För några år sedan körde jag och hustrun runt i Alsace. Vi såg Petite Venice i de gamla delarna av Colmar, tittade på turistsaker och käkade Choucroute. Och vi besökte vinproducenter.
Om det är en liten vinproducent man besöker går man oftast in på vinbondens kontor .Han skyfflar undan några papper, ställer fram glasen och så får man testa några droppar vin. Är det en större producent så känns det lite som ett snabbköp (där man tittar på vinerna) med en deli (där man smakar på dem).
Den här dagen körde vi fram och tillbaka genom byn Saint-Hippolyte. Ingenstans hittade vi Jean Biechers vinkällare. Men så tittade vi utanför byn i något som såg ut som ett industriområde. Där låg Biechers vineri, en jätteanläggning som inte tog emot spontanbesök. I alla fall inte från några medelålders plus från Sverige.
Det var lite snopet men rätt typiskt, Biecher är inget ställe dit man kommer som privatperson och stoppar vinnäsan i blöt. Det är en producent som gör stora serier vin för stora återförsäljare. Noll procent hantverk, 100 procent viner i prisklasser som folk kan betala,
Det gäller också för Biecher Riesling organic 2024 (117 kronor på Bolaget, ekologiskt och socialt). Vinet är en stabil standardriesling som man törs bjuda moster Märta på utan att hon går i taket. Men det klart, vinsnobben Ville kommer säkert att klaga på bristande hantveksmässighet. Men det gör han ju nästan varje gång.
När man trycker ner näsan i glaset så möts man av ett ungt vin med en massa frukt – ”det luktar bär” säger hustrun. Toner av äpplen och päron. Och en lite dov doft av mineralitet.
I munnen så följer frukterna med, men där finns också en trevlig fräschör med citron och pigg syra. Något som gör det till ett bra matvin.
Plattfisk med smält smör och en citronklyfta, kanske.
När man står där på Bolaget är det inte alltid så lätt att välja rätt. Det ska vara ett vin med rejäla tanniner, tycker du. Nej, det ska vara mjukare, tycker din partner.
Och så får det inte vara för dyrt – och mitt när du står där vid rödvinshyllans övergång från Frankrike till Italien, så börjar du tveka: ”Var det Wallenbergare eller ugnsstekt fläskkarré vi skulle ha till middag?”.
I det läget finns ett bra råd: satsa på ett etablerat vin från ett invant område. (Fantasifulla tyska viner i flaskor formade till tomtar och troll, kan du lugnt släppa – eller möjligen köpa till din ovän).
Just ett sådant stabilt vin är Chateau de Seguin 2023 (rött, 119 kronor). Det är något så ovanligt som en Bordeaux man faktiskt har råd med, dessutom ett vin som levererar år efter år.
2023 års upplaga är inget undantag. Djup och trevlig lukt av frukt och mörka bär (björnbär, säger hustrun) och lite fat. I munnen erbjuder vinet först fruktiga toner, men stramar upp sig och får en bra ryggrad av strävhet.
Man kan väl säga så här: om du inte kommer ihåg om det var Wallenbergare eller fläskkarré till middag, så funkar det med Chateau de Seguin. (Själva delade vi en flaska till fläskkarré Roland). Men bäst kommer vinet till sin rätt med en biff på tallriken, kanske en entrecote med vitlöks- och persiljesmör.
Har du tillgång till viltfärs, så använd den i köttbullarna. Det blir en kraftigare smak, lite av ”köttbullar för vuxna”.
”Men alla har ju inte viltkött hemma”, tänker du kanske. ”Hur ska man göra då, gå ut och tjuvjaga en älg?”
Njäe, det är nog inte bästa sättet. Jag föreslår en tur till en stor Willys-butik istället. Där har de älg-, vildsvins- och hjortfärs till priser man faktiskt kan betala.
Men om man nu står där med ett gäng viltfärs som man burit hem från affären. Finns det något man ska tänka på?
