För några år sedan körde jag och hustrun runt i Alsace. Vi såg Petite Venice i de gamla delarna av Colmar, tittade på turistsaker och käkade Choucroute. Och vi besökte vinproducenter.
Om det är en liten vinproducent man besöker går man oftast in på vinbondens kontor .Han skyfflar undan några papper, ställer fram glasen och så får man testa några droppar vin. Är det en större producent så känns det lite som ett snabbköp (där man tittar på vinerna) med en deli (där man smakar på dem).
Den här dagen körde vi fram och tillbaka genom byn Saint-Hippolyte. Ingenstans hittade vi Jean Biechers vinkällare. Men så tittade vi utanför byn i något som såg ut som ett industriområde. Där låg Biechers vineri, en jätteanläggning som inte tog emot spontanbesök. I alla fall inte från några medelålders plus från Sverige.
Det var lite snopet men rätt typiskt, Biecher är inget ställe dit man kommer som privatperson och stoppar vinnäsan i blöt. Det är en producent som gör stora serier vin för stora återförsäljare. Noll procent hantverk, 100 procent viner i prisklasser som folk kan betala,
Det gäller också för Biecher Riesling organic 2024 (117 kronor på Bolaget, ekologiskt och socialt). Vinet är en stabil standardriesling som man törs bjuda moster Märta på utan att hon går i taket. Men det klart, vinsnobben Ville kommer säkert att klaga på bristande hantveksmässighet. Men det gör han ju nästan varje gång.
När man trycker ner näsan i glaset så möts man av ett ungt vin med en massa frukt – ”det luktar bär” säger hustrun. Toner av äpplen och päron. Och en lite dov doft av mineralitet.
I munnen så följer frukterna med, men där finns också en trevlig fräschör med citron och pigg syra. Något som gör det till ett bra matvin.
Plattfisk med smält smör och en citronklyfta, kanske.
Vad lagar du för mat till en kvinna som du har ett nytt förhållande med? Ja, om du heter Enzo MacLeod och är huvudperson i deckaren Stjärnkocken, så är svaret givet.
Du får med dig några ”underbart feta och saftiga noix St. Jaqcues (pilgrimsmusslor) som fiskhandlaren… lagt undan” till dig. Musslorna skär du i medaljonger och steker i olivolja och smör så kort tid att kärnan nästan – men bara nästan – är rå.
Sedan gör du en sallad med babyspenat, salladsblad och ruccola, och till det en tjock, söt vinägrett gjord på sirapsliknande balsamvinäger. Lägger upp allt på tallrikar och sätter fram till kvinnan du uppvaktar.
”Herregud, Enzo, det doftar fantastiskt. Du skulle kunna förföra vilken kvinna som helst med den här maten.”
”Det kanske är det som är tanken”.
På det här sättet inleds Stjärnkocken av Peter May (99 kronor i pocket och 149 kronor i storpocket hos nätbokhandlarna). Och berättelsen får mig fullständigt på fall, så mycket att jag helst vill ta en taxi till en bättre krog och uppleva de små fasta musslorna.
Kanske tur att jag inte försöker förföra kvinnor med mat – jag skulle aldrig komma längre än till köket där jag vällustigt skulle stöna över den fantastiska maten.
Men Enzo MacLeod tar sig vidare. Han utreder ett mord på stjärnkocken Marc Fraysse, som driver en tre-stjärnig restaurang i de höglänta delarna av franska Centralmassivet.
Det är november och krogen börjar stänga ner för säsongen, men ännu finns personalen kvar och därmed de misstänkta. Ja, och så faller snön över de dramatiska klippformationerna.
Stjärnkocken är alltså en helt vanlig deckare med komplicerad intrig men helt utan blod. Helt vanlig – om man inte tänker på maten de äter och vinerna de dricker.
Du kanske redan har klurat ut att jag gillar mat, vin och Frankrike. Men min förkärlek för att läsa deckare är nog inte lika uppenbar.
Jag läste alltså Stjärnkocken med stor behållning, och jag tror att fler skulle göra det under julledigheten. En brasa eller tända ljus, en kopp te (vi är ju i Sverige och där trattar man inte i sin vin hur som helst). Och så en mysdeckare utan blod.
Kan det bli bättre så där på juldagen när det börjar skymma?
Utsikt från vår lägenhet i Saint Mandrier sur mer.
