Alsace skiljer sig från de flesta distrikt i Frankrike på en punkt – de flesta vinerna görs på bara en druva. Det är därför vinerna har namn som Trimbach Riesling.

När man blandar druvor kallas vinerna för Edelzwicker – och just ett blandvin är Bolagets billigaste Alsacevin, Albert Schoech 2013 för 69 kronor. I den här blandningen ingår sylvaner, chasselas, riesling och muskat. Efter jäsningen har vinet lagrats med jästfällning, uppger importören på Systemets hemsida.

Klart man blir lite nyfiken, så när jag tog en runda på det lokala Bolaget i förra veckan plockade jag med mig en flaska.

Väl hemma vrider jag kapsylen av flaskan och häller upp en skvätt för att smaka.

Första intrycket är klart trevligt. När man sätter dit näsan möts man av päron och lite honung; det luktar helt enkelt gott. Men den positiva upplevelsen hänger inte riktigt med in i munnen. Det är en kort smak, med citronpräglad syra från sylvaner och riesling. Men den där lovande tonen av päron och honung försvinner snabbt.

Det är inget fel på det här vinet. Vill man ha ett ganska snällt vin till mild kyckling – kanske kryddat med citron – funkar det alldeles utmärkt. Men det är väldigt anonymt.

Bättre då att lägga på en tia på priset, så får man en hyfsad bas-riesling från Alsace – eller köp ett österrikiskt vin från producenten Leth för bara några extra kronor. Det ger faktiskt mycket mer vin för pengarna.

För ett par månader sedan skrev jag om Waegells Riesling Grand Cru från 2009. Jag jämförde det med en äldre herre med rondör.

Härom dagen var det dags för 2011 års upplaga. Den här gången är det ett vin som börjar få lite mognad. Kan kanske kalla det för en man i yngre medelåldern där de gråa stänken syns tydligt i kalufsen.

I lukten finns en värld av päron, aningen petroleum, lite syra och honung. När det kommer i munnen så har mognaden slipat av syrans hårda kanter. Kvar finns en behaglig syra och aningen honung och päron. Vinet blir en fantastisk följeslagare till mat med milda goda smaker, vi drack det till Torskrygg med räksås & mandelpotatismos. Det var ett sällskap som både torskrygg och Riesling gillade.

Men det klart. Man blir inte lika hungrig av det här vinet som av vin med tydlig & ungdomlig syra. Men just det där med bristande hunger har aldrig varit mitt problem…

Handlar man vinet direkt av Gérard Waegell i Alsace, så är det nästan löjligt billigt. 7,80 euro vill han ha för en flaska. Men det klart, det kostar en slant att åka dit.

För några år sedan så kunde man se tröjor där det stod ”Life is too short to drink bad wine”. Jag tror att det var det australiska vinhuset Lindemans som tryckte upp tröjorna.

Själva devisen har jag inget emot. Vem tusan vill dricka dåligt vin, när det finns bra? Problemet var bara att Lindemans producerade ett antal viner som inte föll mig på läppen.

En vinmakare som skulle kunna ha den devisen är däremot firman Gustave Lorentz. Det är ett av de mesta välkända vinhusen i Alsace. Därifrån kommer sällan några dåliga viner – Gustave Lorentz Riesling Réserve 2012 – 89 kronor på Bolaget – är inget undantag.

Även om det här är deras bas-Riesling, så är det ett färdigt och fullödigt vin. Lite gula äpplen, aningen honung och citron är vad som möter när man sticker ner näsan i glaset.

I munnen är det balanserad syra med bara lite citron. Tillräckligt mycket vin för att pigga upp, tillräckligt nedtonat för att funka bra till maten.

Vi drack en flaska till Vildsvin i vin med grädde, svamp, citron & salvia. Syran i maten funkade bra ihop med den pigga Riesling-syran i vinet. Vi åt, njöt och pratade med kompisar. Det blev en lång och trevlig kväll.

Och ja, jag håller med om devisen ”life is too short to drink bad wine.”

När jag testar Pinot Gris Resérve från kooperativet Cave de Turckheim känner jag mig lite som Askungen i Kalle Ankas jul-film. Tänker: Pinot Gris kan vara kladdigt och överlastat och tungt och jobbigt – eller bara helt underbart.

Pinot Gris-vinerna från Alsace är alltid torra men de har nästan alltid restsötma och tillsammans med den låga syran i vinet blir det ibland en ”söt”, tung och lite kvalmig smak. Men när de är rena och koncentrerade så är det viner ger en häftig smakexplosion i munnen. Det skumma är bara att gränsen mellan det tunga, kvalmiga och den rena smakexplosionen är så tunn, så hårfin.

Och just på den tunna skiljelinjen befinner sig Turckheims Pinot Gris 2012 (91 kronor på Bolaget). När man luktar på vinet så är det maffigt och fruktigt. Man tar näsan före in i en värld av frukt och päron och blommor och honung; det är läckert.

När man tar en klunk av vinet, så finns frukt- och blomvärlden kvar, men också känslan av honung. Det finns en restsötma som känns ganska tydligt – och som gör att vinet inte självklart funkar ihop med mat.

Vi testade Turckheims  Pinot Gris till Fläskkotlett i vitt vin, Côtelette au vin blanc. På bordet fanns också en flaska Pinot Gris som vi köpte med oss i somras från Gérard Waegell. Till maten vann Waegells Pinot Gris solklart.

Men en solig sommareftermiddag i trädgården… Stenplattorna är fortfarande värmda när man barfota bär ut en flaska kyld Pinot Gris. Då skulle Turckheims vin komma till sin rätt – då skulle jag ta en klunk och njuta av den lilla bitterheten i eftersmaken.

Vill du läsa om Turckheim Pinot Gris från 2014 kan du klicka HÄR.