Om man kunde göra om viner till nationaliteter så skulle Réserve de Bonpas 2024 (109 kronor på Systemet, rött) utan tvekan bli amerikan. Du vet en sådan där som slår ut med bägge armarna och säger: ”Nice to meet you. Sätt dig här och prata. Och du, vill ha lite mat, vi grillar”.

Här snackar vi inte om sura slemfiskar – som några inte helt obekanta politiker på Pennsylvania Avenue, inte heller om halvfascistiska stormtrupper som skjuter ihjäl avväpnade medborgare. Nej, om man vill hålla sig till nuvarande Nordamerika, så är det Minnesota nice, vi pratar om.

Vinet är öppet, generöst och välkomnande. På gränsen till det alltför öppna – åter en referens till nice-to-meet-you-stilen. I näsan är det fruktigt med mörka bär och frukter. Kanske lite körsbär, och någon örtkrydda som far förbi.

När man tar en klunk så är det först öppet och snällt, men sedan kommer lite strävhet. Det är tur för annars skulle det bli alltför ytligt.

Jag tror det här är ett vin att komma ihåg om tre, fyra månader. Ute är det försommar – solen lyser, shortsen är på och från grillen lägger man upp fläskkarré och lammkorv.

När man står där på Bolaget är det inte alltid så lätt att välja rätt. Det ska vara ett vin med rejäla tanniner, tycker du. Nej, det ska vara mjukare, tycker din partner.

Och så får det inte vara för dyrt – och mitt när du står där vid rödvinshyllans övergång från Frankrike till Italien, så börjar du tveka: ”Var det Wallenbergare eller ugnsstekt fläskkarré vi skulle ha till middag?”.

I det läget finns ett bra råd: satsa på ett etablerat vin från ett invant område. (Fantasifulla tyska viner i flaskor formade till tomtar och troll, kan du lugnt släppa – eller möjligen köpa till din ovän).

Just ett sådant stabilt vin är Chateau de Seguin 2023 (rött, 119 kronor). Det är något så ovanligt som en Bordeaux man faktiskt har råd med, dessutom ett vin som levererar år efter år.

2023 års upplaga är inget undantag. Djup och trevlig lukt av frukt och mörka bär (björnbär, säger hustrun) och lite fat. I munnen erbjuder vinet först fruktiga toner, men stramar upp sig och får en bra ryggrad av strävhet.

Man kan väl säga så här: om du inte kommer ihåg om det var Wallenbergare eller fläskkarré till middag, så funkar det med Chateau de Seguin. (Själva delade vi en flaska till fläskkarré Roland). Men bäst kommer vinet till sin rätt med en biff på tallriken, kanske en entrecote med vitlöks- och persiljesmör.

DN:s snobbiga vinskribent Alf Tumble skriver nästan alltid om viner jag inte har råd att köpa. Priset tog han för några år sedan när han föreslog att man skulle köpa två flaskor vin à 300 kronor styck för att ha till en lunch. 600 spänn för en lunch med en arbetskamrat!

Men i helgen hände något. Alf Tumble skrev om svamprisotto så det vattnades i munnen. Till maten föreslog han ett Barbera-vin från Piemonte, till exempel Raimonda Barbera d’Alba 2023 (119 kronor, rött).

Ett vin man har råd med – och en maträtt som är en favorit. Klart jag gick igång, så det blev en tur till Bolaget för att skaffa vin. Svampen (blandad) plockade jag på Ica, och sedan var det bara hem och sätta i gång.

Risotton gjorde jag på kvarngryn. Men det är inget jag kan rekommendera. Det blev för tuggigt, alltså alltför al dente. Nästa gång väljer jag nog vanligt risottoris eller havreris som får koka lite för länge för att få en textur som passar mig.

Men vinet var lätt att komma överens med. Öppet, generöst och fruktigt, med stor lukt som lovade fatlagring och mörka bär. I munnen gled de mörka bären mer mot körsbär. Och i slutet av smaken fanns en uppfriskande fruktsyra, som liksom ropade ”Ta en klunk till”.

Jag och vinet blev helt enkelt tjenis med varandra. Alltså ett vin som jag kommer att återvända till.

För några år sedan var vi på semester i södra Frankrike. Vi körde bil från Sverige och hann med rätt många timmar bakom ratten.

Någonstans i närheten av Avignon stannade vi på en rastplats. Trötta och hungriga gick vi till en vägkrog som nästan såg stängd ut. Stolar stod uppställda mot fönstren, men personalen försäkrade att de hade öppet, så det var bara att beställa.

Jag tog en Steak haché (alltså hamburgare) och grönsaksröran ratatouille. Tänkte att ”Ja ja, nu blir det ännu en snabbmatsburgare”. Men när maten kom in så var det en tunn, gillad köttfärsbiff med en omsorgsfullt lagad ratatouille.

Jag blev helt såld. Tyckte det var otroligt gott.

Kanske mest för att det var så överraskande. En lite sliten, halvstängd vägkrog som faktiskt kan laga mat!

Det här minnet tänker jag på när jag vrider korken av en flaska Le Sablou 2022 (89 kronor, rött, ekologiskt) och tar en sipp av det fruktdrivna vinet. En ganska stor lukt av svarta vinbär och röda bär möter näsan. I munnen är det befriande slankt med en ryggrad av lite syra och ganska vänliga tanniner.

Jag tycker att det är överraskande gott. Kanske mest för att man inte tror att så billiga viner kan smaka bra.

Visst, köper du en flaska vin för 180 kronor så får du förmodligen ett bättre vin. Men det finns rätt många månader på året när saldot på kontot skriker efter budgetvänliga priser.

Och skulle du gå i kalastankar, så är Le Sablou ett vin som man har råd att köpa till många. Vinet är dessutom tillräckligt nedtonat för att funka både till pastasallader med lufttorkad skinka – och till en grillad steak haché.