Rosévin, det är väl bara för varma sommardagar när man sitter utomhus i värmen och har det gott? Du kan väl inte mena att man ska dricka det på hösten?
Jo, det kan jag. Testa ett glas rosé med pannstekt lax eller fransk fisksoppa eller paella – eller som i vårt fall med jambalaya.
Vi drack en flaska Mulderbosch rosé 2021 (95 kronor, rosé) till den smakrika sydstatsrätten. Och det är en kombo som funkar bra, om maten inte är alltför chilistark. Vinets bärighet – och känsla av bärsötma – blir en fin smakbrygga till den annars ganska tuffa jambalayan.
Just Mulderbosch är mer fyllig och bredaxlad än många roséviner. Det är inte lika sommarlent som en del andra, men visst finns det många likheter.
Lukten handlar om bär och blommor, smultron och lite örter. Lite mer bett i smaken och med en trevlig syra som gör att det passar bra till mat. Där har du en kort beskrivning av Mulderbosch.
Det är ett miljöcertifierat vin som skeppas från Sydafrika i lättviktflaskor för att minska klimatavtrycket. Vingården har också schyssta villkor för de som jobbar där. Det tackar vi för.
Finns det ingenting som jag ogillar med vinet. Tja… Det skulle nog vara färgen. När jag sitter och smuttar på vinet så slås jag av tanken: ”Den där rosa som drar mot orange, det ser ju ut som Donald Trumps ansiktskräm”. Alltså den som han smetar ner i hela ansiktet innan han håller tal och låter sig fotograferas.
Så mitt råd till dig är: Köp gärna med dig en flaska hem från Systemet, njut den med kraftiga fiskrätter, men fundera på Joe Biden eller någon annan politiker du gillar – och skit i Donald Trump.
För en del år sedan hade jag en elev med en adhd-diagnos. Han var trevlig och sympatisk, men han var också som man ”ska” vara med den diagnosen. Han hoppade upp och ner, gick ut och in, och han pratade oavbrutet. Ibland var det nästan omöjligt att ha lektion.
En gång fick jag nog, och sa uppriktigt, men med vädjande röst.
– Kan du inte bara hålla käften?
Samtidigt som jag sa det så tänkte jag ”nej, det är ju just det du inte kan”, och så kände jag mig lite korkad.
Jag kommer att tänka på den här killen när jag funderar på vin. För det finns rätt mycket vin som liksom har en adhd-diagnos. Det är vin som ska höras och synas, vin som larmar högt med inbyggda fruktbomber och rökighet och hård fatlagring och bara alldeles för mycket av extra-allting-och-lite-mer-på-toppen.
Då är det skönt med vin som liksom håller sig på mattan. Vin som lyssnar av maten och klarar av att samspela med det som finns på tallriken – istället för att bara skrika rakt ut.
Ett vin som klarar det samspelet bra är Chateau de Seguin 2020 (109 kronor, rött). Det är ett trevligt bordeauxvin, dessutom till ett pris som man kan betala – nu i ny årgång.
När man sticker ner näsan i glaset så är det frukt och fat som möter, lite svarta vinbär och massor av mustigt rödvin. I munnen är det frukt och mörka bär, fat och en trevlig pigg ton som gör att man blir på gott humör. Funkar lite som körsbärssmaken i italienska viner.
Vin drack en flaska i fredags till biff och potatisgratäng. Och det var helg och det var höst, och det var ett vin som gav precis lagom mycket motstånd för att inte bli överkört av maten.
Hur luktar egentligen ett vin? Jag menar, stick ner näsan i ett glas med rödvin och vädra med näsborrarna. Visst säger dina luktreceptorer mest av allt: ”det luktar rödvin”?
Men om man istället frågar vad du associerar till så blir det lite annorlunda. När det kommer till rött vin så tänker jag ofta på höst. Det kan vara lukten av mogna mörka bär. Eller en dov och tung lukt, lite som i en källare. Eller det kan dra mot rått kött och charkuterier.
