Ibland har man tur – som härom veckan när hustrun fick vin i present. I paketet gömde sig en flaska A Christmann Riesling 2021 (159 kronor, vitt, ekologiskt).

Det är ett sådant där vin som jag har läst om och tänkt att jag skulle köpa, men ändå tvekat. Tänkt att ”nästan 160 spänn för en flaska till fredagsmaten, det är väl att ta i” och så har jag jag gått ett steg till vänster i Bolagets hyllor och valt något billigare.

Jag vet inte hur det är för dig, men de lite dyrare vinerna blir ofta liggande här hemma. Det är som om det där speciella tillfället med något extra att fira aldrig dyker upp.

Men den här gången bättrade vi oss och skruvade kapsylen av flaskan i förra veckan. På tallriken hade vi stekt tonfisk med gräddstuvade kantareller och bacon.

Det var en helt okej kombo. Men jag är inte säker på att den var optimal. A Christmann Riesling är ett slankt och lite elegant vin, som kanske trivs bättre med plattfisk och en liten citronklyfta som man pressar över fisken. Eller med skaldjur som räkor och hummer (som jag naturligtvis köper hem varje fredag) utan alltför mycket aioli.

Vinet har en djup doft med massor av fräschör. Där finns gröna äpplen och citrus som ger det friska och fruktiga. Men också mineral och något som drar mot päron – där har du djupet.

När man tar en klunk så möts man av samma friska fruktighet; här pratar vi en ganska hög syra med andra ord. Det gör A Christmann Riesling till ett bra matvin, när man tar en klunk så blir man sugen på lite mer mat på gaffeln.

Men vinet är också välbyggt, slankt och lite elegant. Det gör att jag nog satsar på plattfisk nästan gång. Kanske blir det ugnsstekt plattfisk – lättaste maten, som hustrun brukar laga.

Ska bara vänta på att hon får en ny flaska i present.

I torsdags gjorde jag en djupdykning i frysen. Röjde runt bland ärtor, bönor och dragspelspaket med torskfilé – och längst in hittade jag det som jag sökte: ett litet paket kammusslor.

Har du aldrig testat de här musslorna, som också kallas pilgrimsmusslor, så ska du göra det. De är milda, mjälla men smakrika – som gjorda för en lyxig fredagsmiddag. 

Men har man musslor, så måste man ha ett vin som kan matcha den lyxen. Valet föll på Brocard Bourgogne Chardonnay 2021 (149 kronor, vitt). Det är en pålitlig producent från ett strålande distrikt.

När man häller upp ett glas så möts man av ett friskt och fräscht vin, som piggar upp i alla fall mig.

Lukten handlar om citrus och mineralitet, kanske lite päron. Och så finns där lite örtkrydda, ungefär som om man står ute på landet en varm sommardag och en bit bort ligger ett trädgårdsland där det växer grönsaker och ett gäng med olika örter.

Tar man en klunk så är det fortfarande samma friska och fruktiga vin – där fatlagringen bara finns med som en bakgrund. Men citrustonerna är ganska nedtonade. Det gör Brocard Chardonnay till ett bra matvin

Men det finns en skillnad mellan lukt och smak. Lukten är tydlig och distinkt, smaken är lite… vad ska jag säga, lite för ”odistinkt” för min smak. Men vinet har en stund på sig när det rinner genom munnen. Och avslutet tajtar till smaken med en liten, liten örtig beska.

Det funkar bra, för vinet säger liksom: ”Okej, kompis. Nu är vi redo för nästa tugga av musslorna – och nästa klunk vin”.

Hur tänker du när du parar ihop mat ihop mat och vin? ”Rött till köttet och vitt till fisken – och så ska det vara det där goda vinet som vi drack förra månaden.”

Det är ingen dålig utgångspunkt. För man ska dricka det man själv gillar och tycker om – oavsett vad trendnissarna skriver i tidningarnas vinspalter. (Även om jag hade svårt för det yngre paret som drack rött vin till kräftor, de där som jag skrev om för en tid sedan).

