För några år sedan så kunde man se tröjor där det stod ”Life is too short to drink bad wine”. Jag tror att det var det australiska vinhuset Lindemans som tryckte upp tröjorna.

Själva devisen har jag inget emot. Vem tusan vill dricka dåligt vin, när det finns bra? Problemet var bara att Lindemans producerade ett antal viner som inte föll mig på läppen.

En vinmakare som skulle kunna ha den devisen är däremot firman Gustave Lorentz. Det är ett av de mesta välkända vinhusen i Alsace. Därifrån kommer sällan några dåliga viner – Gustave Lorentz Riesling Réserve 2012 – 89 kronor på Bolaget – är inget undantag.

Även om det här är deras bas-Riesling, så är det ett färdigt och fullödigt vin. Lite gula äpplen, aningen honung och citron är vad som möter när man sticker ner näsan i glaset.

I munnen är det balanserad syra med bara lite citron. Tillräckligt mycket vin för att pigga upp, tillräckligt nedtonat för att funka bra till maten.

Vi drack en flaska till Vildsvin i vin med grädde, svamp, citron & salvia. Syran i maten funkade bra ihop med den pigga Riesling-syran i vinet. Vi åt, njöt och pratade med kompisar. Det blev en lång och trevlig kväll.

Och ja, jag håller med om devisen ”life is too short to drink bad wine.”

När jag testar Pinot Gris Resérve från kooperativet Cave de Turckheim känner jag mig lite som Askungen i Kalle Ankas jul-film. Tänker: Pinot Gris kan vara kladdigt och överlastat och tungt och jobbigt – eller bara helt underbart.

Pinot Gris-vinerna från Alsace är alltid torra men de har nästan alltid restsötma och tillsammans med den låga syran i vinet blir det ibland en ”söt”, tung och lite kvalmig smak. Men när de är rena och koncentrerade så är det viner ger en häftig smakexplosion i munnen. Det skumma är bara att gränsen mellan det tunga, kvalmiga och den rena smakexplosionen är så tunn, så hårfin.

Och just på den tunna skiljelinjen befinner sig Turckheims Pinot Gris 2012 (91 kronor på Bolaget). När man luktar på vinet så är det maffigt och fruktigt. Man tar näsan före in i en värld av frukt och päron och blommor och honung; det är läckert.

När man tar en klunk av vinet, så finns frukt- och blomvärlden kvar, men också känslan av honung. Det finns en restsötma som känns ganska tydligt – och som gör att vinet inte självklart funkar ihop med mat.

Vi testade Turckheims  Pinot Gris till Fläskkotlett i vitt vin, Côtelette au vin blanc. På bordet fanns också en flaska Pinot Gris som vi köpte med oss i somras från Gérard Waegell. Till maten vann Waegells Pinot Gris solklart.

Men en solig sommareftermiddag i trädgården… Stenplattorna är fortfarande värmda när man barfota bär ut en flaska kyld Pinot Gris. Då skulle Turckheims vin komma till sin rätt – då skulle jag ta en klunk och njuta av den lilla bitterheten i eftersmaken.

Vill du läsa om Turckheim Pinot Gris från 2014 kan du klicka HÄR.

Det finns två tillfällen när vitt Alsacevin funkar riktigt, riktigt bra till kött. Dels när det finns lite sötma i köttet och maträtten har låg syra. Då funkar en Pinot Gris bra. Vinet är runt och milt – och samspelar bra med köttbiten.

Jag har aldrig provat men det skulle kunna gälla för honungsglaserat revbensspjäll där man svingat kryddburkarna lite extra, eller ännu hellre rivit ingefäran över spjällen. Så det kanske blir till att plocka fram en Pinot Gris på Annandagen när resterna av julmaten ska ätas upp…

Det andra tillfället när Alsacevin sitter som gjutet är när syran i maten är hög – och allra helst när det finns toner av citron i maten. Då är det läge att plocka fram en Sylvaner eller Riesling. Vi drack Sylvaner till Scaloppine al limone, kalvschnitzel med citronsås, i somras. Det var en perfekt matchning; alldeles överraskande gott.

Häromdagen käkade vi Vildsvin i vin. Smaken bars av två ingredienser: grädden som gav rondör och aningen sötma, citronen som gav syra från juicen och skalet.

I glasen fanns Waegells vanliga Riesling från 2012 och hans Riesling Grand Cru Muenchberg från 2009. Bägge vinerna funkade bra till maten, men på helt olika sätt.

Standardrieslingen var ett ungt vin med hög syra och toner av citron. Det vinet blev kompis med syran och citronen i maten. Gott, friskt och fräscht.

Grand Cru-vinet var mognare, rundare, mildare. En slags äldre, belevad herre som inte vill tränga sig fram alltför mycket utan litar på sin auktoritet och låter ungdomarna bråka av sig. Just därför räckte det ut en hand till den runda gräddigheten i maten. Tillsammans styrde de förbi citronen mot de mer finstämda tonerna. Det blev en bra matchning; köttet fick en chans att spela huvudrollen i smakupplevelsen.

Det är så man själv skulle vilja vara en Riesling Grand Cru. Vad sägs om ”äldre belevad herre som lyfter fram andra… ”

Men jag vet vad hustrun och 15-åringen skulle säga om jag gjorde jämförelsen. ”Rondör, jaaa. Mogen, näe…”

Så jag får nöja mig med att berätta vad vinet kostar. Det är blygsamt prissatt till 7,60 euro om man handlar av producenten Gérard Waegell.

Se – där lyfte jag faktiskt fram någon annan…