Men Saint Clair Pinot Noir 2020 (109 kronor, rött) ger mig helt andra associationer. När jag drar in vinets doft och låter den säga hej på receptorerna i näsan så svarar de ”det här luktar sommar”.
Jag vet inte säkert varför jag får den associationen. Kanske luktar det bär, som jordgubbar och hallon (”vinbär”, säger hustrun). Kanske är det blomdoft, kanske en lätt örtkrydda.
I munnen är det mustigt, men framför allt är det ett slankt vin – inget extra-allt-tjafs. Jag tror att det beror både på druvan och ursprunget. Pinot Noir ger inga fruktbomber, i alla fall inte i svalare klimat.
Saint Clair-vinet kommer från norra delen av Nya Zeelands sydö. Där är somrarna svala med dagstemperaturer på 23 – 25 grader, och nätterna är aningen kallare än svenska sommarnätter. Och då slipper man allt det där överlastade prålet.
Vi drack en flaska till en italiensk kycklinggryta. Det var ett sällskap som vinet tyckte om, inte minst för att vinet lätta syrlighet bröt udden av den feta känsla som ofta finns i grytor.
Jag tror man kan säga att vinet gillar kyckling i alla former, och så gillar det vegetariska rätter som inte är alltför hårt kryddade.
Men det bästa av allt: när du skruvar av kapsylen, så möts du av lite sommar.
Nej, ett hyfsat vin behöver inte kosta 150 kronor, vara snobbigt och hypat av någon hipster-stribent med mer pengar än omdöme. Letar du efter ett vin till sensommarbuffén eller salladen, eller kanske till chèvre chaud (gratinerad getost med sallad) – då kan du leta på Bolagets hyllor för vita, franska viner. Börja med det billigaste vinet och följ hyllan tills du kommer till viner strax under hundralappen.
Där står La Gascogne par Alain Brumont 2021 (99 kronor, vitt). Det är ett piggt och fräscht vin med en tydlig – men inte avskräckande – syra. Lätta toner av svarta vinbärsblad och citrus virvlar in i munnen och gör mig på gott humör.
La Gascogne är lite som en trevlig hundvalp. Glad och snäll, pigg och självständig. Både sprallig och följsam, om du förstår vad jag menar.
Producenten Alain Brumont nere i sydvästra hörnet av Frankrike har använt två druvor till det här vinet. Gros manseng, en lokal druva som används för torra vita viner, men som jag inte har druckit i något annat vin. Den andra druvan är desto mer känd: Carbernet Sauvignon med sin typiska fräschör och lukt av svart vinbärsblad.
Just den lukten slår igenom när man sätter näsan över glaset – det luktar som när jag ställer mig vid svartvinbärsbusken i hörnet av vår trädgård. Lite citrus och kanske en örtkrydda finns också i det som näsans luktreceptorer fångar upp.
Så ta emot ett råd av en enkel själ. Knata iväg till Ica eller var du nu brukar handla, köp baguette och en skiva chèvre, sallad och kanske mango. Gå hem, skär upp salladen och mangon. Gratinera osten och brödet och servera chèvre chaud – gratinerad getost med mango en av sommarens sista soliga eftermiddagar.
En stund på uteplatsen eller balkongen. Sensommarsol, gratinerad getost och så ett glas trevligt vin. Sämre kan man ha det.
Måste ett vin kosta 150 spänn och vara så där ”fint”? Heta något med Chateau och ha lång eftersmak?
Jag tycker att det beror på hur man ska använda vinet. Har du varit hos slaktaren och handlat hängmörad entrecote som du steker i smör och olivolja så att köttbiten får en fin röd-rosa kärna. Då vore det väl ganska korkat att leta upp Bolagets absolut billigaste rödvin i en pappkartong.
