Det finns viner som är svåra att komma in på livet. Sträva som sandpapper och allmänt taggiga. Eller parfymerade som en medelålders överklass-wannabe med alltför mycket bling-bling runt handlederna.
Och så finns det de där kamraterna som liksom kommer in till matbordet, slår sig ner och säger ”Ah, vi tar ett glas tillsammans, du och jag”.
Cycliste 2020 (94 kronor, rött, ekologiskt) tillhör utan tvekan den senare kategorin. Det är ett öppet, lättillgängligt och inbjudande vin från södra Rhône-dalen. Fruktig lukt med lite fat, viol och mörka bär. I munnen finns de mörka bären kvar, men också en strävhet som ger ryggrad. Och en liten pigg syra – lite som ett rött körsbär – som gör att vinet funkar bra till mat.
Cycliste trivs tillsammans med en biff, men skäms inte för sig om det skulle stå en gratäng eller en bit ost på bordet.
Det finns en sak jag ogillar med det här vinet – namnet. Vem kommer på att döpa ett vin till Cycliste? Mer än marknadsförare som går på speed och vinmakare med dåligt självförtroende?
Men det klart. Namnet ger mig möjlighet att berätta att jag har köpt en ny cykel, och med den kör jag en liten tur varje dag. Det är härlig motion, som man kan hålla just under svettnivån – även om backarna har blivit brantare de senaste åren.
Men det klart – alltför ofta kommer jag på att en liten paus vore bra. Och då stannar jag och tar en kaffe, och tar man en kaffe vill man ha något till kaffet, så då blir det en kula glass eller en kaka.
Har du tänkt bjuda moster Märta eller andra släktingar på middag i påsk? Kanske blir det en lammstek med örter? Då föreslår jag att du tar en tur till Bolaget. Letar upp hyllorna med rött vin från Frankrike. När du kommer till Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2020 (119 kronor, rött, ekologiskt) så sträcker du ut handen och greppar en flaska eller två.
Det är ett säkert kort i en lättgillad stil, som säkert går hem hos släktingarna. Ja, det klart. Besserwissern Bo – han som säger att det inte finns några bra viner under 200 kronor – kommer säkert att klaga. Men det gör han ju alltid.
Alain Jaume Côte du Rhône Grand Veneur är öppet och inbjudande. Just därför funkar det till många olika människors smaklökar. Lukten är djup och fylld av mörka bär. Kanske lite ”mörka” körsbär om du förstår vad jag menar. Lite kryddigt, lite fruktigt, lite syra.
När man tar en klunk av vinet så finns de mörka, lite söta bären kvar. Det är absolut inte ett sött vin, men de mörka bären lindar in druvornas strävhet – och dricker du vinet till kött eller potatisgratäng eller ost blir det nästan sammetslent.
I slutet av smaken finns en syra som piggar upp och gör att man vill ta lite mer av maten – och berömma kocken för den goda lammsteken.
Någon mer än jag som har tröttnat på svulstiga, fruktiga, alkoholmättade viner som liksom kör extra-allt i varje andetag? De där som är vinets motsvarighet till pizzan med ”allt” på toppen – både bacon och lök, bearnaise och ett stekt ägg.
Då är Chateau de Seguin 2019 (109 kronor, rött) en lisa för själen – och för smaklökarna, såklart. Det är ett vin som rättar in sig i ledet och släpper fram smakerna från maten utan att skämmas. Vi drack en fredagsflaska till stekta hamburgare och grönsaker med nobissås och smashad potatis. Har du aldrig testat Werner Vögelis majonnäsliknande sås så är det dags nu. Smakar som majonnäs, men lite lättare och fräschare.
Nåja, tillbaka till vinet. I min mun är det ett välkomponerat vin där alla lagdelar drar åt samma håll, sportkommentatorn skulle säga. Ändå är det ett fruktigt vin med hög alkoholhalt – borde alltså vara ett extra-allt-vin som jag nyss ondgjorde mig över.
Men här hålls de tendenserna tillbaka av trevlig strävhet och frukten är liksom mer följsam. Lite fat och svarta vinbär hittar man i lukten. Lite pigga syror i smaken.
