Nästan vid kanten av den blåa Atlanten, och med floden Loire bakom sig i 100 långa mil ligger vinområdet Muscadet Sèvre et Maine. Söder om Bretagne men norr om Bordeaux, rätt nära storstaden Nantes, med andra ord.
Vinerna görs på den druva som lokalt kallas för Muscadet, men i övriga världen heter Melon de Bourgogne. Lite krångligt, kan tyckas – men det gör inget för vinerna är friska och lätta att tycka om.
De är lite som en gammal kompis som ringer och säger ”Äh, kom över på en fika”, men här lockar de såklart med vitt vin.
Viner från Muscat – särskilt från delområdet Sèvre et Maine – föreslås nästan alltid till lite opretentiösa skaldjur. Typ fredag med räkor och aioli.
Så när jag vrider korken av en flaska Chateau du Cléray Muscadet 2024 (99 kronor, vitt, torrt) är jag säker på att det är ett skaldjursvin jag häller upp. (Och visst, det funkar bra till fredagsräkorna också). Men något hos vinet får mig att direkt associera till rödspätta, gärna en gratäng med lite gräddig vinsås.
Vinet är lite blygt, lukten är ganska försiktig. Men man hittar citrus och mineralitet (kanske är det just den kombinationen som gör att jag får hintar om rödspätta). Smaken är frisk med levande – men inte superhög – syra, och lite, lite kryddighet.
Omdöme: lättillgängligt vin som gör mig på gott humör. Dessutom till en liten peng.
Visst har det varit ett par härliga sommarveckor! Varmt, så där så att jorden blir uppvärmd och håller värmen även när solen börjar gå ner.
Vi har varit i sommarstugan vid Kalmarsund; rödfärgat friggeboden (gäststugan) och kittat fönster. Men mest har vi bara varit. Suttit i solen, läst en bok och ibland på kvällarna har vi plockat fram en flaska vin.
Just de här varma kvällarna passar ett glas Saint Clair Vicar’s Choise Sauvignon Blanc 2023 – puh, vilket långt namn (109 kronor, vitt, ekologiskt). Det är ett vin som liksom smakar svensk sommar, och då menar jag inte svensk regnsommar utan riktig sommar.
Det känns lite som när man cyklar en sommarkväll. Passerar trädgårdar med gräs, bär och örter, känner hur den ljumma vinden får konkurrens av en svalare bris.
Vinet är piggt och friskt med toner av svarta vinbär och nässlor, päron och citrus.
Vi drack vinet till chèvre chaud, alltså gratinerad getosttoast med sallad. Det är helt enligt förstå-sig-på-arnas regelbok, man ska kombinera chèvre med sauvignon blanc.
Men på våra tallrikar låg också kokta rödbetor och där blev det en superkombo. Vinets ganska höga syra bröt fint mot rödbetornas sötma. Gott, tyckte både jag och de andra runt bordet.
Det här behövs till 4 personer (för lättare middag): 500 g rödbetor smör & lite salt drygt 1/2 huvud romansallad 300 g små goda tomater 2 nävar valnötter 4 skivor vitt (surdegs)bröd 250 – 300 g chèvre honung att ringla över
Gör gärna så här: Koka rödbetorna. Låt dem svalna lite och gnid av skalet. Klyfta dem och stek i smör, strö över lite salt.
Skär tomaterna i små klyftor och strimla salladen.
Sätt ugnen på hög värme, gärna grill. Lägg skivor av chèvre på brödskivorna, och gratinera till fin färg.
Ordna portionstallrikar. Getosttoast i mitten. Sallad, tomat och rödbetor runt omkring. Ringla över lite honung och toppa med (delade) valnötter.
Mer än så behövs inte för en riktigt bra sommarkväll.
Om du är på semester i Sydeuropa och gillar både vin och att prata med människor – besök en vingård. Det är något av det trevligaste man kan göra.