Men har du tänkt bjuda över grannarna på grillad fläskkarré nu till helgen, då kommer vinvalet i ett helt annat läge. Maten är utomhus och om den svenska sommaren är som den brukar så kommer vinet att bli kylas och bli kallare än planerat. Dessutom är det inte bara maten och vinet som luktar – utan även röken från grillen och grannens nyklippta gräs som släpper ifrån sig en massa lukter när kvällsfukten kommer smygande.
Då känns inte det där vinet för 150 pix så lockande längre.
Bättre då att satsa på ett robust vin som klarar av de tuffa utmaningarna av rök och nyslaget gräs. Gärna ett saftigt och fruktigt vin som bjuder upp till dans med både köttbiten och de smakrika tillbehören.
Ett sådant vin är Charteau Saint-Sernin 2019 (89 kronor, rött) från Cahors i sydvästra Frankrike. Druvan Malbec brukar ge kraftigare och tuffare viner, men här är resultatet ett annat.
Lukten är försiktig, men det känns lite som om du satt näsan över ett fat med mörka bär. Smaken är öppen och välkomnande, lite som om de mörka bären har fått fart och glatt studsar runt i vinvärlden.
En grillad biff tycker jag skulle sitta fint till vinet. Eller kanske smakrika korvar, typ Kabanoss eller Kolbasz. Eller varför inte lammstek i skivor med en smakrik ratatouille?
En uppdaterad variant med några rader om Chateau Saint-Sernin 2020 hittar du i den här länken.
En försommardag för några år sedan körde vi på småvägar några kilometer från Medelhavet. Låga berg, kullerstensbyar på topparna och ett odlingslandskap med rader av vinstockar i prydliga rader. När vägarna inte kunde bli smalare var vi framme hos vinproducenten Paul Bunan i Bandol, så där en fyra mil öster om Marseille.
I gårdsbutiken möttes vi av en tjej som genast började korka upp av det goda, kraftiga Bandolvinet. Men plouff, sade det och så gick korken av.
”Oj då”, sade hon. ”Det här är första dagen på jobbet”.
Jag lånade korkskruven av henne och visade att det finns två hävarmar på den – och att man måste börja med den kortare, annars finns det risk att man drar av korken.
Hon tackade och gömde snabbt korken så inte hennes chef, vinproducenten skulle se hennes misstag.
Det är kanske verkar ovidkommande att prata om det här. Men jag tycker faktiskt det är lite kul att jag har lärt en anställd på en vingård hur man använder en korkskruv.
Men syftet med den här texten är inte att diskutera korkskruvar. Det är istället en uppmaning till dig som semestrar i vinproducerande områden: kör av huvudvägen och leta dig in bland vinstockar, gårdsbutiker och bönder!
Är du det minsta intresserad av vin och odling eller kanske bara hur det är att leva och bo på landsbygden i området – då är vingårdsbesöket en guldgruva. Ibland är det en liten egendom och hela familjen kommer ner i vinkällaren för att prata, ibland är det en superprofessionell anläggning med språkkunnig, välutbildad personal.
På det här sättet har vi träffat den vänlige vinbonden Gérard Waegell i Alsace – och lärt oss massor av hur det är att leva i de här tysk-franska gränstrakterna. Han driver ett familjejordbruk trots värkande höfter, och varje år levererar han ännu en årgång vin. Inget ”stort” vin, men ett habilt hantverk till priser som är lätta att gilla.
I grannbyn Dambach-la-Ville har vi träffat ekoproducenten Florian Beck-Hartwegs mamma i gårdens vinkällare. Hon ser ut som en äldre, lantlig kvinna med viss förkärlek för ylletyger vävda på hemslöjden. Men när hon öppnar munnen dras man in i ett samtal av helt annan karaktär.
En gång berättade hon om ett tv-program: ”Jag såg en fantastiskt intressant dokumentär om pedagogiken i den finländska skolan. Helt annorlunda än den franska. I Finland är man inriktad på att barnen ska få uppleva och dra slutsatser själva. Här går det bara ut på att läraren pratar själv.”