Under ett par veckor i skarven mellan augusti och september hyr vi en lägenhet vid Medelhavet, strax söder om Toulon. Det är doftande pinjeskogar och havsutsikt – och en jäkla massa kullar som man knatar uppför och så ned igen.
Visst, vi gör allt det där som man ska göra som turist. Vi badar och vi solar. Sitter på café, köper vin och tittar på franska byar.
Och så läser vi.
Just där har jag ett litet problem: jag blir hungrig när jag läser. Inte för att jag gör något ansträngande, utan för att jag läser om mat. I ”12 otämjda hästar” av Anne Holt lagar huvudpersonen pasta e fagioli, det är ungefär som en blandning av italiensk bönsoppa och pasta med örtkryddad tomatsås.
I boken läser jag om hur tomatsåsen blir fyllig och smakrik. Hur lukten av rosmarin svävar runt i köket hos Hanne Wilhelsens (huvudpersonen). Och hur gästen drar in doften genom näsan, sätter sig vid bordet, tar en portion och så en till och så ytterligare lite mer.
Klart man blir hungrig.
Det här behövs till 3 – 4 personer: 1 stor lök, gul eller röd olivolja salt & svartpeppar 3 msk tomatpuré 1 burk (500 g) passerade tomater 1,5 – 2 burkar vatten 3 vitlöksklyftor några kvistar rosmarin 1 paprika, gul eller röd 4 dl kokta vita bönor 250 g kort pasta
Servering riven parmesan
Gör gärna så här: Förberedelser. Skala och hacka löken och vitlöken. Repa rosmarin och hacka den. Dela paprikan, kärna ur och skär i små bitar.
Pastasåsen. Fräs löken glansig i olja. Salta & peppra. Tryck i tomatpuré och fräs en stund till. Häll i passerade tomater och vatten. I med vitlök & rosmarin. Låt tomatsåsen koka 15 – 20 minuter. Skrapa ner paprikan så den får koka med såsen i 5 – 6 minuter.
Häll i pastan i tomatsåsen, men se till att det finns vätska för pastan att koka i. (Om man kokar pastan direkt i såsen så får man en fylligare, lite ”redd” sås – och så slipper man diska en kastrull!). Tillsätt också vita bönor. Låt såsen koka tills pastan är klar.
Skulle du ha en gammal kant av parmesan eller grana padano liggande i kylen, så låt den koka med. Det ger mer smak och fyllighet.
Om du är på semester i Sydeuropa och gillar både vin och att prata med människor – besök en vingård. Det är något av det trevligaste man kan göra.
Man kliver in genom dörren till vinkällaren. Där möts man av en solbränd bonde, eller av hans lite mindre solbrända fru. Ja, i alla fall om det är en familjeägd vingård.
De häller upp en skvätt av gårdens olika viner, och så får man smutta, smaka och fundera. (Om man inte är väldigt snobbig för då kan man gurgla och spotta.)
Det är lite som att köpa ost i en ostaffär. Du vet, man tar en bit Herrgård, smakar och funderar på om det inte vore godare med en mer lagrad ost.
På samma sätt som i ostaffären så finns inget köptvång. Men det klart, har du smakat på fem viner, så förväntar sig nog vinproducenten att du köper åtminstone en flaska.
”Inte kan väl jag komma och störa på vingården”, tänker du kanske. Men då ska man komma ihåg att direktförsäljningen betyder mycket för många av vinbönderna. Om jag minns rätt så står gårdsförsäljningen för upp till en fjärdedel av intäkterna hos många vinodlare i Alsace.
Vi har besökt Gérard Waegell i alsaciska Nothalten så där en tio gånger under 15 års tid. Och det är fantastiskt roligt att få höra hur han har det och vad som har hänt sedan förra gången. Hur hans barn har vuxit upp och fått sommarjobb på nöjesfältet Europa-park på den tyska sidan av Rhen. Hur han klarat av sina artrosvärkande höfter – efter en operation kunde han äntligen jobba utan smärta.
Just i det där mötet med the local guy ligger charmen. I småpratet mellan vinsmuttandet får man veta rätt mycket om hur livet är bortom turiststråken och välkammad hotellpersonal.
Och så får man smaka på vinerna. Gérard Waegell gör habil Riesling och Sylvaner, och förvånansvärt pigg Pinot Noir. Det är inga ”stora” viner, däremot prisvärda standardviner.