Men rent generellt är det synd att så få vågar dricka vitt vin till snällt fläskkött. Särskilt om det finns ett uns sötma i vinet – det kommer då att smaspela med den antydan till sötma som finns i fläskkött.

Men hur gör man om maten är både syrlig och aningen söt?

Finns det äpple i maten så kan man testa cider. Men snälla, välj riktig cider från Frankrike, England eller Spanien. Inte den till cider förklädda alkoläsk som på Bolaget säljs som svensk cider.

Ett helt annat sätt är att leta upp ett vin med både hög syra och en restsötma som känns. Det kan ibland funka med en Pinot Gris – men ofta är syran för låg, så vinet blir platt och tråkigt.

Ett vin som inte blir ett dugg trist är von Winning Riesling 2021 (121 kronor, vitt). Tvärtom, det sparkar och lever hela vägen ända in i kaklet.

Vi delade på en flaska till potatis- & sparrissallad med lax, en rätt som får tydlig smak av vinägretten med honung och vinäger. Och det blev en utmärkt matchning av vin och mat. (Eller ”pairing” som jag tror är den moderna termen). Sötma och syra fanns både i mat & vin, alltså funkade det.

När man trycker ner näsan i glaset med von Winnings Riesling, så möts man av en masa frukt: äpplen och päron och exotiska frukter… Men också av mineral och kryddor, syra och sötma.

I munnen så finns där fortfarande frukter och mineral. Men framför allt bygger vinet på balansen mellan syra och en rätt tydlig restsötma.

Gott och angenämt, tycker jag. Vad du tycker är faktiskt upp till dig att bestämma.

Jag satt på en kräftskiva för en del år sedan. Värden höll med kräftor och ost, sallad och tilltugg. Men gästerna förväntades ta med egen dryck. Bredvid mig satt ett yngre par, trevliga och pratsamma av den där sort som brukar kallas för ”helt vanliga människor”.

När de skulle hälla upp vin, så langade de fram en flaska rött och förklarade självklart: ”Vitt vin är lika meningslöst som te”, och så hällde de upp.

Lite förvånad blev jag, även om jag får erkänna att jag faktiskt aldrig testat rött vin till skaldjur.

Men länge höll jag med dem att vitt vin var ganska meningslöst. Ja, något som behövdes till en del fisk- och skaldjursrätter, men annars mest onödigt.

Den fördomen höll i sig ända tills jag började åka till Alsace och upptäckte att vita viner kunde vara så mycket mer. Hög, klingande syra och ibland aningen restsötma, doftvärldar av äpple och päron och melon och…

Ja, du hör att jag går igång. Riesling är nog nu min favoritdruva nu för tiden, men den österrikiska grüner veltliner kommer inte så långt efter. Dessutom finns de österrikiska vinerna ibland till sympatiskt pris på Bolaget.

Skulle du råka köra förbi Systemet och få med dig en flaska Leth Grüner Veltliner 2022 (95 kronor, vitt, ekologiskt & hållbart val) så tror jag inte att du blir besviken. Det är ett sympatiskt vin med en lukt där man hittar päron och lime, något lite kryddigt och aningen söt melon.

De smakerna följer med in i munnen. Men viktigare är kanske att det är ett ungt, piggt och fruktigt vin.

På mig funkar det som ett uppåttjack. Jag blir på gott humör när får ett glas Leth Grüner – det fick jag härom veckan och det räddade min fredagskväll. Skreitorsk och ratatouille på tallriken. Grüner veltliner i glaset. Behövs det så mycket mer?

Vad gör man när kontot nästan är tomt men man ändå vill ha lite vin till helgen? Mitt anspråkslösa förslag är – köp en flaska Viña Maipo Chardonnay 2021 (65 kronor, vitt).

Det är ett piggt och friskt vin till ett osannolika lågt pris.