Det kan vara smart att välja vingårdar som ligger på samma nivå som man själv. Har man tänkt köpa viner för sådär en 8 – 9 euro så verkar det lite osmart att sladda in på fina Chateau Vadå och börja prova vin i 500 kronors-klassen.
Men även i ”finare” vinområden finns det guldkorn. Ett sådant snubblade vi över när vi var i Bordeaux.
Jag ville se anläggningen som producerar Chateau Tanesse, så vi styrde bilen mot vingården Gonfier, sådär en tre mil söder om staden Bordeaux. Guillaume Gonfrier, en kille i 25-års åldern, ägnade en och en halvtimme åt att visa oss gården. Vi travade igenom produktionsanläggningen, vi tittade på den ursprungliga lilla vinkällaren och kikade på de gustaviansk-liknande möblerna i själva slottet. (Nu ska man veta att alla boningshus som hör till en vingård i Bordeaux kallas för slott – det här var vad vi kanske skulle kalla för en riktigt liten herrgård).
Och vi testade vin. Chateau Tanesse i olika årgångar, och andra röda viner, och lite välsmakande sött vin som gjorts på druvor med ädelröta.
När vi var klara med allt tittande och smakande och hade betalt vårt vin, då trodde vi att besöket var över. Men då erbjöd den unge vinmakaren en tur runt ägorna så vi skulle få se vinfälten där Chateau Tanesse växte.
Så kan det gå till, även i det Bordeaux som ibland har ett rykte om snobbism.
Det finns viner som är svåra att komma in på livet. Sträva som sandpapper och allmänt taggiga. Eller parfymerade som en medelålders överklass-wannabe med alltför mycket bling-bling runt handlederna.
Och så finns det de där kamraterna som liksom kommer in till matbordet, slår sig ner och säger ”Ah, vi tar ett glas tillsammans, du och jag”.
Cycliste 2020 (94 kronor, rött, ekologiskt) tillhör utan tvekan den senare kategorin. Det är ett öppet, lättillgängligt och inbjudande vin från södra Rhône-dalen. Fruktig lukt med lite fat, viol och mörka bär. I munnen finns de mörka bären kvar, men också en strävhet som ger ryggrad. Och en liten pigg syra – lite som ett rött körsbär – som gör att vinet funkar bra till mat.
Cycliste trivs tillsammans med en biff, men skäms inte för sig om det skulle stå en gratäng eller en bit ost på bordet.
Det finns en sak jag ogillar med det här vinet – namnet. Vem kommer på att döpa ett vin till Cycliste? Mer än marknadsförare som går på speed och vinmakare med dåligt självförtroende?
Men det klart. Namnet ger mig möjlighet att berätta att jag har köpt en ny cykel, och med den kör jag en liten tur varje dag. Det är härlig motion, som man kan hålla just under svettnivån – även om backarna har blivit brantare de senaste åren.
Men det klart – alltför ofta kommer jag på att en liten paus vore bra. Och då stannar jag och tar en kaffe, och tar man en kaffe vill man ha något till kaffet, så då blir det en kula glass eller en kaka.
Har du tänkt bjuda moster Märta eller andra släktingar på middag i påsk? Kanske blir det en lammstek med örter? Då föreslår jag att du tar en tur till Bolaget. Letar upp hyllorna med rött vin från Frankrike. När du kommer till Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2020 (119 kronor, rött, ekologiskt) så sträcker du ut handen och greppar en flaska eller två.
Det är ett säkert kort i en lättgillad stil, som säkert går hem hos släktingarna. Ja, det klart. Besserwissern Bo – han som säger att det inte finns några bra viner under 200 kronor – kommer säkert att klaga. Men det gör han ju alltid.