Ja, dels får färsen inte vara alltför mager. Om du använder älgfärs så se till att blanda den med fetare färs, som fläskfärs eller blandfärs. Annars är det risk för torra köttbullar.
Och anpassa mängden efter vad du behöver. Receptet här nedan är gjort för att räcka till två familjer under hela julhelgen. Gör halva receptet – eller en tredjedel – så blir det mer hanterliga mängder.
Det här behövs till en jättestor laddning, dela den gärna och gör en tredjedel: 500 g älgfärs 500 g vildsvinsfärs 500 g blandfärs smör & rapsolja 2 lökar, gula eller röda 8 msk (1,2 dl) ströbröd 3 dl mjölk 2 ägg 3 tsk salt svartpeppar efter tycke och smak 1,5 msk torkad timjan
Gör gärna så här: Skala och finhacka löken. Fräs den mjuk i lite olja. Låt den svalna lite.
Blanda ströbröd och mjölk. Rör runt så allt verkligen blir blandat. Låt svälla så där 10 minuter.
Blanda köttfärs, ströbröd och lök, enklast med händerna. Krydda med salt, svartpeppar & timjan. Blanda i äggen. Gör ett litet prov och kör så där 10 – 20 sek i mikron. Smaka och kolla så det är gott.
Ta kallt vatten på händerna och rulla köttbullarna. Lägg dem på en vattensköljd skärbräda (så fastnar de inte).
Värm en stekpanna med olja & smör till medelvärme. Bryn köttbullarna runt om i omgångar, lägg över dem i en annan stekpanna med lägre värme där de får steka klart. Eller sätt ungen på 150 – 175 grader och låt köttbullarna bli färdiga.
Jag har smaklökar som bråkar en del med mig. De säger inte så mycket om beska i espresso och öl. Strävt rödvin är också okej.
Men för mycket socker, då börjar varningslamporna blinka.
Det gäller inte minst den där drycken som svenskar serverar i december, glögg. Den är ofta russintung och så söt att man undrar om tomaterna på Blossa tappat hela sockersäcken i vinets jäskar.
Testa vin chaud – varmt vin – istället. Fräschare, lättare och med pigga toner av apelsin och vanilj. Den blir helt enkelt godare, i alla fall om du frågar mina smaklökar.
Det här behövs till 3: 1/2 flaska hyggligt rödvin, inte alltför strävt 1 kanelstång 1/2 vaniljstång, delad och urskrapad 1/2 apelsin, pressad – det är bara saften man använder 2 msk strösocker, kanske lite mindre
Gör gärna så här: Häll allt i en kastrull. Värm tills det precis börjar ryka. Ta av från plattan, sila bort kryddorna, och häll upp.
Och bara lugn, om du brukar läsa den här bloggen och får en deja vu-känsla så är det inte du som är konstig. Jag postar det här inlägget inför varje första advent, tycker att det vore lite synd om någon missade det här varma vinet.
Nästan vid kanten av den blåa Atlanten, och med floden Loire bakom sig i 100 långa mil ligger vinområdet Muscadet Sèvre et Maine. Söder om Bretagne men norr om Bordeaux, rätt nära storstaden Nantes, med andra ord.
Vinerna görs på den druva som lokalt kallas för Muscadet, men i övriga världen heter Melon de Bourgogne. Lite krångligt, kan tyckas – men det gör inget för vinerna är friska och lätta att tycka om.
De är lite som en gammal kompis som ringer och säger ”Äh, kom över på en fika”, men här lockar de såklart med vitt vin.
Viner från Muscat – särskilt från delområdet Sèvre et Maine – föreslås nästan alltid till lite opretentiösa skaldjur. Typ fredag med räkor och aioli.