Man kliver in genom dörren till vinkällaren. Där möts man av en solbränd bonde, eller av hans lite mindre solbrända fru. Ja, i alla fall om det är en familjeägd vingård.
De häller upp en skvätt av gårdens olika viner, och så får man smutta, smaka och fundera. (Om man inte är väldigt snobbig för då kan man gurgla och spotta.)
Det är lite som att köpa ost i en ostaffär. Du vet, man tar en bit Herrgård, smakar och funderar på om det inte vore godare med en mer lagrad ost.
På samma sätt som i ostaffären så finns inget köptvång. Men det klart, har du smakat på fem viner, så förväntar sig nog vinproducenten att du köper åtminstone en flaska.
”Inte kan väl jag komma och störa på vingården”, tänker du kanske. Men då ska man komma ihåg att direktförsäljningen betyder mycket för många av vinbönderna. Om jag minns rätt så står gårdsförsäljningen för upp till en fjärdedel av intäkterna hos många vinodlare i Alsace.
Vi har besökt Gérard Waegell i alsaciska Nothalten så där en tio gånger under 15 års tid. Och det är fantastiskt roligt att få höra hur han har det och vad som har hänt sedan förra gången. Hur hans barn har vuxit upp och fått sommarjobb på nöjesfältet Europa-park på den tyska sidan av Rhen. Hur han klarat av sina artrosvärkande höfter – efter en operation kunde han äntligen jobba utan smärta.
Just i det där mötet med the local guy ligger charmen. I småpratet mellan vinsmuttandet får man veta rätt mycket om hur livet är bortom turiststråken och välkammad hotellpersonal.
Och så får man smaka på vinerna. Gérard Waegell gör habil Riesling och Sylvaner, och förvånansvärt pigg Pinot Noir. Det är inga ”stora” viner, däremot prisvärda standardviner.
Om du vill du ha tips om vilka producenter man ska besöka och vilka viner man ska köpa i Alsace, då är Per Warfvinges sida en lite guldgruva. Vill du läsa mer om Gérard Waegell klickar du bara på länken.
Om du följer motorvägen söderut från Lyon, så kör du på solens motorväg, autoroute du soleil. Den första delen slingrar sig Rhone runt motorvägen (läs gärna mer här) , men efter sådär en 10 mil kommer man till Tain-l’Hermitage. Sväng av mot kooperativet Cave de Tain och kliv in i ett himmelrike för vinälskare. Butiken är stor som en livsmedelhall, och alla godsakerna från norra Rhône ligger där på rad .
Jag har bara varit där en gång, men jag kände mig som en fem-åring som hamnat i en affär med 250 olika sorters lösgodis.
Tar du dig ytterligare söder ut, så kommer du till Tavel utanför Avignon. Där ligger kooperativet Cave des Vignerons de Tavel som producerar fantastiska roséviner, i alla fall om man gillar den mustiga, mer röda roséstilen.
Vill du ha anemiskt bleka roséviner får du söka dig längre österut i Provence. Och håller du dig i Sverige så kan man alltid knata ner till Bolaget och köpa en flaska Les Lauzeraies (149 kronor, rosé)
Det absolut bästa mottagandet vi har fått hos en vinproducent var när vi besökte familjen Gonfriers cave ett par mil sydost om Bordeaux. (Du kan läsa mer här),Vi blev välkomnade av barnbarnet Guillaume Gonfrier, en kille i 25-årsåldern, som ägnade två timmar åt att visa varje vrå av anläggningen och slottet. (Alla vinbondehus kallas för slott i Bordeaux).
Vill du reka lite på hemmaplan så finns Chateau Tanesse (152 kronor, rött). Senast jag tog en sipp av vinet tyckte jag det var utmärkt, men priset går inte så bra ihop med det egna kontot – så jag letar ofta på lite billigare hyllor.
Har vi då aldrig råkat ut för snobbiga och dryga vinproducenter? Jodå, en gång av många, många besök. Det var i Sydtyrolen, strax söder om Bolzano. Vi hade varit och badad, så med shorts, t-shit och rufsigt hår kom vi till vingården som också var en restaurang.
