Jag har smaklökar som bråkar en del med mig. De säger inte så mycket om beska i espresso och öl. Strävt rödvin är också okej.
Men för mycket socker, då börjar varningslamporna blinka.
Det gäller inte minst den där drycken som svenskar serverar i december, glögg. Den är ofta russintung och så söt att man undrar om tomaterna på Blossa tappat hela sockersäcken i vinets jäskar.
Testa vin chaud – varmt vin – istället. Fräschare, lättare och med pigga toner av apelsin och vanilj. Den blir helt enkelt godare, i alla fall om du frågar mina smaklökar.
Det här behövs till 3: 1/2 flaska hyggligt rödvin, inte alltför strävt 1 kanelstång 1/2 vaniljstång, delad och urskrapad 1/2 apelsin, pressad – det är bara saften man använder 2 msk strösocker, kanske lite mindre
Gör gärna så här: Häll allt i en kastrull. Värm tills det precis börjar ryka. Ta av från plattan, sila bort kryddorna, och häll upp.
Och bara lugn, om du brukar läsa den här bloggen och får en deja vu-känsla så är det inte du som är konstig. Jag postar det här inlägget inför varje första advent, tycker att det vore lite synd om någon missade det här varma vinet.
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten, och med floden Loire bakom sig i 100 långa mil ligger vinområdet Muscadet Sèvre et Maine. Söder om Bretagne men norr om Bordeaux, rätt nära storstaden Nantes, med andra ord.
Vinerna görs på den druva som lokalt kallas för Muscadet, men i övriga världen heter Melon de Bourgogne. Lite krångligt, kan tyckas – men det gör inget för vinerna är friska och lätta att tycka om.
De är lite som en gammal kompis som ringer och säger ”Äh, kom över på en fika”, men här lockar de såklart med vitt vin.
Viner från Muscat – särskilt från delområdet Sèvre et Maine – föreslås nästan alltid till lite opretentiösa skaldjur. Typ fredag med räkor och aioli.
Så när jag vrider korken av en flaska Chateau du Cléray Muscadet 2024 (99 kronor, vitt, torrt) är jag säker på att det är ett skaldjursvin jag häller upp. (Och visst, det funkar bra till fredagsräkorna också). Men något hos vinet får mig att direkt associera till rödspätta, gärna en gratäng med lite gräddig vinsås.
Vinet är lite blygt, lukten är ganska försiktig. Men man hittar citrus och mineralitet (kanske är det just den kombinationen som gör att jag får hintar om rödspätta). Smaken är frisk med levande – men inte superhög – syra, och lite, lite kryddighet.
Omdöme: lättillgängligt vin som gör mig på gott humör. Dessutom till en liten peng.
DN:s snobbiga vinskribent Alf Tumble skriver nästan alltid om viner jag inte har råd att köpa. Priset tog han för några år sedan när han föreslog att man skulle köpa två flaskor vin à 300 kronor styck för att ha till en lunch. 600 spänn för en lunch med en arbetskamrat!
Men i helgen hände något. Alf Tumble skrev om svamprisotto så det vattnades i munnen. Till maten föreslog han ett Barbera-vin från Piemonte, till exempel Raimonda Barbera d’Alba 2023 (119 kronor, rött).
Ett vin man har råd med – och en maträtt som är en favorit. Klart jag gick igång, så det blev en tur till Bolaget för att skaffa vin. Svampen (blandad) plockade jag på Ica, och sedan var det bara hem och sätta i gång.
Risotton gjorde jag på kvarngryn. Men det är inget jag kan rekommendera. Det blev för tuggigt, alltså alltför al dente. Nästa gång väljer jag nog vanligt risottoris eller havreris som får koka lite för länge för att få en textur som passar mig.
Men vinet var lätt att komma överens med. Öppet, generöst och fruktigt, med stor lukt som lovade fatlagring och mörka bär. I munnen gled de mörka bären mer mot körsbär. Och i slutet av smaken fanns en uppfriskande fruktsyra, som liksom ropade ”Ta en klunk till”.
Jag och vinet blev helt enkelt tjenis med varandra. Alltså ett vin som jag kommer att återvända till.
Visst har det varit ett par härliga sommarveckor! Varmt, så där så att jorden blir uppvärmd och håller värmen även när solen börjar gå ner.
Vi har varit i sommarstugan vid Kalmarsund; rödfärgat friggeboden (gäststugan) och kittat fönster. Men mest har vi bara varit. Suttit i solen, läst en bok och ibland på kvällarna har vi plockat fram en flaska vin.
Just de här varma kvällarna passar ett glas Saint Clair Vicar’s Choise Sauvignon Blanc 2023 – puh, vilket långt namn (109 kronor, vitt, ekologiskt). Det är ett vin som liksom smakar svensk sommar, och då menar jag inte svensk regnsommar utan riktig sommar.