Så när jag vrider korken av en flaska Chateau du Cléray Muscadet 2024 (99 kronor, vitt, torrt) är jag säker på att det är ett skaldjursvin jag häller upp. (Och visst, det funkar bra till fredagsräkorna också). Men något hos vinet får mig att direkt associera till rödspätta, gärna en gratäng med lite gräddig vinsås.
Vinet är lite blygt, lukten är ganska försiktig. Men man hittar citrus och mineralitet (kanske är det just den kombinationen som gör att jag får hintar om rödspätta). Smaken är frisk med levande – men inte superhög – syra, och lite, lite kryddighet.
Omdöme: lättillgängligt vin som gör mig på gott humör. Dessutom till en liten peng.
DN:s snobbiga vinskribent Alf Tumble skriver nästan alltid om viner jag inte har råd att köpa. Priset tog han för några år sedan när han föreslog att man skulle köpa två flaskor vin à 300 kronor styck för att ha till en lunch. 600 spänn för en lunch med en arbetskamrat!
Men i helgen hände något. Alf Tumble skrev om svamprisotto så det vattnades i munnen. Till maten föreslog han ett Barbera-vin från Piemonte, till exempel Raimonda Barbera d’Alba 2023 (119 kronor, rött).
Ett vin man har råd med – och en maträtt som är en favorit. Klart jag gick igång, så det blev en tur till Bolaget för att skaffa vin. Svampen (blandad) plockade jag på Ica, och sedan var det bara hem och sätta i gång.
Risotton gjorde jag på kvarngryn. Men det är inget jag kan rekommendera. Det blev för tuggigt, alltså alltför al dente. Nästa gång väljer jag nog vanligt risottoris eller havreris som får koka lite för länge för att få en textur som passar mig.
Men vinet var lätt att komma överens med. Öppet, generöst och fruktigt, med stor lukt som lovade fatlagring och mörka bär. I munnen gled de mörka bären mer mot körsbär. Och i slutet av smaken fanns en uppfriskande fruktsyra, som liksom ropade ”Ta en klunk till”.
Jag och vinet blev helt enkelt tjenis med varandra. Alltså ett vin som jag kommer att återvända till.
Visst har det varit ett par härliga sommarveckor! Varmt, så där så att jorden blir uppvärmd och håller värmen även när solen börjar gå ner.
Vi har varit i sommarstugan vid Kalmarsund; rödfärgat friggeboden (gäststugan) och kittat fönster. Men mest har vi bara varit. Suttit i solen, läst en bok och ibland på kvällarna har vi plockat fram en flaska vin.
Just de här varma kvällarna passar ett glas Saint Clair Vicar’s Choise Sauvignon Blanc 2023 – puh, vilket långt namn (109 kronor, vitt, ekologiskt). Det är ett vin som liksom smakar svensk sommar, och då menar jag inte svensk regnsommar utan riktig sommar.
Det känns lite som när man cyklar en sommarkväll. Passerar trädgårdar med gräs, bär och örter, känner hur den ljumma vinden får konkurrens av en svalare bris.
Vinet är piggt och friskt med toner av svarta vinbär och nässlor, päron och citrus.
Vi drack vinet till chèvre chaud, alltså gratinerad getosttoast med sallad. Det är helt enligt förstå-sig-på-arnas regelbok, man ska kombinera chèvre med sauvignon blanc.
Men på våra tallrikar låg också kokta rödbetor och där blev det en superkombo. Vinets ganska höga syra bröt fint mot rödbetornas sötma. Gott, tyckte både jag och de andra runt bordet.
Det här behövs till 4 personer (för lättare middag): 500 g rödbetor smör & lite salt drygt 1/2 huvud romansallad 300 g små goda tomater 2 nävar valnötter 4 skivor vitt (surdegs)bröd 250 – 300 g chèvre honung att ringla över
Gör gärna så här: Koka rödbetorna. Låt dem svalna lite och gnid av skalet. Klyfta dem och stek i smör, strö över lite salt.