Visst, det är inget ”stort” vin, och har du tänkt att bjuda din vinsnobbiga granne på mat, så ska du kanske satsa på något annat. Men tänker du dig en ljummen laxsallad eller caesarsallad så ställ en flaska Maipo i kylen en stund innan du häller upp. Vinet funkar alldeles utmärkt till salladen, säkert också till vårens bufféer.

Trycker man ner näsan i glaset så möts man av ett glatt ”tjena”. Det är ett ungt gäng med fruktaromer – kanske mest persika – och lite citrus som hälsar välkommen. En basgång av något som man skulle kunna kalla för ”våt sten” sätter ut ramarna för vinet.

I munnen är det fortfarande ungt och piggt. Fruktaromerna och citrussmaken hänger med även här.

Jag ska erkänna att jag har fördomar mot det som i vinsammanhang kallas för Nya världen. Alltså Nordamerika, Sydafrika och Australien. De här fördomarna beror inte på att jag – i någon slags SD-chauvinism – tror att européer är smartare och bättre vinmakare.

Det handlar om att jag har druckit lite för många viner från Nya världen som bara har varit alldeles för mycket. Fläskiga alkohol- och fruktbomber, till glädje för ingen utom kanske vinhuset när de cashar in vinsten av försäljningen-

Jag tror att de fläskiga vinerna beror på två saker. Dels finns det säkert många som går på den typen av försäljning – på samma sätt som det finns kunder på kvarterspizzerian som går på att det ska vara fläskfilé, ägg och bearnaisesås på pizzan. Plus allt det vanliga.

Men det finns också en klimatologisk förklaring. I många av de här regionerna är det varmare – och då blir druvorna till små socker- och smakbomber. Vilket gärna ger viner med ”extra allt”.

Viña Maipo Chardonnay viker smart nog undan från de här blindskären. Visst, en aning tropiska frukter kan man förnimma, men mer är det inte.

Om det beror på att Maipo har skickliga vinmakare – eller om klimatet i chilenska Valle central är mindre hett… Det vet jag inte.

Men jag är tacksam för att ha sluppit det där med extra-allt-vinerna.

Nej, ett hyfsat vin behöver inte kosta 150 kronor, vara snobbigt och hypat av någon hipster-stribent med mer pengar än omdöme. Letar du efter ett vin till sensommarbuffén eller salladen, eller kanske till chèvre chaud (gratinerad getost med sallad) – då kan du leta på Bolagets hyllor för vita, franska viner. Börja med det billigaste vinet och följ hyllan tills du kommer till viner strax under hundralappen.

Där står La Gascogne par Alain Brumont 2021 (99 kronor, vitt). Det är ett piggt och fräscht vin med en tydlig – men inte avskräckande – syra. Lätta toner av svarta vinbärsblad och citrus virvlar in i munnen och gör mig på gott humör.

La Gascogne är lite som en trevlig hundvalp. Glad och snäll, pigg och självständig. Både sprallig och följsam, om du förstår vad jag menar.

Producenten Alain Brumont nere i sydvästra hörnet av Frankrike har använt två druvor till det här vinet. Gros manseng, en lokal druva som används för torra vita viner, men som jag inte har druckit i något annat vin. Den andra druvan är desto mer känd: Carbernet Sauvignon med sin typiska fräschör och lukt av svart vinbärsblad.

Just den lukten slår igenom när man sätter näsan över glaset – det luktar som när jag ställer mig vid svartvinbärsbusken i hörnet av vår trädgård. Lite citrus och kanske en örtkrydda finns också i det som näsans luktreceptorer fångar upp.

Så ta emot ett råd av en enkel själ. Knata iväg till Ica eller var du nu brukar handla, köp baguette och en skiva chèvre, sallad och kanske mango. Gå hem, skär upp salladen och mangon. Gratinera osten och brödet och servera chèvre chaud – gratinerad getost med mango en av sommarens sista soliga eftermiddagar.

En stund på uteplatsen eller balkongen. Sensommarsol, gratinerad getost och så ett glas trevligt vin. Sämre kan man ha det.