Jag är ju – som du kanske har insett – ohjälpligt förälskad i Frankrike. Men ibland måste man vidga sina vyer, och inse att det görs bra viner även i andra länder. Italien, till exempel.

Så härom kvällen satte jag mig bakom en imaginär ratt och styrde österut från Nice.

För ett par år sedan körde vi motorvägen österut från Nice. Visst vi tittade på Menton och vi stack in näsan i Monaco. Spännande städer, men det var utsikten som gjorde resan.

När man sätter dit näsan så möts man av pigga toner. Visst, det är en djup, trevlig doft av rödvin. Frukt och fat, och så en smula av de italienska körsbären. Men det är också den pigga syran som liksom säger ”Hallå kompis”. Det är lite som göteborgaren som kommer till Stockholm – och inte har fattat att där ska man vara tyst, cool och sur. Göteborgaren babblar på, lite som en lantis, men också lite som en kontinentaleuropé.

När man tar en sipp av vinet så vill man gärna ha lite till. Det är fortfarande gott om frukt och en liten kryddighet. Det är den sällskapliga syran som håller i taktpinnen.

Och den taktpinnen är en sympatisk kontinentaleuropé.