husbytarorganisationerna Home Link och Intervacs . Det kostar en knapp tusenlapp att vara med, men sedan är själva semesterboendet gratis.

Det är dessutom ofta mycket roligare än ett lägenhetshotell.

Kycklinggryta Coq au Riesling

Etiketter

, , , ,

Hem på fredagskvällen. Fram med datorn, Spotify och Leonard Cohen. Vi såg honom på Gamla Ullevi för ett par veckor sedan, och en piggare 78-åring har aldrig spelat där. Konserten var grymt bra.

Vi hällde upp ett glas Riesling och så var det bara att googla Coq au Riesling. Hade aldrig ätit den här alsassiska rätten tidigare, så inspiration i form av recept var nödvändigt.

Sedan gjorde vi som vanligt: läste recepten och följde inga råd särskilt bra. (Skulle vara Leonard Cohens då: They sentenced me to 20 years of boredom, for trying to change the system from within… First we take Manhattan, then we take Berlin… Jag gillar den ironin.)

Det här behövs till 4 personer:
1,2 kg styckad kyckling eller kycklingdelar
8 schalottenlökar
400 – 500 g skogschampinjoner
140 g (en förpackning) tärnad bacon
salt, peppar, timjan (lagerblad om man vill)
3 vitlöksklyftor
olja eller smör
½ msk vetemjöl
75 cl vitt vin (Riesling)
½  – 1 msk dijonsenap
½ tärning kycklingbuljong
1 – 1,5 dl creme fraiche

Gör så här:
Skala löken. Skiva svampen. (Stycka kycklingen om den är hel.)

Fräs bacon i en stekgryta eller tjockbottnad gryta. Lägg i löken när bacon börjar bli brynt. Låt den fräsa med en stund. Ta upp bacon och låt rinna av. Ta upp löken.

Fräs kycklingdelarna i baconfettet. Häll eventuellt i lite olja. Fräs tills de får en stekyta. Krydda. Pressa i vitlöken. Klicka i senap. Häll på vinet och låt grytan koka i 30 minuter, eller tills kycklingköttet är helt genomstekt (vitt). Lägg i löken när det återstår 15 – 20 minuter av koktiden.

Fräs under tiden svampen, så den får färg. Krydda med salt och vitpeppar. Lägg i svamp och bacon när 5 minuter av koktiden återstår.

På slutet häller du i creme fraiche. Låt allt koka upp. Smaka, kanske behövs det mer kryddor.

Vi åt och var mer än nöjda. Hustrun gick i taket och tog en tredje portion. Själv tyckte jag det var riktigt gott, men skulle kunna tänka mig att höja smaken lite till. Kanske lite mer senap, kanske mer timjan…

Till maten provade vi två av sommarens viner. Riesling från Frey-Sohler 2010 och Riesling Vieilles Vignes 2009 från David Ermel. Det var två mycket olika vin. Frey-Sohler hade högre frukt och syra, något som märktes både i lukten och smaken. David Ermels vin var mildare, rundare. I lukten var petroleumdoften tydligare. Skillnaden i smak var som att jämföra ett Granny Smith-äpple med ett svenskt sommaräpple.

Vad som var godast? Det är just en smakfråga. Själv uppskattar jag svenska sommaräpplen, alltså passade David Ermels Riesling min gom bra. Dessutom är coq au vin en ganska mild rätt.

Ett nyare recept med lite mindre vin hittar du på Coq au Riesling – kycklinggryta med svamp & vitt vin.

Pilaffris

Etiketter

Ät gärna pilaffris till grytan. Det är faktiskt mycket godare än ”vanligt” ris. Smakar liksom mer.

Det här behövs till 4:

½ finhackad lök
rapsolja
3,5 dl ris
6,5 dl vatten
salt
0,75 tärning kycklingbuljong

Gör så här:

Finhacka löken. Fräs den i rapsolja en liten stund i en tjockbottnad gryta. Häll i riset, fräs under omrörning tills riset börjar klibba fast lite i botten – och det börjar lukta lite som popcorn ungefär.