Om du vill du ha tips om vilka producenter man ska besöka och vilka viner man ska köpa i Alsace, då är Per Warfvinges sida en lite guldgruva. Vill du läsa mer om Gérard Waegell klickar du bara på länken.
Om du följer motorvägen söderut från Lyon, så kör du på solens motorväg, autoroute du soleil. Den första delen slingrar sig Rhone runt motorvägen (läs gärna mer här) , men efter sådär en 10 mil kommer man till Tain-l’Hermitage. Sväng av mot kooperativet Cave de Tain och kliv in i ett himmelrike för vinälskare. Butiken är stor som en livsmedelhall, och alla godsakerna från norra Rhône ligger där på rad .
Jag har bara varit där en gång, men jag kände mig som en fem-åring som hamnat i en affär med 250 olika sorters lösgodis.
Tar du dig ytterligare söder ut, så kommer du till Tavel utanför Avignon. Där ligger kooperativet Cave des Vignerons de Tavel som producerar fantastiska roséviner, i alla fall om man gillar den mustiga, mer röda roséstilen.
Vill du ha anemiskt bleka roséviner får du söka dig längre österut i Provence. Och håller du dig i Sverige så kan man alltid knata ner till Bolaget och köpa en flaska Les Lauzeraies (149 kronor, rosé)
Det absolut bästa mottagandet vi har fått hos en vinproducent var när vi besökte familjen Gonfriers cave ett par mil sydost om Bordeaux. (Du kan läsa mer här),Vi blev välkomnade av barnbarnet Guillaume Gonfrier, en kille i 25-årsåldern, som ägnade två timmar åt att visa varje vrå av anläggningen och slottet. (Alla vinbondehus kallas för slott i Bordeaux).
Vill du reka lite på hemmaplan så finns Chateau Tanesse (152 kronor, rött). Senast jag tog en sipp av vinet tyckte jag det var utmärkt, men priset går inte så bra ihop med det egna kontot – så jag letar ofta på lite billigare hyllor.
Har vi då aldrig råkat ut för snobbiga och dryga vinproducenter? Jodå, en gång av många, många besök. Det var i Sydtyrolen, strax söder om Bolzano. Vi hade varit och badad, så med shorts, t-shit och rufsigt hår kom vi till vingården som också var en restaurang.
Personalen höjde lätt på ena ögonbrynet när de passerade oss, men i övrigt blev vi helt ignorerade. På ren svenska så sket de fullständigt i oss.
Men då finns en bra sak att göra. Man kan backa ut genom dörren – och skita fullständigt i den där snobbiga personalen.
Har du några särskilda planer för helgen? Krogbesök, städa garderoben eller baka surdegsbröd? Oavsett vilket, så har jag ett förslag: se ”Den sista resan” om den pensionerade franskläraren Lars Hammar. Eller som han själv säger ”En sketen adjunkt från Köping”. Han är 80+, full med krämpor och en slags livsleda som gränsar till depression.
Nu skulle han vara helt okänd om han inte hade en son, Filip, som bestämt sig för att väcka liv i den nästan insomnade farsgubben – och samtidigt skildra det på film tillsammans med Fredrik, andra halvan av Filip & Fredrik.
De letar upp en gammal orange Renault 4, just en sådan bil som Lars Hammar rattade i sin krafts dagar. Varje sommar körde han fru och två barn genom Europa till Beaulieu-sur-Mer ett par mil öster om Nice på franska Rivieran. Där solade de sig röda, träffade vänner och njöt av det lätt anarkistiska draget i Frankrike.
Den här resan gör Filip och Fredrik med pappa Lars i passagerarsätet. Han är en djupt ovanlig man som bejakar det motsägelsefulla. Han njuter av ett franskt gatugräl, men biktar sig för att han en gång i ungdomen själv brusade upp och skällde ut en taxichaufför.
Naturligtvis är det en film full av minnen. Bitterljuv när pappan får blomma upp under några dagar – kanske för sista gången i livet. Och naturligtvis är den full av feelgood.
”Den sista resan” fick också ett gäng guldbaggar på galan nyligen. Den är varm, rolig och rörande, men egentligen bygger den på den mest inövade av alla dramaturgier.
Du vet, man tar den mest osannolika vinnaren och så låter man honom vinna. Det kan vara Åshöjdens BK som kommer från gärdsgårdsserien, men med mod och kamp vinner alla medaljerna. Filip och Fredrik gjorde det i ”Trevligt folk” om det somaliska bandylandslaget (snacka om osannolika vinnare!). Här gör de det med ”en sketen adjunkt från Köping”.