Skär tomaterna i små klyftor och strimla salladen.
Sätt ugnen på hög värme, gärna grill. Lägg skivor av chèvre på brödskivorna, och gratinera till fin färg.
Ordna portionstallrikar. Getosttoast i mitten. Sallad, tomat och rödbetor runt omkring. Ringla över lite honung och toppa med (delade) valnötter.
Mer än så behövs inte för en riktigt bra sommarkväll.
För några år sedan var vi på semester i södra Frankrike. Vi körde bil från Sverige och hann med rätt många timmar bakom ratten.
Någonstans i närheten av Avignon stannade vi på en rastplats. Trötta och hungriga gick vi till en vägkrog som nästan såg stängd ut. Stolar stod uppställda mot fönstren, men personalen försäkrade att de hade öppet, så det var bara att beställa.
Jag tog en Steak haché (alltså hamburgare) och grönsaksröran ratatouille. Tänkte att ”Ja ja, nu blir det ännu en snabbmatsburgare”. Men när maten kom in så var det en tunn, gillad köttfärsbiff med en omsorgsfullt lagad ratatouille.
Jag blev helt såld. Tyckte det var otroligt gott.
Kanske mest för att det var så överraskande. En lite sliten, halvstängd vägkrog som faktiskt kan laga mat!
Det här minnet tänker jag på när jag vrider korken av en flaska Le Sablou 2022 (89 kronor, rött, ekologiskt) och tar en sipp av det fruktdrivna vinet. En ganska stor lukt av svarta vinbär och röda bär möter näsan. I munnen är det befriande slankt med en ryggrad av lite syra och ganska vänliga tanniner.
Jag tycker att det är överraskande gott. Kanske mest för att man inte tror att så billiga viner kan smaka bra.
Visst, köper du en flaska vin för 180 kronor så får du förmodligen ett bättre vin. Men det finns rätt många månader på året när saldot på kontot skriker efter budgetvänliga priser.
Och skulle du gå i kalastankar, så är Le Sablou ett vin som man har råd att köpa till många. Vinet är dessutom tillräckligt nedtonat för att funka både till pastasallader med lufttorkad skinka – och till en grillad steak haché.
Rosévin, det är vin för lata sommardagar. Du vet de där dagarna när man känner att solen har tagit på ryggen, och stenarna fortfarande är varma när man går barfota på kvällen.
Då uppstår liksom ett behov av att sitta i kvällssolen, kanske knapra på några oliver eller lite nötter. Och då – just då – är rosévin som allra bäst. Det gäller också för Côté Mas 2024 (99 kronor, rosé, ekologiskt) från Languedoc i södra Frankrike.
Det ligger väster om rosévinernas hjärtland, Provence, men det följer väl den provencalska traditionen. Ljusrosa färg, läskande smak och en aning, aning bitterhet i eftersmaken. Kanske tur, så man inte sätter i sig hela flaskan på en gång.
Fruktig smak med lite hintar av smultron, jordgubbar och andra röda bär. Med andra ord ett lättgillat vin som också funkar bra till mat. Vi delade på en flaska till ugnsstekt lax, oliver och tabbouleh – och det var två som dansade tango i den dansen.
Om du är på semester i Sydeuropa och gillar både vin och att prata med människor – besök en vingård. Det är något av det trevligaste man kan göra.
Man kliver in genom dörren till vinkällaren. Där möts man av en solbränd bonde, eller av hans lite mindre solbrända fru. Ja, i alla fall om det är en familjeägd vingård.
De häller upp en skvätt av gårdens olika viner, och så får man smutta, smaka och fundera. (Om man inte är väldigt snobbig för då kan man gurgla och spotta.)
Det är lite som att köpa ost i en ostaffär. Du vet, man tar en bit Herrgård, smakar och funderar på om det inte vore godare med en mer lagrad ost.
