Från Rhône-dalen kommer massor av bra viner. Det är Guigal och Delas Saint-Esprit, Cycliste och viner som heter samma sak som området: Cotes du Rhône.

Kanske träffar man på de här vinmakarna för att de har viner som ligger runt 100-lappen, alltså den nivå som rätt många av oss tycker att vi kan lägga på en flaska vin när det är dags för fredagsmiddag.

En av trotjänarna på Bolaget är Parallèle 45 (119 kronor, rött, ekologiskt). Även om varumärket har hängt med några år så är det inget gammal och trött vin möter när man korkar upp årgång 2018.

Lukten är kryddig och fruktig med lite av söta mörka bär. Men så kommer det stråk av något piggt och levande och ungt, något som signalerar körsbär i min hjärna.

Vinet är – som de flesta från Rhône-dalen – gjort på en blandning av syrah och andra druvor. I Parallèles fall samsas musten från grenache- och syrahdruvor i flaskan.

Kanske är det den för området typiska druvblandningen som gör det, jag vet inte. Men jag hittar samma lukt som i så många andra viner Rhône-vinet; något i positiv mening mörkt och dovt. Inte helt olikt klangen från en mansorkester där tenorerna inte dominerar ljudbilden.

I munnen är det ett piggt och klart trevligt vin. Men årgång 2018 är fortfarande ganska ung – det har alltså en rejäl ryggrad av strävhet som ropar efter en köttbit på tallriken.

Vi drack det till lövbiffsrullader, roulade de boeuf, en matchning som funkade bra. Men ännu bättre tror jag vinet skulle trivas tillsammans med en entrecote med bea – eller kanske örtolja, om man ska försöka vara lite nyttigare.

Periquita Reserva 2017 (99 kronor, rött) är en klart trevlig portugis. Känns lite som de där schyssta grannarna som alltid ställer upp. De som säger välkommen när man flyttar in. De som vattnar blommorna och tar in posten när man är på semester. De som hjälper till när man ska bära något extra tungt.

Grannar som ställer upp utan att göra alltför mycket väsen av sig.

På samma sätt är det med Periquita Reserva. Det finns där i glaset utan att skrika och kräva uppmärksamhet. Ska man jämföra med det amerikanska presidentvalet är det definitivt mer Joe Biden än Donald Trump.

När man luktar på vinet kommer en massa frukt och lite kryddighet farande. Söta mörkfruktiga bär är väldigt närvarande och så lite viol, aningen sötma och fat.

De här impulserna följer med in i munnen. Smaken är ganska fyllig med tydliga mörka bär, på gränsen till för sötfruktigt. Men där finns också en strävhet som ger vinet nödvändig ryggrad.

Tycker jag det är ett fantastiskt vin som det är värt att offra sin högra hand för? Nej, det gör jag faktiskt inte. Men det är ett vin som bjuder till. Och ett vin som bjuder upp till en stilla dans med maten som ligger tallriken. En skiva lammstek eller lite lagom lagrad gruyère – eller kanske en gryta så här när höstregnen smattrar mot taket.

Och det är faktiskt inte det sämsta.