Det känns lite som när man cyklar en sommarkväll. Passerar trädgårdar med gräs, bär och örter, känner hur den ljumma vinden får konkurrens av en svalare bris.
Vinet är piggt och friskt med toner av svarta vinbär och nässlor, päron och citrus.
Vi drack vinet till chèvre chaud, alltså gratinerad getosttoast med sallad. Det är helt enligt förstå-sig-på-arnas regelbok, man ska kombinera chèvre med sauvignon blanc.
Men på våra tallrikar låg också kokta rödbetor och där blev det en superkombo. Vinets ganska höga syra bröt fint mot rödbetornas sötma. Gott, tyckte både jag och de andra runt bordet.
Det här behövs till 4 personer (för lättare middag): 500 g rödbetor smör & lite salt drygt 1/2 huvud romansallad 300 g små goda tomater 2 nävar valnötter 4 skivor vitt (surdegs)bröd 250 – 300 g chèvre honung att ringla över
Gör gärna så här: Koka rödbetorna. Låt dem svalna lite och gnid av skalet. Klyfta dem och stek i smör, strö över lite salt.
Skär tomaterna i små klyftor och strimla salladen.
Sätt ugnen på hög värme, gärna grill. Lägg skivor av chèvre på brödskivorna, och gratinera till fin färg.
Ordna portionstallrikar. Getosttoast i mitten. Sallad, tomat och rödbetor runt omkring. Ringla över lite honung och toppa med (delade) valnötter.
Mer än så behövs inte för en riktigt bra sommarkväll.
För några år sedan var vi på semester i södra Frankrike. Vi körde bil från Sverige och hann med rätt många timmar bakom ratten.
Någonstans i närheten av Avignon stannade vi på en rastplats. Trötta och hungriga gick vi till en vägkrog som nästan såg stängd ut. Stolar stod uppställda mot fönstren, men personalen försäkrade att de hade öppet, så det var bara att beställa.
Jag tog en Steak haché (alltså hamburgare) och grönsaksröran ratatouille. Tänkte att ”Ja ja, nu blir det ännu en snabbmatsburgare”. Men när maten kom in så var det en tunn, gillad köttfärsbiff med en omsorgsfullt lagad ratatouille.
Jag blev helt såld. Tyckte det var otroligt gott.
Kanske mest för att det var så överraskande. En lite sliten, halvstängd vägkrog som faktiskt kan laga mat!
Det här minnet tänker jag på när jag vrider korken av en flaska Le Sablou 2022 (89 kronor, rött, ekologiskt) och tar en sipp av det fruktdrivna vinet. En ganska stor lukt av svarta vinbär och röda bär möter näsan. I munnen är det befriande slankt med en ryggrad av lite syra och ganska vänliga tanniner.
Jag tycker att det är överraskande gott. Kanske mest för att man inte tror att så billiga viner kan smaka bra.
Visst, köper du en flaska vin för 180 kronor så får du förmodligen ett bättre vin. Men det finns rätt många månader på året när saldot på kontot skriker efter budgetvänliga priser.
Och skulle du gå i kalastankar, så är Le Sablou ett vin som man har råd att köpa till många. Vinet är dessutom tillräckligt nedtonat för att funka både till pastasallader med lufttorkad skinka – och till en grillad steak haché.
Rosévin, det är vin för lata sommardagar. Du vet de där dagarna när man känner att solen har tagit på ryggen, och stenarna fortfarande är varma när man går barfota på kvällen.
Då uppstår liksom ett behov av att sitta i kvällssolen, kanske knapra på några oliver eller lite nötter. Och då – just då – är rosévin som allra bäst. Det gäller också för Côté Mas 2024 (99 kronor, rosé, ekologiskt) från Languedoc i södra Frankrike.
Det ligger väster om rosévinernas hjärtland, Provence, men det följer väl den provencalska traditionen. Ljusrosa färg, läskande smak och en aning, aning bitterhet i eftersmaken. Kanske tur, så man inte sätter i sig hela flaskan på en gång.
Fruktig smak med lite hintar av smultron, jordgubbar och andra röda bär. Med andra ord ett lättgillat vin som också funkar bra till mat. Vi delade på en flaska till ugnsstekt lax, oliver och tabbouleh – och det var två som dansade tango i den dansen.
Om du är på semester i Sydeuropa och gillar både vin och att prata med människor – besök en vingård. Det är något av det trevligaste man kan göra.
Man kliver in genom dörren till vinkällaren. Där möts man av en solbränd bonde, eller av hans lite mindre solbrända fru. Ja, i alla fall om det är en familjeägd vingård.