Häll i vattnet. Salta ganska generöst. Smula i buljongtärningen. (Jag slutade med färdiggjord fond när jag läste raden av E-nummer på innehållsförteckningen).  Smaken ska vara rund; det ska smaka ganska mycket.

Koka enligt anvisningar på paketet. Låt riset ånga av.

Vi köpte en låda vin

Etiketter

, , ,

Det var i juli förra året. Vi stod i vardagsrummet hemma hos den svenske vinbonden Anders Åberg i Murviel i södra Frankrike. Han snurrade på vinglaset, drog in doften och sa:

– Jag tycker man kan känna hintar av choklad.

Han var uppenbart road av vinet. Det här var hans första årgång vin, och det var första gången han smakade på prestigevinet Roc de Buffarel ur en flaska. Dittills hade han bara testat vinet ur lagringstankarna.

Själv vet jag inte om man kunde känna de hintarna. Däremot tyckte jag det var gott. Visst det var ungt och omoget med sträva tanniner som verkligen bråkade i munnen. Men det kändes som om det lovade att bli en schysst bundsförvant en snöig februaridag när den fuktiga göteborgsvintern blåser vett och sans ur människor.

Ett vin gjort för biff med potatisgratäng och kanske bearnaise. Klart vi köpte en låda med oss hem.

Första flaskan smakade vi i september – och då kändes det hur omoget vin var. Det kändes mest som en ilsken tjurkalv i en amerikanske rodeo. Jag vet inte om det var temperaturskillnaden som gjorde den stora skillnaden.

I Frankrike var det 28 grader varmt, och vinet var förmodligen klart över 20 grader. I vår septemberkällare var det betydligt kallare – och vinet blev helt annorlunda.

Vi blev lite förskräckta, men väntade ett par månader till nästa flaska. Och se, det hade hänt något. Vinet var fortfarande bråkigt, men det började få mjukare kanter.

Och så har det fortsatt. Nu har vi druckit upp fem av flaskorna, och för varje gång har vinet utvecklats.

Det har varit kul att följa utvecklingen. För mig har det blivit en av de där små kornen som gör att vardagen lever upp. När jag har gått förbi vinet nere i källaren har jag tittat lite på det och tänk: ”Snart får vi käka en riktig köttbit och se hur det går för vinet.”

Men man ska akta sig för att spara vin alltför länge. För några år sedan gav vi bort ett par flaskor vin i 45-års-present. Systembolaget hade lovat att det var lagringsbart vin. Så vi räckte över presenten och sa:

– Det här kan du spara i tre år och dricka på din 48-årsdag.

När 48-årsdagen kom, så fick vi en inbjudan. Det skulle bli mat och vin – det vin vi hade gett bort.

Maten var god, men vinet…

Det var inte dåligt, inte som vinäger. Det var bara – ingenting. Smaken låg nära vatten, eller utspädd druvjuice. Den hade tagit sig upp till vinets höjdpunkt och sedan på något sätt försvunnit ut genom vinkorken.

Svensken som odlade vin i Languedoc

Etiketter

, ,

Anders Åberg var något så ovanligt som en svensk vinbonde. Under ett par år drev han och en fransk anställd gården Domaine la Rabidote i Languedoc, ett par mil från Medelhavet (cirka 20 mil väster om Marseille). Tyvärr drabbades han av sjukdom och slutade.

Men området ligger kvar, och skulle du någon gång vara på det som resebyråerna kallar den franska solkusten, så är det väl värt ett besök.

Följ floden Orb uppströms från Bezièrs. Floden går i en liten ravin av vita kalkstensklippor och snart ser man Languedocs nationalpark med ganska mjuka skogsklädda berg. Där på gränsen ligger gården Domains la Rabidote. Den tillhör appelationen (vinområdet) Saint Chinian.