Alain Jaume Côte du Rhône Grand Veneur är öppet och inbjudande. Just därför funkar det till många olika människors smaklökar. Lukten är djup och fylld av mörka bär. Kanske lite ”mörka” körsbär om du förstår vad jag menar. Lite kryddigt, lite fruktigt, lite syra.
När man tar en klunk av vinet så finns de mörka, lite söta bären kvar. Det är absolut inte ett sött vin, men de mörka bären lindar in druvornas strävhet – och dricker du vinet till kött eller potatisgratäng eller ost blir det nästan sammetslent.
I slutet av smaken finns en syra som piggar upp och gör att man vill ta lite mer av maten – och berömma kocken för den goda lammsteken.
Någon mer än jag som har tröttnat på svulstiga, fruktiga, alkoholmättade viner som liksom kör extra-allt i varje andetag? De där som är vinets motsvarighet till pizzan med ”allt” på toppen – både bacon och lök, bearnaise och ett stekt ägg.
Då är Chateau de Seguin 2019 (109 kronor, rött) en lisa för själen – och för smaklökarna, såklart. Det är ett vin som rättar in sig i ledet och släpper fram smakerna från maten utan att skämmas. Vi drack en fredagsflaska till stekta hamburgare och grönsaker med nobissås och smashad potatis. Har du aldrig testat Werner Vögelis majonnäsliknande sås så är det dags nu. Smakar som majonnäs, men lite lättare och fräschare.
Nåja, tillbaka till vinet. I min mun är det ett välkomponerat vin där alla lagdelar drar åt samma håll, sportkommentatorn skulle säga. Ändå är det ett fruktigt vin med hög alkoholhalt – borde alltså vara ett extra-allt-vin som jag nyss ondgjorde mig över.
Men här hålls de tendenserna tillbaka av trevlig strävhet och frukten är liksom mer följsam. Lite fat och svarta vinbär hittar man i lukten. Lite pigga syror i smaken.
Till sist kan jag inte avhålla mig från att berätta vad proffsen skriver om Chateau de Seguin. På Systemets hemsida får man veta att vinet har en ”fruktig doft med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, choklad, korinte och vanilj”. I munnen har det en ”fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, korinter, choklad och vanilj”.
Det låter väl som en rätt vanlig beskrivning av vin, eller hur?
Men på Alko i Finland där är man lite mer direkt, om man säger så. Där beskriver man Chateau de Seguin så här: ”Medelfyllig, höga tanniner, surkörsbärskaraktär, svartvinbärig, mogen tranbärighet, lätta cedertoner”.
Är du sugen på en resa i sommar – trots de sista (?) resterna av pandemin och trots Putins vidriga krig i Ukraina?
Själv känner jag mig som ett gammalt dragdjur som har stått instängt i stallet tre vintrar i rad. Jag vågar nästan inte riktigt tror att det är sant – det där med att man ska bli utsläppt i vår. Men vi har i alla fall bokat en semesterlägenhet i mellersta Alsace till sommaren.
Då ska jag promenera i platanernas skugga i Petite France (gamla delen av Strasbourg), sitta på ett café och sippa ett glas väl kylt Alsacevin. Och jag ska åka Route du vin och sticka in näsan hos vinproducenterna längs vägen.
OM nu allt går vägen. Förra gången vi bokade en semesterlägenhet gick det helt åt helvete. Det var i februari 2020 – och efter bara några veckor hade en hel värld stängt ner. Vi fick inte ens tillbaka den del av hyran som vi hade betalat.
Men vi backar ett steg – och tar det där med Alsace från början. Där finns fantastiskt mycket för en semesterfirare: god mat, trevliga viner och korsvirkeshus som är så pittoreska att man tror sig vara mitt i en filminspelning av Hans & Greta.
Dessutom är det ganska litet och överblickbart. Med Route du vin är det mindre än 20 mil från från Tann i söder till Marlenheim i norr. Och på den resan hinner du se fler intagande byar än du trodde var möjligt. Massor av byarna är värda ett stopp, men några av dem är värda en egen resa – inte minst Eguisheim, Kaysersberg och Ribeauvillé.