På samma sätt som i ostaffären så finns inget köptvång. Men det klart, har du smakat på fem viner, så förväntar sig nog vinproducenten att du köper åtminstone en flaska.
”Inte kan väl jag komma och störa på vingården”, tänker du kanske. Men då ska man komma ihåg att direktförsäljningen betyder mycket för många av vinbönderna. Om jag minns rätt så står gårdsförsäljningen för upp till en fjärdedel av intäkterna hos många vinodlare i Alsace.
Vi har besökt Gérard Waegell i alsaciska Nothalten så där en tio gånger under 15 års tid. Och det är fantastiskt roligt att få höra hur han har det och vad som har hänt sedan förra gången. Hur hans barn har vuxit upp och fått sommarjobb på nöjesfältet Europa-park på den tyska sidan av Rhen. Hur han klarat av sina artrosvärkande höfter – efter en operation kunde han äntligen jobba utan smärta.
Just i det där mötet med the local guy ligger charmen. I småpratet mellan vinsmuttandet får man veta rätt mycket om hur livet är bortom turiststråken och välkammad hotellpersonal.
Och så får man smaka på vinerna. Gérard Waegell gör habil Riesling och Sylvaner, och förvånansvärt pigg Pinot Noir. Det är inga ”stora” viner, däremot prisvärda standardviner.
Om du vill du ha tips om vilka producenter man ska besöka och vilka viner man ska köpa i Alsace, då är Per Warfvinges sida en lite guldgruva. Vill du läsa mer om Gérard Waegell klickar du bara på länken.
Om du följer motorvägen söderut från Lyon, så kör du på solens motorväg, autoroute du soleil. Den första delen slingrar sig Rhone runt motorvägen (läs gärna mer här) , men efter sådär en 10 mil kommer man till Tain-l’Hermitage. Sväng av mot kooperativet Cave de Tain och kliv in i ett himmelrike för vinälskare. Butiken är stor som en livsmedelhall, och alla godsakerna från norra Rhône ligger där på rad .
Jag har bara varit där en gång, men jag kände mig som en fem-åring som hamnat i en affär med 250 olika sorters lösgodis.
Tar du dig ytterligare söder ut, så kommer du till Tavel utanför Avignon. Där ligger kooperativet Cave des Vignerons de Tavel som producerar fantastiska roséviner, i alla fall om man gillar den mustiga, mer röda roséstilen.
Vill du ha anemiskt bleka roséviner får du söka dig längre österut i Provence. Och håller du dig i Sverige så kan man alltid knata ner till Bolaget och köpa en flaska Les Lauzeraies (149 kronor, rosé)
Det absolut bästa mottagandet vi har fått hos en vinproducent var när vi besökte familjen Gonfriers cave ett par mil sydost om Bordeaux. (Du kan läsa mer här),Vi blev välkomnade av barnbarnet Guillaume Gonfrier, en kille i 25-årsåldern, som ägnade två timmar åt att visa varje vrå av anläggningen och slottet. (Alla vinbondehus kallas för slott i Bordeaux).
Vill du reka lite på hemmaplan så finns Chateau Tanesse (152 kronor, rött). Senast jag tog en sipp av vinet tyckte jag det var utmärkt, men priset går inte så bra ihop med det egna kontot – så jag letar ofta på lite billigare hyllor.
Har vi då aldrig råkat ut för snobbiga och dryga vinproducenter? Jodå, en gång av många, många besök. Det var i Sydtyrolen, strax söder om Bolzano. Vi hade varit och badad, så med shorts, t-shit och rufsigt hår kom vi till vingården som också var en restaurang.
Personalen höjde lätt på ena ögonbrynet när de passerade oss, men i övrigt blev vi helt ignorerade. På ren svenska så sket de fullständigt i oss.
Men då finns en bra sak att göra. Man kan backa ut genom dörren – och skita fullständigt i den där snobbiga personalen.
Vin, mat, Alsace 