Och som tittare köper man varje kurva med den gamla Renault 4:an. Det är bara att ratta in på svtplay så hittar du filmen.
Skulle du nu vara en av de rätt många som har sett filmen, så kan jag rekommendera ”En oväntad vänskap” (”Intouchables” på franska) på Netflix. Samma dramaturgi, samma franska feelgood – och även här köper man varje kurva, men nu med rullstolen.
En dag under semestern drog vi kundvagnen inne på stormarknaden Casino i grannstaden Villeneuve-Loubet. Hustrun vill gärna använda sin franska så hon knåpade nogsamt ihop en mening: ”Excusez-moi, où sont les épinards?” (ursäkta, var finns spenaten?)
Den anställde killen såg lite förvirrad ut.
– Euh… Men så lyste han upp. Oh, you mean the spinach!
Bättre lycka för mig när jag gick fram till en äldre man som stod i köttavdelningen, omgiven av kalvstek och lammlägg och inälvsmat och korv. För att ingen skulle sväva i tvivelsmål om vad han sålde stod det Boucher (slaktare) ovanför hans huvud.
– Saucisse (alltså korv) pour 2 personnes, sa jag. Höll upp två fingrar i luften och pekade på en Toulousekorv som låg i en enda lång korv på flera meter.
– Hmh, sa slaktaren. Men han vred runt korven så det bildades två korvar på nästan exakt 200 g styck. Och räckte över dem med i alla fall antydan till ett leende.
I kundvagnen hamnade en massa grönsaker när vi letat oss igenom ett par kvadratmeter av olika tomatsorter och minst lika mycket med olika sallader. Ja, och så linser, vin och bröd. Brie, chèvre och en rejält lagrad comté (bergsost) som luktade ljuvligt.
Sedan gick vi hem och lagade ljummen linssallad. Toulouse-korven stekt vi i det minimala semesterköket. Och joo då, vi korkade upp en flaska vin som vi sippade på när mörkret sänkte sig. Bilden här ovanför är områdets pool när mörkret har lagt sig och det blivit för mörkt för att fota linserna och korven.
Det här behövs till 3 personer: 1 schalottenlök 1 paprika, gul eller röd 1 liten zucchini (eller courgette, vi är ju i alla fall i Frankrike) 2 stora tomater 1 – 2 vitlöksklyftor örtkryddor som du gillar: timjan, oregano, persilja… 4 dl kokta linser som fortfarande är varma
Vinägrett 2 delar olivolja 1 del citron eller mild vinäger salt & svartpeppar
Servering 500 – 600 g rå Toulousekorv (påminner om en mer grovmalen salsiccia) eller annan god korv eller bara ett gott bröd
Gör gärna så här: Skala och (fin)hacka lök och vitlök. Kärna ur paprikan. Skär den, zucchini och tomater i mindre bitar. Blanda ihop vinägretten.
Koka linserna (eller värm de färdigkokta linserna). Rör ner vinägretten i de varma linserna.
Fräs lök och vitlök, paprika och zucchini kort med örtkryddorna. (Bara så mycket att grönsakerna bli ljumma). Blanda ner dem och tomaterna i linserna.
I somras blev även hustrun pensionär. Absolut något att fira, tänkte vi – och så gav vi oss tre lediga septemberveckor i Provence.
Vi hyrde en liten lägenhet i Cagnes-sur-Mer, strax väster om Nice. Själva staden Cagnes var kanske inte en 10-poängare. Mer som Mölndal med en strand och en fin gammal stadsdel, om du hänger med på den halsbrytande jämförelsen.
Men resten! Vi travade de trånga medeltida gränderna i Vieux Nice (gamla stan) och tittade på alla pastellfärgade hus. Åt pissaladière på krogar som verkade vara genuint nissartska (från Nice på ”niceiska”) Trängdes med andra turister i butiker som sålde hantverkstvål och dukar. (Kommer säkert att duka upp på bloggen. Ja, dukarna alltså).
I Antibes tog vi en varm kväll en kaffe på ett av de små charmiga torgen. På det stora torget lyssnade vi på klarinettspelande gatumusiker medan jag åt grillade sardiner och hustrun chèvre chaud. Sedan tog vi en promenad på den bevarade stadsmuren. Och överallt: dramatiska berg som störtade ner mot Medelhavet.