Personalen höjde lätt på ena ögonbrynet när de passerade oss, men i övrigt blev vi helt ignorerade. På ren svenska så sket de fullständigt i oss.
Men då finns en bra sak att göra. Man kan backa ut genom dörren – och skita fullständigt i den där snobbiga personalen.
Pensionärer ska handla på ett särskilt sätt. Bredbent och med kundvagnen i ett stadigt grepp ska de gå mitt i gången, gärna så man inte kan passera.
Men det är inte bara stilen som skiljer, det är inköpsvanorna. Pensionärer ska leta efter varor med röda lappar, alltså extrapriser.
Ungefär så har mina fördomar sett ut genom åren. Och nu är tiden inne, det upp till bevis. Vi har passerat 65 års-strecket, och inkomsten – den magra – kommer nu från pensionsmyndigheten.
Men har vi börjar gå mitt i gången? Spärrat vägen för stressade småbarnsföräldrar och jäktade karriärister?
Nej, det är nog ett beteende som mer är 80+.
Men på en punkt har vi ändrat oss. Vi har fått ett större intresse för extrapriser. Det gör att vi så där varannan vecka åker tvärs igenom Göteborg till Hemköp i Masthugget, för där är det röda lappar på fiskavdelningen.
Och då snackar vi riktiga extrapriser, inget krympflations-tjafs. Vi har handlat rödtunga för sådär 160 kronor kilot. Kolja, sej och långa hittar man för under 100-lappen, och en gång köpte jag sillfilé (strömming) för 20 kronor kilot.
Det här gör att vi nu äter mycket mer fisk än tidigare – och till fisken vill man ibland ha vin. Ett bra alternativ är Gustave Lorentz Riesling Réserve 2023 (125 kronor, vitt).
Vinet är faktiskt fina fisken för fisken. I alla fall till mildare och mer finstämda fiskrätter.
Så om du har ett gäng filéer av plattfisk som du tänker köra i ugnen, kanske som en fiskgratäng – knata iväg till Bolaget och skaffa en flaska Gustave Lorentz.
Det är ett ungt vin med lukt av päron och snälla äpplen, och så något som jag tror kommer att utvecklas till petroleum när vinet får några år på nacken.
Smaken är ganska mainstream för en Riesling, men luktsensationerna – äpplen och päron – hänger med in i munnen. Det finns också lite längd i smaken, trevligt med en vinsmak som inte försvinner på en gång.
Gustave Lorentz Riesling är helt torr och syran är hög, så pressar du en citronklyfta över fisken – då är du smakmässigt helt hemma.
Letar du efter efter en riesling som passar in – utan att sticka ut allt för mycket? Då kan Biecher Riesling Organic 2023 Réserve (115 kronor, vitt, eko, klimatsmart & socialt) vara ett alternativ.
Den stora alsassiska vinproducenten Biecher gör viner för den breda målgruppen. Vinerna är lättgillade och inte så där dominanta så att de vill bestämma över både dig och maten som ligger till tallriken.
Men den senaste årgången skiljer sig en smula från de tidigare. I vinet finns nu en ton av ananas och andra exotiska frukter. Men som vanligt är det fruktigt med lite citron och mineral, och så en aningen honung i smaken.
Nu kan man inte dricka en blomsteräng, men det är faktiskt ordet jag kommer på när jag ska beskriva upplevelsen.
I Alsace är de flesta vinproducenterna ganska små familjeföretag. En vinbonde, hans fru och kanske någon enstaka anställd. Butiken där de säljer vinerna ligger ofta i samma hus eller kvarter som bostadshuset.
Det trodde vi gällde för firman Jean Biecher också. Så när vi för några år sedan tänkte besöka vinfirman åkte vi till byn Saint-Hippolyte. Vi gjorde som vanligt, körde in till mitten av byn och så började vi leta. Och så letade vi och letade och letade. Till slut fick vi hjälp av gps:en, och då hittade vi en industriliknande byggnad utanför själva byn.