Till sist kan jag inte avhålla mig från att berätta vad proffsen skriver om Chateau de Seguin. På Systemets hemsida får man veta att vinet har en ”fruktig doft med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, choklad, korinte och vanilj”. I munnen har det en ”fruktig smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, örter, korinter, choklad och vanilj”.
Det låter väl som en rätt vanlig beskrivning av vin, eller hur?
Men på Alko i Finland där är man lite mer direkt, om man säger så. Där beskriver man Chateau de Seguin så här: ”Medelfyllig, höga tanniner, surkörsbärskaraktär, svartvinbärig, mogen tranbärighet, lätta cedertoner”.
Är du sugen på en resa i sommar – trots de sista (?) resterna av pandemin och trots Putins vidriga krig i Ukraina?
Själv känner jag mig som ett gammalt dragdjur som har stått instängt i stallet tre vintrar i rad. Jag vågar nästan inte riktigt tror att det är sant – det där med att man ska bli utsläppt i vår. Men vi har i alla fall bokat en semesterlägenhet i mellersta Alsace till sommaren.
Då ska jag promenera i platanernas skugga i Petite France (gamla delen av Strasbourg), sitta på ett café och sippa ett glas väl kylt Alsacevin. Och jag ska åka Route du vin och sticka in näsan hos vinproducenterna längs vägen.
OM nu allt går vägen. Förra gången vi bokade en semesterlägenhet gick det helt åt helvete. Det var i februari 2020 – och efter bara några veckor hade en hel värld stängt ner. Vi fick inte ens tillbaka den del av hyran som vi hade betalat.
Men vi backar ett steg – och tar det där med Alsace från början. Där finns fantastiskt mycket för en semesterfirare: god mat, trevliga viner och korsvirkeshus som är så pittoreska att man tror sig vara mitt i en filminspelning av Hans & Greta.
Dessutom är det ganska litet och överblickbart. Med Route du vin är det mindre än 20 mil från från Tann i söder till Marlenheim i norr. Och på den resan hinner du se fler intagande byar än du trodde var möjligt. Massor av byarna är värda ett stopp, men några av dem är värda en egen resa – inte minst Eguisheim, Kaysersberg och Ribeauvillé.
Route du vin går på lantliga småvägar där det också funkar att cykla. Det är en resa genom vinfält, ibland nästan medeltida miljöer och skyltar med ”Cave” (vinkällare) och ”Degustation” (avsmakning). Här finns allt från de stora välkända producenterna – som Hugel och Dopff & Irion – till småbönder med någon enstaka hektar med vinstockar.
Tveka inte att hälsa på hos vinproducenterna, för många av dem är gårdsförsäljningen en stor del av inkomsten. Gérard Waegell i byn Nothalten (vilket namn!) har en liten vingård – och av hans försäljning så sker en tredjedel i gårdsbutiken.
Att testa vin är lite som att smaka på ost i en ostaffär. Man går från försiktigt till smakrikt, från torrt till sött. Och man måste inte köpa något – men det var det där med ostaffären. Har du smakat och berömt fem ostar, så blir nog expediten förvånad om du tackar för osten och drar utan att handla. Det gäller också får vinmakaren.
Men framför allt är det en trevlig stund där man får prata med vinbonden – eller oftare hans fru – och lära känna området.
Skulle du nu tycka att det är väldigt pinsamt, så kan man besöka ett kooperativ istället. Ett bra alternativ är Cave de Turckheim.
Och vill du veta mer om Alsace och Alsaceviner så kan du kika in på Per Warfvinges hemsida eller köpa hans bok Vinguide Alsace. Där finns allt om Alsacevin – och lite till.
Gérard Waegell under en paus i beskärningen av vinstockarna.
Men Alsace är inte bara bönder & byar. Där finns också städer väl värda ett besök. Störst och mest känd är Strasbourg med en folkmängd som Malmö ungefär.
Visst kan man besöka katedralen och Place Gutenberg och Europaparlamentet (används bara en vecka i månaden, resten av tiden håller EU-parlamentarikerna låda i Bryssel). Men riktigt fint och mysigt blir det i Petite France, de gamla garvarkvarteren, fulla med korsvirkeshus, restauranger och kanaler.
Motsvarande område i Colmar heter Petite Venice. Mindre stad, mindre skala och färre kanaler – men vansinnigt pittoreskt. En promenad genom Petite Venice och sedan norrut mot Vieux (gamla) Colmar kan verkligen rekommenderas.