Men livet på semestern handlar inte bara om att leka sightseeing-turist. Man måste bada också, och det gjorde vi. Både i Medelhavet och i områdets pool. (På bilden här ovan är det dadelpalmer runt poolen som har ”kart”, alltså baby-dadlar. Färdiga att skördas i februari eller så).
Ja, och så lagade vi mat. I alla fall jag. Hustrun tog sin turistroll på större allvar och ägnade kvällarna åt att sitta på balkongen, sippa på ett glas vin och se solen gå ner bakom åsen i väster.
En kväll gjorde jag croque monsieur med en enkel ratatouille.
Croque monsieur till 2 personer (middag) eller 4 personer (smårätt): 8 små skivor vitt (sur)degsbröd, (eller 4 stora skivor som du delar) smör & dijonsenap skinka lagrad ost, herrgård eller cheddar, comté eller gruyère smör & olivolja 1 ägg + några msk mjölk
Gör gärna så här: Bred smör och lite dijonsenap på brödskivorna. (Dela dem om de är stora) Obs, det ska bara vara ett tunt, tunt lager senap. Lägg på ost och skinka så det täcker brödskivorna, och lägg ihop dem till dubbelmackor.
Vänd i ett uppvispat ägg med aningen mjölk. Stek i olja & smör tills brödet är lätt gyllene och osten smält lite.
Enkel ratatouille till 2 personer: 2 schalottenlökar 1 paprika 1 liten zucchini 3 stora tomater olivolja salt & svartpeppar 2 vitlöksklyftor 1 litet gäng oliver örtkryddor: timjan, oregano, persilja…
Gör gärna så här: Skär zucchini, paprika och tomat i mindre bitar. Skala och hacka löken. Fräs den i olja. Lägg i tomat och paprika. Krydda med salt, peppar och de örtkryddor du gillar. Pressa ner vitlöken. Koka på svag värme i ca 10 minuter.
Lägg i zucchini och koka tills allt är klar. Tar väl så där en 5 – 10 minuter. Smaka av ratatouillen. Kanske lite mer salt, eller örtkryddor?
Som du märker är måtten ganska ungefärliga. Det beror på utrustningen i semesterköket, som var ungefär 1 x 2 meter. Där fanns ingen måttsats och ingen våg. Däremot gott om bra råvaror som vi burit hem från Leclerc och andra mataffärer.
Ska du åka bil i Frankrike i sommar? Ta motorvägen söderut från Lyon och följ vägen med det vackraste namnet: Autoroute du soleil, Solens motorväg.
Det är en benämning den nästan inte förtjänar, för det här är pulsådern som förbinder Paris med Marseille. Men strunta i parisarna som glider förbi i 134 kilometer i timmen i en nytvättad Peugeot 3008, precis under den gräns där man får böter för fortkörning. Lägg dig i högerfilen, anpassa farten efter lastbilarna och försök få en glimt av landskapet som flyter förbi.
I början leker vägen tafatt med floden Rhone. Slingrar sig efter den ena flodbanken, hoppar över till andra sidan och doppar nästan vägrenen i floden. På de branta bergssluttningarna klänger vinstockarna och nere vid floden kurar byarna.
Längre söderut sträcker sig motorvägen över Alpernas låga utlöpare och landar i Rhonedeltats flacka landskap med fält färgade av blå lavendel. Men innan du kommit så långt. Ta av mot Cave de Tain i staden Tain-l’Hermitage.
Cave de Tainär en jättelik vinanläggning som täcker ett helt kvarter. Men trots storleken är det ett kooperativ som satsar på kvalitetsviner från Norra Rhone. Här vinifieras druvor från alla områdets cru-lägen, från nordligaste Côte-Rotie till Coronas strax utanför Valence.
Koopertivet har 330 vinbönder som kör sina skördade druvor till vinanläggningen. Dessutom äger Cave de Tain stora egna marker.
Även om allt rött vin görs uteslutande på Syrah-druvan, så varierar jordmånen. Och det är en variationsrikedom som märks. När man kliver in i Cave de Tains butik är det som om man förvandlats till ett fem-årigt barn igen – och kommit in i världens största godisbutik.