Som inte sålde vin till privatpersoner.
Det var så långt från hantverks-vin man kan komma. Inte så charmigt, men säkert kostnadseffektivt. På det sättet får man mycket vin för pengarna, som bilhandlare skulle säga om de sadlade om till dryckesförmedlare.
Ibland är man glad att man bor i Göteborg. Fisk och skaldjur är mycket billigare här än i andra delar av landet. Det gäller också vongole, eller hjärtmusslor som de nog heter på svenska.
Jag handlade ett halvt kilo musslor för dryga 50-lappen i fiskdisken härom dagen. Men när jag tittade på nätet så lärde jag mig att man beställa musslor för 169 kronor kilo. Plus frakt.
Det är lite synd för vongole är blåmusslornas lite finare kusin. Lite mindre, lite fastare, och faktiskt mycket godare.
Kokar man dem i lök, vin och tomat, så har man en fantastisk pastasås för en fredagskväll.
Det här behövs till 2 personer: 500 g vongole musslor 1 liter kallt vatten & 1/2 dl salt, ev 2 gånger
Pastasåsen 2 schalottenlökar 1 röd chili, spansk peppar 2 vitlöksklyftor 1 bunt slätbladig persilja 175 g små goda tomater olivolja salt & svartpeppar 1,75 dl torrt vitt vin
2 portioner linguine eller spaghetti
Gör gärna så här: Vongolemusslorna. Vispa ihop 1 l kallt vatten med 1/2 dl salt och lägg musslorna där i 1 timme. Saltvattnet gör att musslorna spottar ut den sand som finns innanför musselskalet. Skölj musslorna. Vill du vara på den säkra sidan gör du om ”saltbadet” en gång till.
Skölj musslorna noga. Släng de som är öppna och inte stänger sig när du knackar på dem.
Pasta och sås. Skala och hacka schalottenlök och vitlök. Dela chilin, kärna ur och strimla den. Skär tomaterna i kvartar. Strimla persiljan.
Sätt på pastan.
Fräs schalottenlöken glansig i olja i en gryta eller traktörpanna. Skrapa ner vitlök och chili och fräs en stund till. Rör ner tomater och persilja. Salta & peppra. Häll på vinet och koka ett par minuter.
Lägg ner musslorna i pastasåsen. Lägg på locket och koka i 2 – 3 minuter. Släng de musslor som inte har öppnat sig.
Häll av pastan och rör ner den i pastasåsen.
Pasta vongole blev vår middag i fredags. Till maten drack vi en flaska Leth Grüner Veltliner (99 kronor, vitt, eko, socialt ansvar & lägre klimatavtryck), och det är en kombo som verkligen kan rekommenderas.
Leths Grüner är ett friskt vin men med balanserad syra. Den liksom böjer sig och säger till maten ”Okej, du får hålla i taktpinnen”. Men viktigast är nog vinets pepprighet, den gifte sig riktigt bra med maten. Pastasåsens lätta toner av svartpeppar och lite chili fick liksom en kompis i vinets lätta peppartoner.
Det finns gott vin, och så finns det busgott vin. Det är vin som på en gång får smaklökarna att börja jollra i munnen, alltså ett vin som gör dig på gott humör.
Nu är det lite svårt att slå fast vad som är busgott. Det beror på vilka smaklökar du har, och ibland på deras humör. Regnar det, hösten har kommit och på jobbet har det blivit en ny chef som ska göra ännu en omorganisation. Då är risken att varken mat eller vin smakar.
Men för mig och mina smaklökar, så finns det en typ av vitt vin som gör att vi alla ställer oss i givakt. Det är rieslingvin med hög och klar syra, parat med ett uns restsötma.
Inte så att det är ett sött vin, inte ens halvtorrt. Det är ett riktigt, torrt vin, men med en sötma som anas i bakgrunden. Tänkt Granny Smith-äpplen så kanske du förstår vad jag är ute efter.