När du börjar bli trött i benen så sätter du dig på en krog – se till att ha en platan som skuggar – och beställer en tarte flambée (ungefär som en pizza bianco). Man kan dricka en öl till maten (Kronenbourg, Frankrikes mest berömda bryggeri ligger i Alsace), men själv skulle jag hålla mig till ett av traktens vita viner. Testa gärna ett vin på den billigaste druvan Sylvaner. Ofta är de vinerna rena som en fjällbäck och med klingande hög syra.
Krogliv en kväll i Petite France, Strasbourg.
Om man vill bo en vecka i Alsace så är France voyage att rekommendera. Gott om lägenheter – ofta hos vinproducenter – och inga stora lägenhetskomplex. Prisnivån i Alsace är ungefär hälften jämfört med Sverige.
Men se upp lite med hyresvärdens språkkunskaper. Det kan stå att värden pratar engelska, men i verkligheten inskränker sig kunskapen till ett enda ord ”Hello”. Tyska är det däremot många som pratar, särskilt bland äldre och utanför städerna.
Ett annat alternativ är kika in på Gite de France eller Sembo. Men med en svensk lägenhetsförmedlare blir priserna högre.
Ska du bara var där några dagar är de franska lågprishotellen oerhört prisvärda. (Premiere Classe och Ibis). De är standardiserade och lite tråkiga.
Men de är billiga, med priser från sådär 500 kronor för två personer i dubbelrum.
Och då blir det pengar över till annat. God mat och gott vin, till exempel.
Vad ska man dricka till maten när det är långt till nästa lön – och tv:n tjattrar om mörker, oväder och den förbannade pandemin? Jag menar, något roligare än Anders Tegnell i Aktuellt-studion måste väl den här månaden ha att bjuda på.
Så jag började leta vintips. Kollade nätet, bläddrade i tidningar. Redan här blev det en tonartshöjning. Det är liksom roligare att fundera på mat och vin än på vilka nya ministrar som har fått Covid.
Och den som söker ska finna. I Allt om Mat fanns en sida med tips om bra boxar, där hittade jag den gamla trotjänaren Côtes du Rhône reserve (289 kronor för 3 liter, rött). Det är ett vin som fått skölja ner ganska många fläskytterfiléer här hemma. Vi kommer att ses igen – du och jag, Côtes-du-Rhônen – för jag minns dig som ett bra och pålitligt vin. Men inte just idag.
Jag bläddrade vidare till ett uppslag med röda viner till vintermaten. Andreas Grube skriver om Brolio (135 kronor, rött) och ragù bolognese, alltså riktig köttfärssås, så snålvattnet visslar i öronen. Det lät så gott, men jag drog öronen åt mig – de där det visslade, alltså – 135 kronor för en enda flaska är det inte lite mycket pengar så här i januari?
På SvD:s webb hittade jag en sympatisk text om budgetvänliga viner i januari. Spalten började med ett grekiskt vin som inte säger mig någonting, men tvåan var Côtes du Jura Chardonnay 2020 (119 kronor, vitt). Och där väcktes min nyfikenhet. Viner från Jura har jag nästan aldrig druckit och en chardonnay därifrån, smakar den som en från Bourgogne några långa stenkast åt sydväst?
Dessutom beskrevs vinet som ”toppen till grillad kyckling”, och då blev jag helt såld.
”Klart vi ska ha saftig kyckling ugnstekt med citron och klyftpotatis och så en aioli – och en god chardonnay”, tänkte jag och gav mig ut på jakt. Men jag fick faktiskt leta runt lite.
Min Systembutik fick jag besöka två gånger innan de hittade flaskorna med Jura-vinet som de hela tiden hade på lagret – i alla fall enligt datorn. Fan vet var de gömde flaskorna under tiden?
Lite meck var det också att hitta ekologiska kycklingben. Jag fick besöka ekobutiken Fram två gånger innan de hittade kycklingen. Men i deras fall var det inget hokus pokus, de väntade på leverans.
I fredags var det äntligen dags. Kycklingen skulle in i ugnen och vinet in i kylen.
Blev det så magiskt som jag trodde? Ja, det får jag nog säga. Vinet kom med en fräsch citrusdoft som svepte med sig lite örtkryddor och lite äpplen. En trevlig citronsyrlighet i smaken gifte sig riktigt bra med citrontonerna från den ugnstekta kycklingen.