Butiken är stor som en större livsmedelsaffär och i rad efter rad trängs godsakerna. Saint-Joseph, Crozes-Hermitage, Saint-Peray. Mest rött, men även vitt och lite rosé. Olika appellationer och så viner som säljs under den enklare etiketten IGP.
Men ge dig ut på vägen igen och fortsätt Autoroute du soleil söderut. Strax innan Avignon håller du höger och väljer motorvägen mot Montpellier och Barcelona. Då kan du efter en mil eller så ta av mot Tavel och kooperativet Les Vignerons de Tavel & Lirac.
Här är skalan mindre men Tavel producerar kanske de bästa rosévinerna i Frankrike. Frågar du en fransman så säger han att området gör de bästa i världen.
Testa det vanliga vinet Lauzeraies (kooperativets enda vin på Bolaget). Testa också skillnaden mellan hur vinet smakar beroende på jordmånen där druvorna vuxit. Kul aktivitet och så kan du få med dig några flaskor hem till salladen eller den grillade fisken.
Skulle du ännu inte fått nog av vinprovning så kan du köra småvägar öster ut till Chateaneuf-du-Pape. På en kulle ligger den lilla vinbyn. Välvårdad och ansiktslyft som en fransk Jane Fonda – eller välbärgad adelsdam som bara knappt accepterar den nya tiden, om du hellre gillar den jämförelsen.
Här det fullt med vinbutiker, fullt med restauranger och fullt med folk. Dessutom fullt med svenskar som sniffar och gurglar.
I den vackra byn Chateauneuf-du-Pape finns massor av bra – och dyrt – vin. Men för mig känns det för renskrubbat och välordnat. Jag saknar vitlökslukten från vinbönderna när de återvänder till arbetet efter lunch. Jag saknar deras skitiga arbetskläder, och deras närhet till vinet och vinmakandet.
Ett sista tillägg. Vill man komma riktigt nära vinfälten och byarna så ska man naturligtvis välja de små vägarna genom Rhone-dalen.
Jag har aldrig åkt dem. Kanske för att jag är så löjligt förälskad i motorvägen med det vackraste namnet Autoroute du soleil.
Ännu för så där en 30 år sedan kunde man få traditionell mat när man gick in på en vanlig, fransk kvarterskrog. Mannen stod i köket och lagade mat på ungefär samma sätt som man gjort i generationer. Hans fru serverade i matsalen på precis det sätt man gjort i generationer.
Det var på krogarna åt vi oss igenom Frankrike under några somrar i början av 90-talet. Fisksoppa med rouille vid Atlantkusten i Normandie. Den traditionella korven andouille på ett brasserie i Beauvais.
Där sov vi också på det billigaste hotell jag någonsin besökt. 130 kronor natten för ett dubbelrum, kackerlackor ingick i priset.
Söder om La Rochelle bodde vi på ett strandhotell så nära vattnet att man kunde sitta på hotelltrappan och klappa sandstranden. I matsalen fick vi en köttgrytan med potatismos – och när man rörde runt lite i moset så fanns där en smörgömma, alltså smält smör som rann ut och blandade sig med potatisen. Det var nästan barnsligt gott.
Men vi åt också crudité, råa grönsaker. Och sitter du som läser och tänker att ”råkost, det ska jag fan inte äta”, så glöm den tanken.
Det finns råkost, sådan som man fick i skolan. Som strimlad vitkål blandad med lingonsylt. Alltså, den som kom på den rätten borde få en egen plats i helvetet.
Och så finns det crudité. Alltså goda råa grönsaker.
Ett exempel är céléri rémoulade. Ta en vanlig rotknöl, riv den och blanda med majonnäs, dijonsenap och crème fraiche. Efter en timme i kylen har du en ljuvlig liten förrätt – som liksom blivit något mycket mer än ingredienserna. På ungefär samma sätt som att majonnäs är något mycket mer än en blandning av äggula och olja.
Det viktigaste med crudité är att hitta rätt smaksättare till grönsaken. Några egna favoriter är mogna tomater med tapénade, och små blomkålsbuketter med en örtolja där kapris, vitlök och timjan sätter fart på blomkålen.
Men även vanlig riven morot vaknar till liv om den kombineras med en vinägrett gjord på röd balsamvinäger. Och har du aldrig testat kålrabbi är det läge nu. Den saftiga, milda kålsorten trivs riktigt bra med en vinägrett försiktigt smaksatt med aningen vitlök och lite, lite dijonsenap.