Leitz Eins Zwei Dry 2023 (107 kronor, vitt, ekologiskt, klimatvänligt och socialt ansvar) är ett sådant vin. Det har en fruktig lukt av citrus, mineral och lite päron. Syran i vinet är hög, men med aningen restsötma. Där finns citrus, gröna äpplen (Granny Smith!), mineral och en hint av söt melon.
Leitz vingård ligger i Rheigau utanför Rüdesheim, så där en fyra mil väster om Frankfurt. Vi åkte där förra året och förfördes av landskapet. Byar och små städer, vinodlingar och en del korsvirkeshus. Och som följeslagare hade vi den mäktiga floden Rhen.
Tyvärr stannade vi inte och klev in på Weingut Leitz, får väl göra det nästa gång vi kör där.
Under tiden får vi nöja oss med ett glas av deras vin. Det är inte heller så dumt.
Jag gillar inte tanken på att flyga. Vill inte sätta mig inne i ett silverfärgat metalskrov som susar runt 10 000 meter upp i luften och släpper ut vita kondensstrimmor.
Jaha, tänker du kanske. En sådan där miljömedveten som inte flyger av klimatskäl.
Jag önskar det vore så, men orsaken är mycket enklare. Jag tror att flygplanen ska ramla ner. På ren svenska: jag är rädd för att flyga.
Ungefär 360 dagar om året saknar jag det inte alls, men ibland kommer ett sug efter att se platser långt bort. Det hände när jag läste bloggaren Lena i Wales som skrev om vin och vingårdar på södra delen av Nya Zeelands nordö.
Hon åkte runt och smakade på vinerna från en del av de 20 vingårdar som ligger runt staden Martinborough. Själv satt jag där och dreglade och funderade på om det inte finns någon terapeut dit man kan gå och upprepa ”jag är inte rädd, jag kan flyga” så många gånger att man faktiskt vågar sätta sig i ett plan.
Men jag valde den lätta vägen till nya zeeländskt vin. Jag gick på Bolaget.
Nu är det ingen uppoffring direkt, jag gillar vin från Nya Zeeland. Jag tror det beror på klimatet.
För att producera vin har landet ett ganska svalt klimat. Det gör att druvorna inte blir fruktstinna sockerbomber med potential att ge extra-allt-viner där fruktsötma och alkoholhalt nästan tar kål på smaken.
Eller också har landet ovanligt kloka vinmakare som kan konsten att utvinna lagom mycket smak ur druvorna.
Ett sympatiskt vin från Nya Zeeland är Saint Clair Vicar’s choice Sauvignon blanc 2022 (109 kronor på Bolaget, vitt). Det har en trevlig lukt av päron och svarta vinbär (bladen?) som möter när man luktar på vinet. Citrus och kanske lite krusbär möter också upp.
Ta en klunk av vinet och känn hur bäraromerna följer med in i munnen. Vinet är helt torrt och syran är ganska hög, men den balanseras av aningen fruktsötma på ett sätt som i alla fall jag gillar.
Testa till grillad fisk med pressad citron. Det gjorde vi, men vi fick laga fisken i ugnen eftersom vädret vägrade medverka till grillning.
Eller våga den klassiska mixen av chèvre och sauvignon blanc.
Trevlig sommar – även om vädret gör att du får ”grilla” maten i ugnen.
Bengt-Göran Kronstam är nestorn bland svenska vinjournalister. Han har gjort ungefär allt man kan göra i branschen. Varit redaktör för Systemets personaltidning, grundat Allt om Vin, tagit initiativ till vinmässan Vinordic. Under 28 år var han vinkritiker i Dagens Nyheter.
Han – om någon – borde väl veta hur man lagrar vin? Så han kastade sig väl över en svindyr vinkyl när han var en ung vinsamlare?
Nja, inte riktigt. Under de första tio åren lade han flaskorna i en vanlig garderob. Huvudsaken är att det är mörkt, ganska jämn temperatur och att det inte skakar.
