”Du Perikles, ka du sige mig – Hvornår smager en Tuborg bedst? frågar den ene luffaren. Och svaret är som alla vet ”Hvergang”.

Men med Alsacevin är det inte riktigt lika enkelt. En Riesling har hög syra och passar bra till skaldjur och Choucroute. En Pinot Gris med hyfsad syra kan vara fantastisk till fläskkött. Men när passar en Marie d’Alsace 2015 bäst?

Mitt svar är: väl kylt en ljummen kväll när man sitter och pratar och liksom drömmer sig bort till de där lediga dagarna som kallas semester. Då kan man njuta av de blommiga och fruktiga tonerna. Då kan man sniffa på vinet och känna hintar av päron och honung. Då kan det blommiga i vinet verkligen få blomma ut.

Men köp inte med en flaska hem till en alsassisk gryta. Då är risken stor att du blir besviken.

Marie d’Alsace är gjort på 80 procent Silvaner, en druva som kan ha klingande ren syra. Men 20 procent består av den ganska parfymerade druvan Gewurtztraminer. Jag tycker den slår igenom ganska tydligt i den nuvarande årgången.

Ja, och så priset. 85 kronor får man dra från kontot för att få med sig en ekologiska flaska hem från Bolaget.

Få viner från Alsace kan fylla mig med så olika känslor som Pinot Gris. Det kan vara platt och jolmigt och allmänt oinspirerande… Eller alldeles underbart.

Till den senare kategorin hör Turckheim Pinot Gris 2014.  Det är ett fräscht, fylligt och fokuserat vin där syran är tillräckligt hög för att stå upp mot den lilla restsötman.

I lukten finns det päron och honungsmelon. Aningen kryddigt och med en liten känsla av en blomsteräng så här de första varma vårdagarna. I munnen är det ett vänligt och liksom blommigt vin där aningen syra bryter mot lite sötma. Bäst i smaken är den lilla uppstramande bitterhet som finns allra sist i smaken. Du vet det där som smakar just när man svalt klunken.

Vi drack en flaska till lax med baslikakryddad nobissås – och här finns anledning att göra ett tillägg till ett tidigare inlägg. Såsen funkar bra till torskrygg som jag skrev för ett par veckor sedan, men den funkar ännu bättre till en laxbit.

Så nästa gång det är fredag eller läge att fira lite av någon annan anledning. Ta en tur förbi fiskhandlaren och köp en bit lax, sväng förbi Systemet och få med dig en flaska Turckheim Pinot Gris för 95 kronor. Sedan är det bara att åka hem och gå loss bland kastrullerna.

Pinot Gris-druvan kan ge helt olika viner. Har man tur är det ett smakrikt, fylligt och fruktigt vin som passar utmärkt till fläskkött. Har man otur är det ett vin där den ganska låga syran inte klarar av att stå emot restsötman i vinet.

Det blir ett bersåvin som funkar utmärkt en varm sommarkväll när stenplattorna fortfarande är ljumma av dagens sol – men som känns platt och kladdigt om man dricker det till maten.

Turckheim Pinot Gris Réserve 2014 är ett vin som precis klarar sig innanför den gränsen. Det blir fruktigt och lättgillat, med tydliga toner av päron och honung i lukten.  Det är toner som följer med in i munnen och ger ett smakrikt och ganska fylligt vin. På slutet kommer en liten, liten bitterhet som stramar upp smaken.

Vi testade ett glas till en botswansk högrevsgryta (!) med både ingefära och curry i kryddpaletten. (Recept kommer snart på en blogg nära dig). Och till min förvåning så funkade det – i alla fall bättre än öl med lite beska och ett snällare rödvin.

Pinot gris har rykte att klara sig bra till asiatisk mat – och även om vår gryta hade sitt ursprung i Afrika var kryddorna klart asiatisk influerade – så slutsatsen får väl bli att vinskribenterna som föreslår kombinationen har någorlunda koll på smaklökarna.

Ja, så var det bara en sak till. Priset, det landar på 95 kronor.

Det tycker jag det här vinet är värt.

I nästan alla vinområden på jorden blandar man olika druvor för att få önskat resultat. Men inte i ett litet vinområde som vi känner så väl – det är Alsace i nordöstra Frankrike. Där gör man en-druve-viner och ger dem namn efter producent och druva, som i Trimbach Riesling.

Blandvinerna i Alsace kallas för Edelzwicker och anses ofta vara av lägre kvalitet. Vinproducenten slänger ner lite Sylvaner och några nävar Gewurztraminer och hoppas att den blandningen ska sälja. Det gör den vanligtvis inte alls; i  Sverige finns traditionell Edelzwicker nästan inte alls på Bolaget.

Men så finns det några producenter som gör flerdruve-viner av bättre kvalitet; Hugel är en av dem. I deras fall kallas vinet Gentil och är en blandning av nästan alla vita druvor som Alsace kan uppvisa. Där finns Riesling och Sylvaner som ger syra, Pinot Gris och Muscat som ger frukt och fyllighet. Lite Pinot Blanc och så några nävar Gewurz, som hålls på mattan och inte tillåts sticka fram sina parfymerade inslag alltför mycket.

Men hur blir blandningen i Hugel Gentil 2014? Funkar blandningen och blir en trevlig kamrat på fredagskvällen? Svaret måste bli: Ja, det är ett pålitligt vin med pärontoner och bara lätt, lätt parfymerat anslag i lukten. I smaken är det ett torrt men ändå runt och lättgillat vin. På slutet finns en liten uppstramande bitterhet.

Men jag måste erkänna att jag saknar den höga syran i en trevlig Riesling – eller fylligheten hos en bra Pinot Gris.

Priset på 111 kronor känns okej om man gillar att sejfa – att välja ett säkert kort från Systemets hyllor.

Jean Biecher är en av de mest pålitliga Alsace-producenterna på Systemet. Massor med bra vin i olika prisklasser. Det gäller både Pinot Gris och Riesling från standardvinet upp till Grand Cru-vinet. Nästan aldrig något vin man blir besviken på.

Så det är med förväntan jag öppnar en flaska Biecher Riesling réserve – nu av årgång 2014. (89 kronor på Bolaget).  Och det är ett vin med klart trevlig lukt som letar sig ner i näsborrarna. Där finns lite honung och lite päron, men också lite äpple och lite mineral.

Just det där att upptäcka olika lukter, det är det som gör det kul att sniffa på ett vin. Och så är det med det här vinet.

Riesling-viner brukar ha en tydligt och nästan skarp syra när vinerna är unga. Men i det här fallet är syran inte lika tydlig. Vinet är friskt, men istället för den skarpa syran finns lite rondör och aningen restsötma. Trevligast i smaken är en liten uppstramande bitterhet på slutet.

Först blir jag nästan lite besviken på vinet. Det känns inte alls som mitt minne av förra årgången, men så tar jag en klunk till och kommer på det: Vinet ska drickas med mat – i vårt fall till skinkschnitzel med ost & serranoskinka.

Och till maten funkar vinet alldeles utmärkt. Just för att syran inte spelar första-fiolen på det typiska unga-riesling-viner-sättet så samspelar vinet bra med det milda fläskköttet.