Det här behövs till 4 personer (förrätt): drygt 1/4 rotselleri 2,5 msk majonnäs 1,5 msk crème fraiche 1,5 – 2 tsk dijonsenap lite salt & svartpeppar ev lite hackad kapris ev lite hackad persilja
ca 3 morötter 2 delar olivolja 1 del röd balsamvinäger örtsalt/italiensk salladskrydda & svartpeppar
1 kålrabbi 2 delar mild olja, t ex (kallpressad) rapsolja (olivolja riskerar att helt ta död på de finstämda smakerna) 1 del mild, vit balsamvinäger 1/2 riven vitlöksklyfta aningen dijonsenap lite salt & svartpeppar
Gör så här: Blanda majonnäs, senap och crème fraiche. Smaksätt med salt & peppra, och ev kapris. Skala och finriv rotselleri. Blanda selleri med såsen, ställ in i kylen en timme så smakerna hinner sätta sig. Strö över lite hackad persilja.
Skala och riv morot. Blanda vinägretten och häll över de rivna morötterna. Blanda runt.
Skala och riv kålrabbi. Blanda vinägretten och häll över riven kålrabbi. Blanda runt.
Ja, det var en sak till. Billigare förrätt får man leta efter. Och det känns ganska bra i en tid när man glatt överraskad hittar gul paprika som ”bara” kostar 60 kronor kilot.
Förra året var vi i Alsace och bodde i en bondby vid tyska gränsen. Solen stekte och termometern passerade 30-strecket redan före lunch, så dagarna blev rätt så lata och poolen (här ovanför) en del av dagen.
I år är vi bägge pensionärer och firar det med en lite längre tur till Provence. Vi har hittat en privat lägenhet i Cagnes-sur-Mer, några kilometer väster om Nice.
Ska bli kul att återse östra delen av Provence och Cote d’Azur. Jag har inte varit där sedan jag tågluffade för så där en 100 år sedan. Ett av de tydligaste minnena från Nice är när jag – 18 år gammal – gick rätt in i en lyktstolpe. Men det är inte som du tror, det var ingen ungdomlig tågluffar-fylla. Det var bara ett ovanligt intensivt samtal
Men i år blir nog värmen lite mildare för vi väntar till efter turistsäsongen. Men ändå… Hur länge har man inte drömt om den resan? Dagdrömt om de där dagarna när andra släpar sig upp och småfryser på väg till jobbet. Då går man ner till poolen, tar ett förmiddagsdopp och så sätter man sig i skuggan och läser en bok. Pensionärslivet – här kommer vi!
Under de senaste fem åren (bortsett från pandemin) så har vi hyrt semesterlägenheter i Frankrike. I Alsace, Provence och på Atlantkusten. Det har varit bra boenden med pool eller nära till havet. Och aldrig har vi betalat mer än 3 500 kronor per vecka.
Jag vet att det är tuffare i år. Den svenska kronan har smält bort som en glass i solen, men ändå går det att hitta bra boende till ett hyfsat pris.
Här kommer några råd om hur man kan tänka för att pengarna ska räcka:
Välj bort den värsta högsäsongen från mitten av juli till slutet av augusti. Det är inte så svårt eftersom svenska semestrar startar tidigare än de franska – och veckan direkt efter midsommar är mycket billigare än en av augustiveckorna.
Använd de franska sajternaFrance-voyage och Gites-de-france. Mitt intryck är att de är billigare än till exempel svenska Sembo, utbudet är också mycket större. Bägge sajterna går dessutom att köra på engelska, om man som jag inte är så där vansinnigt bra på franska.
Leta lite vid sidan av de värsta turistmagneterna. I Provence några mil öster om Marseille är det mycket billigare än på ”riktiga” Cote d’Azur. Det är samma Medelhav, liknande städer och byar, men inte lika mycket folk och inte lika glassigt.
Bo på de franska budgethotellen. De har noll charmfaktor, men de är rena, pålitliga och man får det man behöver: säng, dusch och frukost. Två av kedjorna är Premiere classe och Ibis, men det finns fler.
Byt boende, det är ännu billigare. Vi har bytt hus åtta gånger – tre gånger i Frankrike – och det har funkat jättebra vid alla tillfällen. Använd de etablerade organisationerna Intervac och Homelink. Det enda du behöver betala är en avgift till organisationerna på en knapp tusenlapp.
Vin, mat, Alsace 