Tarte flambée – ”pizza” från Alsace

Etiketter

, , ,

När kvällarna blir kallare kan det vara dags att laga den här ”pizzan” från Alsace. Tarte flambée är det franska namnet på rätten. På traditionell elsassiska heter det flammekueche. Men oavsett namn, det här är husmanskost som värmer både i magen och i själen.

Någon dietmat är det inte, men det är inte pizza heller. Osten och degen förenar de bägge rätterna. Men Tarte flambée görs med creme fraiche istället för tomatsås. Smaken bygger på brytningen mellan sötman i löken och sältan i skinkan eller sidfläsket.

Som med all traditionell mat finns det en uppsjö av olika recept. Här följer ett med ojäst deg. Vill man ha den mer pizzalik, så använder man bara vanlig pizzadeg med jäst.

Det här behövs för fyra tartes, stora som små pizzor ungefär:
5,5 dl vetemjöl
2 krm salt
2 dl vatten
3 msk olivolja

Fyllning:
2 – 3 gula lökar
300 g rökt skinka (eller sidfläsk)
2 dl creme fraiche
4 – 5 dl riven smakrik ost, Gruyere eller Herrgård
timjan

Gör så här:

Rör ihop mjöl, salt, vatten och olja till en smidig deg. Kolla så degen inte blir för kladdig.

Skiva löken tunt. Fräs den i lite olja tills den har mjuknat. Strimla skinkan i tändsticksstora bitar. Riv osten.

Sätt ugnen på högsta värme och sätt in en plåt så den blir varm.

Kavla ¼ av degen riktigt tunt på mjölat bakbord. Lägg tarten på ett bakplåtspapper. Bred på ett ganska tjockt lager creme fraiche. Lägg på löken och skinkan. Krydda med timjan, och lägg till sist på osten. Vik upp kanterna lite, så inte fyllningen rinner av ”pizzan”

Lyft över bakplåtspapperet med tarten till den varma plåten. Grädda ganska högt upp i 7 – 8 minuter.

Ett recept med en godare botten hittar du HÄR.

Vi åt med god aptit, till och med familjens kräsna 14-åring godkände maten. Till drack vi (inte 14-åringen) David Ermels Pinot Blanc från 2011. Det är ett fruktigt vin.  Lätt, lättdrucket och lättgillat.

Hos en italiensk vinbonde

Etiketter

, ,

Om du reser i vinproducerande områden, passa på och besök en vingård. Det är ofta både kul och spännande. Och du blir nästan alltid väldigt väl mottagen.

En av de vinbönder vi mött på det här sättet är Antonio Fioravante. Det är en vänlig man med Nya Zeeland-keps på huvudet – i alla fall när vi besökte honom. Han har en liten vingård i Vapolicella utanför Verona, och tyckte tydligen att det var ett kul avbrott i den vanliga lunken när vi kom en av de första dagarna i juli för ett par år sedan.

Glatt korkade han upp flaskor och hällde upp smakprov, skålade och berättade livfullt om gården – allt på en klingande italienska. Dessbättre hade han en son som kunde engelska och som fick rycka in när händer och fötter inte räckte till för att vi skulle förstå.

Men han sålde inte bara sitt vin. Han visade också upp gården, lät oss titta på lagringstankarna och klättra upp på vinden där han torkade druvorna till Amaronevinet. Vi fick också klappa hundarna, hälsa på frun och inspektera gårdens ”bo på lantgård”-rörelse.

När vi gick skickade han med oss resten i en av provflaskorna ”så att vi skulle ha något vin till middagen”.

Det är en sådan person som man minns med värme. Lite av Antonio Fioravante finns dessutom kvar; nere i källaren ligger en flaska av hans Amarone och väntar på rätt tillfälle att drickas upp.

Nu kanske du tror att han var ett undantag. SÅÅ vänliga är de väl inte. Och okej då, det är inte alla som avsätter en timme av sin tid för några turister som handlar vin för ett par hundralappar.

Men det finns en annan förklaring. Gårdsförsäljningen av vin betyder ganska mycket för vinodlarna. De vinbönder vi pratade lite närmare med i Alsace i somras berättade att ungefär en tredjedel av försäljningen sker i deras vinkällare – eller gårdsbutik, som det skulle heta i Sverige.

Dessutom kan du få med dig ett par flaskor gott vin hem efter ett besök i vingården. Det är inte så dumt. Jag kan väl inte vara den enda personen som stått på en stormarknad i ett turistland och dumt stirrat på 20 flaskor rött vin, som alla lovar att de passar utmärkt till ”cheese, grill and casserole”. Bara för att till middagen finna ut att alla de 19 andra förmodligen hade varit bättre.

Getosttoast – Chevre chaud med apelsin

Etiketter

, , , , ,

Tänk att någonting så enkelt kan vara så gott. Ta getost, rostad baguette, sallad och vinägrett. Lägg ner 10 minuter i köket – och sedan är det bara att njuta.