De häller upp en skvätt av gårdens olika viner, och så får man smutta, smaka och fundera. (Om man inte är väldigt snobbig för då kan man gurgla och spotta.)
Det är lite som att köpa ost i en ostaffär. Du vet, man tar en bit Herrgård, smakar och funderar på om det inte vore godare med en mer lagrad ost.
På samma sätt som i ostaffären så finns inget köptvång. Men det klart, har du smakat på fem viner, så förväntar sig nog vinproducenten att du köper åtminstone en flaska.
”Inte kan väl jag komma och störa på vingården”, tänker du kanske. Men då ska man komma ihåg att direktförsäljningen betyder mycket för många av vinbönderna. Om jag minns rätt så står gårdsförsäljningen för upp till en fjärdedel av intäkterna hos många vinodlare i Alsace.
Vi har besökt Gérard Waegell i alsaciska Nothalten så där en tio gånger under 15 års tid. Och det är fantastiskt roligt att få höra hur han har det och vad som har hänt sedan förra gången. Hur hans barn har vuxit upp och fått sommarjobb på nöjesfältet Europa-park på den tyska sidan av Rhen. Hur han klarat av sina artrosvärkande höfter – efter en operation kunde han äntligen jobba utan smärta.
Just i det där mötet med the local guy ligger charmen. I småpratet mellan vinsmuttandet får man veta rätt mycket om hur livet är bortom turiststråken och välkammad hotellpersonal.
Och så får man smaka på vinerna. Gérard Waegell gör habil Riesling och Sylvaner, och förvånansvärt pigg Pinot Noir. Det är inga ”stora” viner, däremot prisvärda standardviner.
Om du vill du ha tips om vilka producenter man ska besöka och vilka viner man ska köpa i Alsace, då är Per Warfvinges sida en lite guldgruva. Vill du läsa mer om Gérard Waegell klickar du bara på länken.
Om du följer motorvägen söderut från Lyon, så kör du på solens motorväg, autoroute du soleil. Den första delen slingrar sig Rhone runt motorvägen (läs gärna mer här) , men efter sådär en 10 mil kommer man till Tain-l’Hermitage. Sväng av mot kooperativet Cave de Tain och kliv in i ett himmelrike för vinälskare. Butiken är stor som en livsmedelhall, och alla godsakerna från norra Rhône ligger där på rad .
Jag har bara varit där en gång, men jag kände mig som en fem-åring som hamnat i en affär med 250 olika sorters lösgodis.
Tar du dig ytterligare söder ut, så kommer du till Tavel utanför Avignon. Där ligger kooperativet Cave des Vignerons de Tavel som producerar fantastiska roséviner, i alla fall om man gillar den mustiga, mer röda roséstilen.
Vill du ha anemiskt bleka roséviner får du söka dig längre österut i Provence. Och håller du dig i Sverige så kan man alltid knata ner till Bolaget och köpa en flaska Les Lauzeraies (149 kronor, rosé)
Det absolut bästa mottagandet vi har fått hos en vinproducent var när vi besökte familjen Gonfriers cave ett par mil sydost om Bordeaux. (Du kan läsa mer här),Vi blev välkomnade av barnbarnet Guillaume Gonfrier, en kille i 25-årsåldern, som ägnade två timmar åt att visa varje vrå av anläggningen och slottet. (Alla vinbondehus kallas för slott i Bordeaux).
Vill du reka lite på hemmaplan så finns Chateau Tanesse (152 kronor, rött). Senast jag tog en sipp av vinet tyckte jag det var utmärkt, men priset går inte så bra ihop med det egna kontot – så jag letar ofta på lite billigare hyllor.
Har vi då aldrig råkat ut för snobbiga och dryga vinproducenter? Jodå, en gång av många, många besök. Det var i Sydtyrolen, strax söder om Bolzano. Vi hade varit och badad, så med shorts, t-shit och rufsigt hår kom vi till vingården som också var en restaurang.
Personalen höjde lätt på ena ögonbrynet när de passerade oss, men i övrigt blev vi helt ignorerade. På ren svenska så sket de fullständigt i oss.
Men då finns en bra sak att göra. Man kan backa ut genom dörren – och skita fullständigt i den där snobbiga personalen.
Pensionärer ska handla på ett särskilt sätt. Bredbent och med kundvagnen i ett stadigt grepp ska de gå mitt i gången, gärna så man inte kan passera.
Men det är inte bara stilen som skiljer, det är inköpsvanorna. Pensionärer ska leta efter varor med röda lappar, alltså extrapriser.
Ungefär så har mina fördomar sett ut genom åren. Och nu är tiden inne, det upp till bevis. Vi har passerat 65 års-strecket, och inkomsten – den magra – kommer nu från pensionsmyndigheten.
