Min 92-åriga mamma gillar inte mat. Visst, hon gillar att äta god mat, men hon struntar egentligen i allt annat än att det ska vara gott. Hur maten har kommit till, eller hur den kan varieras – allt det är oväsentligt.

Ibland sammanfattar hon sin inställning med orden:

– Jag äter för att leva, jag lever inte för att äta.

Man kan inte säga att vi är särskilt lika. Jag kan leva med en maträtt i flera dagar. Fundera ut bästa sättet att tillaga den, fundera över råvarorna, längta efter nya variationer.

Därför blir mat aldrig ”färdig” för mig. Det finns ständigt nya rätter att hitta på, nya sätt att vara kreativ i köket.

Min mamma däremot kan titta upp från skärbrädan när hon tärnar potatis och rödbetor till julens sillsallad och säga saker som:

– Sillsallad, det lärde jag mig göra av moster Anna.

Jag tror att det här är ganska typisk för skillnaden mellan de som fostrades i köket före 1970 och senare generationer. Förr var en Jansson alltid en Jansson. Man kunde ha åsikter om mängden ansjovis, men maträtten var redan uppfunnen. Det gällde bara att göra den så bra som möjligt.

Idag kan en Jansson innehålla fetaost, böckling eller vara vegansk. Allt beror på den individuella kreativiteten.

Nu kommer Julia Childs ”Det goda franska köket” i nyutgåva, 35 år efter den första svenska utgåvan. (213 kronor på nätbokhandel). Det är den kokbok som ligger till grund för feel good-filmen Julie & Julia.

I filmen kämpar en matbloggande New York-tjej med att ta sig igenom Julia Childs alla klassiska franska maträtter. Bland annat har hon ett helvete med att få till den urbenade ankan.

Och om man ska laga all maten får man hålla på ett tag, för här finns ALL klassisk fransk mat uthälld över 700 sidor. Dessutom är Julia Child – milt uttryckt – noggrann. Konsten att göra en omelett kräver åtta sidor. Konsten att vispa ägg avhandlas på en sida, konsten att hälla upp omeletten tar ytterligare en sida.

Hur man fixar en hollandaisesås, går lite snabbare. Till det behövs bara fyra sidor.

Det som förundrar mig är bokens kultstatus. Här lever vi i en värld där kockar är kändisar, där minsta restaurant skapar egna rätter, och ingen – utom möjligen pizzerian på hörnet – påstår att de lagar maten på det sätt som de blivit lärda.

Mat har blivit ett individuellt uttryck – eller som Gordon Ramsey har sagt:

–  Jag blir nervös när folk följer mina recept till punkt och pricka. Ett recept är en vägledning. Att lägga till, dra ifrån och utveckla är en del av nöjet.

Och så kommer det en bok av amerikansk diplomathustru från förra seklet, som påstår att hon har lärt sig det riktiga, franska sättet att tillreda en Sauce Hollandaise. Och så köper människor boken, läser den, pratar om den – och ibland snobbar de med den.

Har de glömt den nya individuella världen där hipster-idealet är att skapa sin egen korv. Inte att följa mainstream-recept.

Till slut slår det mig: om man inte kan göra en hollandaisesås, så kan man heller inte förnya den. Då vet man inte att rivet citronskal ger en annan sås än den med bara lite pressad citron. Den individuella kreativiteten har alltid en bakgrund i det kollektiva minnet.

Dessutom är det en bra bok att ha när hollandaisen skär sig – eller när den inte tjocknar som den ska. Julia Child förklarar det ingående; det gör inte alla kokböcker.

”Det goda franska köket” är en användbar kokbok – om man läser den med ett roat småleende. Tar den med en nypa salt, som min mamma skulle uttrycka det.

Men försök inte laga allt i boken. Då får man vara utrustad med ett tålamod som är minst lika stort som New York-tjejen i Julie & Julia.