Jorden är mest bara småsten och grus. Man befinner sig ett slags Frankrikes Småland. Och det är ett under att något överhuvudtaget kan odlas där.

Ändå ger marken gott kvalitetsvin. Vill man handla så finns en bra vinkällare hos kooperativet i huvudorten Saint Chinian. Vi var där förra sommaren och handlade. Det mesta av vinet har tagit slut – och blivit till goda middagar. Men några flaskor finns sparade.

Och som svensk finns det en sak att bli så där fånigt turistisk över: man kan handla vi direkt ur pumpar (typ bensinpump). Och ja, jag erkänner. Jag gick ut i bilen, tömde ur det sista av en mineralvattensflaska och fyllde den med vin till kvällens middag.

Här nedan visar en anställd (engelskspråkig!) tjej hur man fyller vin med pumparna.

En måndag i september -pasta med wokad broccoli & räkor

Etiketter

, ,

Idag var det tunga steg när jag gick hem från jobbet. Trött efter åtta timmar på gymnasiet där jag jobbar. Trött efter många möten. Trött vid tanken på att hemma väntade ytterligare jobb.

Inte var det bättre i morse. Den solbrända mannen som tittade fram ur spegeln i augusti hade ersatts med en gråare, skäggigare upplaga, som uppenbarligen passerat bäst före datum.

Men hustrun och  14-åringen var på agility med hunden, så jag fick börja laga mat. Och där någonstans började förändringen i humöret. Efter en stund kom jag på mig själv med att vissla. Förmodligen på någon gammal sak, typ Jesus älskar alla barnen. Förmodligen falskt, men det kan man strunta i när man står själv i köket.

Maten jag gjorde var pasta med wokad broccoli och räkor. Bra vardagsmat. Dessutom nyttig, fullständigt fylld med antioxidanter.

Det här behövs till fyra:

300 – 400 g skalade räkor
2 små broccolihuvuden
2 – 3 vitlöksklyftor
olivolja, salt peppar
hackad chili eller cayennepeppar
pasta efter tycke och smak

Gör så här:

Tina räkorna om de är frysta. Ansa och skär broccolin i mindre bitar. Skala vitlöksklyftorna. Hacka chilin.

Koka broccolin 1 – 2 minuter tills den är al dente. Koka pastan.

Pressa vitlöken i en wok eller kastrull. Fräs kanske en halv minut. Lägg i broccoli och kryddor. Fräs tills broccolin är varm. Lägg i räkorna och låt de bli varma.

Ät och tyck att livet är värt att leva även en måndag i september.

 

Alsacevin – första gången

Etiketter

, , , ,

Det var en het julidag för mer än 25 år sedan. Vi körde ner genom Tyskland med en gammal Ford Escort, som började krångla redan utanför Kiel. Det tjöt om motorn om vi körde fortare än 110. Men eftersom vi var mycket yngre den gången, så var det inget att oroa sig för. Bilar kan man alltid reparera.

Däremot var svettiga, trötta och törstiga. Vi svängde in i Frankrike, stannade i den lilla staden Selestat, och tog in på ett billigt hotell.

På gatan utanför hotellet rusade motorer och gummidäcken brände mot asfalten när bilarna for iväg. Stans ungdomar trodde tydligen att de deltog i Paris – Dakarrallyt, och det var varmare än hett.

Tvärs över gatan låg det vi letade efter – ett café. Vi gick in och såg oss omkring. På alla borden stod en liten karaff vitt vin, så vi beställde samma sak. In kom en kvarts liter vitt Alsacevin. Det var friskt, klart, kallt – med en aptitretande syra, som lovade att snart blir det mat.

Känslan var den samma som när man en riktigt svettig sommardag äntligen får slänga sig i det friska, kalla vattnet.

Det var kärlek vid första ögonkastet, eller kanske snarare vid första klunken.