Och duger en garderob åt Bengt-Göran Kronstam, så duger en vanlig källarskrubb åt mig, har jag tänkt. Under åren har jag köpt en och annan flaska, langat in dem i källarskrubben – och i några fall har de blivit liggande.
Det gäller i alla fall en flaska Trimbach Riesling som jag köpte någon gång runt 2014, och sedan lyckats glömma bort. På hyllan låg också en lite yngre kamrat.
Och när vi skulle äta hällefilé med vitvinssås tillsammans med några kompisar så tyckte jag det skulle vara kul att testa de bortglömda vinerna.
Trimbach Riesling är ett Alsacevin med hög syra. ”mycket frisk smak med inslag av gröna äpplen, päron, mineral, krusbär och citron” skriver Systemet på sin hemsida. Själv köper jag inte vinet så ofta, om man säger så. Priset (189 kronor) har höjts till en nivå som jag inte har råd med, mer än möjligen på guldbröllopsmiddagen. Men dit är det ännu 17 år, så vi får väl se om jag fortfarande är på benen och springer på Bolaget 2041.
Trimback Riesling 2012 är ett rejält gammalt vin. Syran har nästan helt brutits ner och istället är det en tydlig doft av petroleum som möter näsan. Lite av citrus finns kvar i smaken, men det är en hel del mineral och petroleum som dominerar.
Om det är gott? Man kan väl säga så här att jag uppskattade vinet, framför allt när det hade luftats en del. Men det var inte alla runt bordet som gillade det.
– Det luktar växellådsolja, sade en person som därmed antydde att han faktiskt bytt olja i en växellåda.
Det har inte jag, så jag fick nöja mig med enklare omdömen.
– Skumbanan, sammanfattade en annan och hällde över sitt vin till en medprovare.
Både omdömet och gesten berättade vad hon ansåg om vinet.
Trimbach 2017 mötte gladare miner. Det är ett vin där syran har rundats av, men fortfarande är tydlig. Visst finns där petroleum och mineral, men i en nedtonad variant.
Den uppiggande syran samspelade fint med vitvinssåsen som var gjord på ett rieslingvin, syran i såsen var alltså ganska hög.
Kanske är det årgång 2017 som är den goda kompromissen. Både utvecklad mineral och petroleum – och en syra som fortfarande driver vinet.
Slutsats?
Man ska inte glömma bort saker. Inte ens en flaska vin i källaren.
Det finns en sorts riesling där syran är klingande hög men vinet ändå har en liten, liten restsötma. Inte alls så att vinet är halvtorrt, restsötman finns där bara som en brytning.
Tänk smakbrytningen i traditionell svensk dillsås med citron, så kanske du anar vad jag försöker beskriva.
Ett bra exempel är Eins zwei dry 2022 (107 kronor, vitt, ekologiskt, socialt ansvar & lägre klimatavtryck).
För en tid sedan hade vi bjudit hem några vänner. Innan maten fick de ett glas av den här tyska rieslingen – och flera började spontant prata om vinet och tala om hur gott det var.
Just det gör att jag kallar det för ett ”busgott” vin. Man fastnar direkt, i alla fall om man har smaklökar som liknar mina.
Men de här egenskaper gör också att man får vara försiktig med hur man serverar vinet. Som aperitif, kanon! Som matvin, absolut. Men maten måste innehålla syra och aningen, aningen sötma tror jag. Annars är det risk att det upplevs som ”för sött” eller ”för syrligt”.
Eins zwei dry har en frisk och fruktig lukt. Lite mineral, lite varma – nästan tropiska – frukter, lite som solvarm honungsmelon.
I munnen är det friskt med hög och ren syra, men också den där lilla restsötman. Frukterna hänger med från lukten och in i munnen, och gör det till ett harmoniskt vin.
Det här gör att jag gillar nästan allt med vinet. Utom namnet. Ett två torr, hur kul är det?
Vin, mat, Alsace 