Men har vi börjar gå mitt i gången? Spärrat vägen för stressade småbarnsföräldrar och jäktade karriärister?
Nej, det är nog ett beteende som mer är 80+.
Men på en punkt har vi ändrat oss. Vi har fått ett större intresse för extrapriser. Det gör att vi så där varannan vecka åker tvärs igenom Göteborg till Hemköp i Masthugget, för där är det röda lappar på fiskavdelningen.
Och då snackar vi riktiga extrapriser, inget krympflations-tjafs. Vi har handlat rödtunga för sådär 160 kronor kilot. Kolja, sej och långa hittar man för under 100-lappen, och en gång köpte jag sillfilé (strömming) för 20 kronor kilot.
Det här gör att vi nu äter mycket mer fisk än tidigare – och till fisken vill man ibland ha vin. Ett bra alternativ är Gustave Lorentz Riesling Réserve 2023 (125 kronor, vitt).
Vinet är faktiskt fina fisken för fisken. I alla fall till mildare och mer finstämda fiskrätter.
Så om du har ett gäng filéer av plattfisk som du tänker köra i ugnen, kanske som en fiskgratäng – knata iväg till Bolaget och skaffa en flaska Gustave Lorentz.
Det är ett ungt vin med lukt av päron och snälla äpplen, och så något som jag tror kommer att utvecklas till petroleum när vinet får några år på nacken.
Smaken är ganska mainstream för en Riesling, men luktsensationerna – äpplen och päron – hänger med in i munnen. Det finns också lite längd i smaken, trevligt med en vinsmak som inte försvinner på en gång.
Gustave Lorentz Riesling är helt torr och syran är hög, så pressar du en citronklyfta över fisken – då är du smakmässigt helt hemma.
Visst är det en fantastisk tid just nu? Det är som om världen går från svart-vitt till färg. Vinterns gråa nyanser försvinner och fram kommer en grön gräsmatta, en gul forsythia vid grinden och så rosa körsbärsträd nedanför backen.
Snart är det dags att lägga första köttbiten på grillen, och då måste man ha ett grillvin. Mitt förslag ser ut så här: Åk förbi Bolaget och köp med dig en flaska Segredos de São Miguel 2023 (99 kronor, rött, ekologiskt). Jag tror inte du blir besviken om du parar ihop vinet med ett grillspett och kryddiga korvar, eller fläskkarré eller lammkotlett.
Det är ett öppet vin i en bred publikvänlig stil. Mycket frukt och ganska snälla tanniner, som gjort för att sippa på en kväll när solen börjar gå ned och grillen blir samlingsplatsen.
Lukten är stor och full av mörka bär och en näve fat. I munnen är det trevligt, men väldigt ungt och lite tonårskantigt.
Därför har jag har ett råd: lufta vinet! Och då menar jag inte att man ska öppna flaskan en halvtimme innan, utan att man verkligen ska lufta det.
Det finns särskilda ”luftare” som man håller ovanför glaset vid serveringen. Men det lättaste är att hälla upp vinet i kanna och så hälla över det i en annan kanna. Ja, och så häller man fram och tillbaka några gånger tills man är nöjd.
Luftningen rundar av det här unga vinet och plockar fram de snälla tanninerna och frukten – det blir som ett grillvin ska vara.
Har du tänkt på att trevliga människor ofta sätter dig i första rummet? Du vet man står där med ett glas i handen på en fest och vet inte riktigt vad man ska göra, så kommer det fram en person och börjar småprata. Frågar försiktigt vem du är och vad du gör på i livet – och så startar samtalet med att du har blivit utgångspunkten.
På sätt och vis är det samma sak med viner. Det finns viner som liksom sätter sig på dig, bredbent bestämmer de vad du ska äta, dricka och hur du ska ha det. Och så finns det viner som liksom flyter (!) in och anpassar sig efter maten och stämningen och dig.
Just ett sådant vin är Chianti del Barone Ricasoli 2023 (109 kronor, rött, ekologiskt). Vinet är ungt och fruktigt. I lukten är det nästan blygt, men de typiska körsbärstonerna finns där, och så en handfull andra bär, kanske är det hallon det luktar.
I munnen är det ganska lätt, ändå finns där lite strävhet som ger ryggrad. Men framför allt är det ett piggt vin som gör mig på gott humör. Jag tror det är den ganska höga syran kombinerat med inte alltför sträva tanniner som ger den känslan.
Vi delade på en flaska Chianti Ricasoli till keftedes, alltså grekiska köttfärsdolmar. Det blev en win-win. Vinet anpassade sig efter maten, men hade ändå så pass mycket kraft att det stod upp mot de ganska smakrika dolmarna.
Och själv blev jag uppiggad. Både av maten och av vinet.
Vin, mat, Alsace 