Många år senare står jag vid disken i David Ermels vinkällare. Vinet är inte lika överraskande längre, men faktiskt lika gott.

Lantbröd

Etiketter

Till gott bröd behövs bara lite smör, tycker jag. Annars kan man äta det här brödet med lagrad ost och vin, kanske Parmesan och Amarone.

Det här behövs till 2 lantbröd eller 4 baguetter:

1,5 dl + 3,5 dl fingervarmt vatten
1,5 dl + 8,5 dl vetemjöl special eller Manitoba-vetemjöl
1/6 + 2/6 paket jäst,
1,5 dl surdeg, antingen som i receptet nedan eller färdig som man köper i kyldisken
2 dl grahamsmjöl
2 dl grovt dinkelmjöl
2 msk olivolja
1 msk salt

Gör så här:

Fördeg:
Smula ner 1/6 av jästpaketet (dela jästen först i två halvor, ta sedan en tredjedel av halva) i en bunke. Häll på 1,5 dl fingervarmt vatten. Vispa ner 1,5 dl mjöl. Vispa en stund, så blir det färdiga brödet lite segt. Täck med platsfilm. Låt stå i 3 – 12 timmar.

Degen:
Smula ner resten av jästen i en ny bunke. Häll på den andra mängden vatten, olja och surdeg. Blanda i mjölet. Bearbeta degen ganska länge, en 10 -15 minuter om du gör det för hand. Man ska kunna se trådarna i degen – då blir brödet segt. Tillsätt saltet på slutet.

Lägg över degen i en oljad bunke. Låt degen jäsa till dubbel storlek, cirka 2 timmar.

Stjälp upp degen på ett bakbord. Ta det försiktigt, så att jäsbubblorna i brödet inte förstörs.

Dela degen i två delar för bröd – eller fyra delar för baguette. Forma försiktigt degbitarna till avlånga bröd. Knåda inte. Lägg dem på en bakplåt med en handduk över. Sätt ugnen på 250 grader. Sätt in en skål med vatten längst ner i ugnen.

Låt bröden jäsa i 30 minuter. Sätt in dem i ugnen. Grädda 10 minuter i 250 grader. Sänk sedan värmen till 200 grader. Grädda totalt i 30 minuter för bröd, lite kortare tid för baguette. Brödet är färdigt när det har fin färg och låter ihåligt när man knackar på undersidan.

Låt bröden svalna på galler utan bakduk.

Vill man ha mer recept på matbröd så har Jan Hedh skrivit den fantastiska boken Bröd. Där finns fullt med recept från Frankrike, Schweitz och Centraleuropa. Han berättar om en fransman som ägde ett litet konditori och bageri utanför Strasbourg och som bakade Le pain de Lodève. Tyvärr är recepten så komplicerade, så jag använder dem bara som inspiration…

Irenes surdeg

Etiketter

Irene är ingen surdeg. Men eftersom det är hon som gett mig det här receptet, så får den heta Irenes surdeg.

Det här behövs:

1 tsk socker
1,5 dl + 1,5 dl ljummet vatten
1,5 dl + 1,5 dl vetemjöl

Gör så här:

Dag 1
Blanda den första mängden socker, vatten och mjöl. Täck med en fuktig handduk eller plastfilm. Låt stå i 2 dygn.

Dag 3
Vispa i nästa mängd vatten och mjöl. Surdegen ska vara tjockflytande som fil. Täck och åt stå i ett dygn.

Dag 4
Bubblar det och luktar gott, syrligt om surdegen? Då är den färdig. Är man osäker kan man vispa i lite mer vatten och mjöl och vänta ytterligare ett dygn.

Annars är det bara att använda surdegen. Ställ det som blir över i en tillsluten burk i kylskåpet. Surdegen måste matas med 1 dl vatten och 1 dl mjöl varje vecka för att hålla sig fräsch och användbar.