Det här behövs per person:

Ett par skivor baguette
Ett par skivor getost (chevre)
Lite blandad sallad
En halv tomat
Ett par tunna skivor apelsin
Lite valnötskärnor
Vit balsamvinäger
Honung
Olivolja

Gör så här:

Sätt ugnen på grill och full värme. Rosta eller stek baguetteskivorna. Tärna tomaten, skiva getosten och apelsinen. Blanda honung och vit balsamvinäger. Det ska smaka syrligt, men runt och med ett uns av sötma.

Lägg getosten ovanpå de rostade baguetteskivorna. Gratinera dem i ugnen tills osten börjar smälta lite.

Lägg upp getosttoasten på tallrik. Lägg sallad, tomat och apelsinskivor runt om. Häll över lite olivolja och honung-balsamvinäger. Pressa över lite juice från resten av apelsinen.

Ät och njut.

Vi åt det här på sensommarens sista dag (?) tillsammans med lite av sommarens vin, Muscat 2010 från Gerard Waegell. Det är ett ganska fruktigt vin med pigga syror, som balanseras av ett uns sötma. Funkade jättebra till getosttoasten.

Men första gången vi åt Chevre chaud med apelsin var i en liten stad utanför Sete i södra Frankrike. Restaurangen låg vid kajkanten och utanför fönstret tränade de unga männen tornerspel med båt.

Så det här var utsikten.

Längs Vinvägen

Etiketter

, ,

I Eguisheim lutar sig korsvirkeshusen mot varandra, så man tror sig förflyttade till ett Hans och Greta–land. I Hunawihr möter vi den vänlige vinbonden David Ermel, som gärna bjuder på ett extra glas vin och pratar en stund till. Och i Nothalten ringer telefonen när vi går in i Gerard Waegells vinkällare. Först tror man sig vara utsatt för ett skämt – när man kommer in i ett rum börjar telefonen ringa…

Men vi fattar när Gerard själv kommer nerspringande från familjens lägenhet som ligger ovanpå vinförsäljningen. Den ringande telefonen är larmsignalen som berättar att han har fått kunder.

Han är en ung vinbonde som erbjuder några av de mest prisvärda vinerna vi hittar under några semesterveckor. Han är mörkt solbränd av jobbet ute på fälten, trots att vädret mer påminner om det Göteborg vi lämnat än den annars soliga och varma alsasiska sommaren.

Vi åkte längs vinvägen, Route du vin, i juli. Inte på en gång och inte hela vägen från Marlenheim väster om Strasbourg till Thann nästan nere vid den schweiziska gränsen. Istället så stannade vi där vi ville. Provade vin hos vinodlarna, åkte turistbåt i Strasbourg och vandrade längs kanalerna i Colmars Lilla Venedig-kvarter.

Ändå är det de böljande kullarna med vinodling man minns. Den steniga, nästan ogästvänliga, marken – och så vinstockarna som okuvligt pressar ner sina rötter för att få vatten och näring. När hösten kommer så levererar de druvor till ännu en årgång vin. Visst blir man lite lycklig.

Hunawihr – längs vinvägen

Etiketter

, ,

Hunawihr gömmer sig nästan bland vinstockarna. Byn är en av de mindre kända. Just därför är den inte lika full av turister som andra byar.

Men här liksom i den 17 mil långa Route de vin står vinstockarna på rad.

Tar en klunk vin och funderar lite

Etiketter

Kommer du ihåg hur det var för några år sedan? Så fort det kom till vinprat så var det någon som klämde fram med:
– Jag säger som amerikanerna: ABC, Anything but Chardonnay.
Sedan log de. Och käkade glatt upp fläskfilén, potatisgratängen och rödvinssåsen – utan att ha en aning om vilken potatissort, slags gris eller vilket rödvin som använts till maten.
Själv har jag alltid funnit det här ganska konstigt. Både för att det är en jäkla skillnad på fransk oekad Chardonnay och australisk tutti-frutti-smakande. Och för att det är ett exempel på vinsnobbism där vinet nagelfars in i minsta detalj, gärna med ett snobbigt spretande lillfinger, medan resten av måltiden bara är en utfyllnad.
För mig är vin gott, mat gott och ibland blir kombinationen bara helt fantastisk. Det är det när man först får stå och röra i grytorna, kanske sippa på ett första glas vin. Och därefter hittar rätt i kombinationen av smaker
Nu sitter jag med några lådor Alsacevin i källaren – den vanlig källare alltså, inte någon vinkällare – efter några Frankrikeveckor i somras. I smaklökarna sitter minnet av en god surkålsgryta, Choucroute garnie.
Häng med när jag lagar lite mat, tar en klunk vin och funderar lite.