Route du vin går på lantliga småvägar där det också funkar att cykla. Det är en resa genom vinfält, ibland nästan medeltida miljöer och skyltar med ”Cave” (vinkällare) och ”Degustation” (avsmakning). Här finns allt från de stora välkända producenterna – som Hugel och Dopff & Irion – till småbönder med någon enstaka hektar med vinstockar.
Tveka inte att hälsa på hos vinproducenterna, för många av dem är gårdsförsäljningen en stor del av inkomsten. Gérard Waegell i byn Nothalten (vilket namn!) har en liten vingård – och av hans försäljning så sker en tredjedel i gårdsbutiken.
Att testa vin är lite som att smaka på ost i en ostaffär. Man går från försiktigt till smakrikt, från torrt till sött. Och man måste inte köpa något – men det var det där med ostaffären. Har du smakat och berömt fem ostar, så blir nog expediten förvånad om du tackar för osten och drar utan att handla. Det gäller också får vinmakaren.
Men framför allt är det en trevlig stund där man får prata med vinbonden – eller oftare hans fru – och lära känna området.
Skulle du nu tycka att det är väldigt pinsamt, så kan man besöka ett kooperativ istället. Ett bra alternativ är Cave de Turckheim.
Och vill du veta mer om Alsace och Alsaceviner så kan du kika in på Per Warfvinges hemsida eller köpa hans bok Vinguide Alsace. Där finns allt om Alsacevin – och lite till.
Gérard Waegell under en paus i beskärningen av vinstockarna.
Men Alsace är inte bara bönder & byar. Där finns också städer väl värda ett besök. Störst och mest känd är Strasbourg med en folkmängd som Malmö ungefär.
Visst kan man besöka katedralen och Place Gutenberg och Europaparlamentet (används bara en vecka i månaden, resten av tiden håller EU-parlamentarikerna låda i Bryssel). Men riktigt fint och mysigt blir det i Petite France, de gamla garvarkvarteren, fulla med korsvirkeshus, restauranger och kanaler.
Motsvarande område i Colmar heter Petite Venice. Mindre stad, mindre skala och färre kanaler – men vansinnigt pittoreskt. En promenad genom Petite Venice och sedan norrut mot Vieux (gamla) Colmar kan verkligen rekommenderas.
När du börjar bli trött i benen så sätter du dig på en krog – se till att ha en platan som skuggar – och beställer en tarte flambée (ungefär som en pizza bianco). Man kan dricka en öl till maten (Kronenbourg, Frankrikes mest berömda bryggeri ligger i Alsace), men själv skulle jag hålla mig till ett av traktens vita viner. Testa gärna ett vin på den billigaste druvan Sylvaner. Ofta är de vinerna rena som en fjällbäck och med klingande hög syra.
Krogliv en kväll i Petite France, Strasbourg.
Om man vill bo en vecka i Alsace så är France voyage att rekommendera. Gott om lägenheter – ofta hos vinproducenter – och inga stora lägenhetskomplex. Prisnivån i Alsace är ungefär hälften jämfört med Sverige.
Men se upp lite med hyresvärdens språkkunskaper. Det kan stå att värden pratar engelska, men i verkligheten inskränker sig kunskapen till ett enda ord ”Hello”. Tyska är det däremot många som pratar, särskilt bland äldre och utanför städerna.
Ett annat alternativ är kika in på Gite de France eller Sembo. Men med en svensk lägenhetsförmedlare blir priserna högre.
Ska du bara var där några dagar är de franska lågprishotellen oerhört prisvärda. (Premiere Classe och Ibis). De är standardiserade och lite tråkiga.
Men de är billiga, med priser från sådär 500 kronor för två personer i dubbelrum.
Och då blir det pengar över till annat. God mat och gott vin, till exempel.
Vin, mat, Alsace 