I slutet av smaken fanns en liten ton av bitter kryddighet som stramade upp smaken. Gott och väldigt matvänligt.
Vi åt, och drack och tyckte livet var ganska okej. Och vi såg inte Anders Tegnell en enda gång på tv.
Istället såg vi På spåret på SVT-play. En utmärkt idé – då kan man backa när man inte hinner uppfatta ledtrådarna.
En kompis sade för en tid sedan: ”Ni måste ha världens mest fotograferade matbord”. Han syftade på det brunbetsade slagbord som syns runt flaskan på bilden här ovan.
Och visst, han har rätt. När jag inte vet vilken rekvisita och bakgrund som ska vara till en bild – eller när jag inte orkar göra det där lilla extra – då blir det ofta bara det här bordet. Men sällan har bordets uttryck träffat så rätt som det gör till det här vinet.
Delas Saint-Esprit 2019 (109 kronor, rött) är ett hederligt vin, fast förankrat i Rhône-dalens vintradition. Lukten är djup och ger tydliga här-kommer-det-riktigt-rödtjut-signaler. Mörka bär, lite kryddor och viol. Lite drag av kött och charkuterier, tycker jag också man hittar.
Det är tilltalande lukt som gör att man vill ta en klunk av vinet – och lukt och smak hänger ihop. I munnen är det fortfarande mörka bär, lite kryddor och fat. Men det har en ganska balanserad strävhet – tanninerna är inte så bråkiga som de kan vara på riktigt unga viner. De kompletteras av en lätt, men tydlig syra som hjälper till att stama upp vinet.
Jag drack Saint-Esprit i fredags när hustrun var på rymmen över helgen. Något måste man ju pigga upp sig med så det blev lamm och potatisgratäng, och så lite rödtjut.
– Har vin någon glögg hemma till Första advent? brukar hustrun fråga så här års.
Rösten är så där förväntansfull som den är hos barn när de frågar om Tomten kommer snart. Eller hos mig när jag frågar om vi ska börja med fredagsmaten.
Vi har en smula olika inställning till glögg, om man säger så.
För hustrun är det gudarnas nektar som gör att man står ut med den mörkaste av månader. För mig är glögg en russintung blandning där Tomtarna på Blossa måste ha tappat hela sockerskålen i det glödgade vinet.
Är du det minsta som jag så tycker jag att du ska testa Vin chaud istället. Mindre sött och mindre russintungt. Eller som en ”glögg” med pigga toner av apelsin, kanel och vanilj.
Men oavsett vad du väljer: Trevlig Första advent!
Det här behövs till 3 personer: 1/2 flaska hyggligt rödvin, inte alltför strävt 1 kanelstång 1/2 vaniljstång, delad och urskrapad 1/2 apelsin, pressad – det är bara saften man använder 2 msk strösocker, kanske lite mindre
Gör så här: Häll allt i en kastrull. Värm tills det precis börjar ryka. Ta av från plattan, sila bort kryddorna.
Brukar du läsa den här bloggen – och tycker att du känner igen receptet? Bara lugn, det är inte du som har drabbats och blivit klärvoajant. Vin chaud har funnits med varje år inför advent; jag är liksom orolig för att någon ska missa det jag tycker är den godaste ”glöggen”.
Hur är sitt förhållande till starkviner, är det något du brukar testa eller tror du att det bara är något för mormor och gamla tanter?
En del kombinationer tror jag är ganska vanliga. Många har nog druckit portvin till grönmögelost. Kanske sippat på ett glas till ädelost eller en bit Stilton. Känt hur sötman i vinet gifter sig med den salta osten.
En och annan har nog testat Sauternes-vin. Kanske till en crème brylée eller en äppelkaka. Men hur många har provat ungersk Tokajer till toscaäpplen – eller andra knäckiga efterrätter med äpplen?
Nej, jag kunde väl tro det. Men det gjorde vi härom kvällen – och jag blev klart överraskad över vilken bra kombo det blev. Lite toscaäpplen på tallriken och i glaset Grand Tokaj Szamorodni 2017 (129 kronor för 50 cl, vitt, sött vin)
När jag luktar på vinet så kommer först dofter av mandelmassa, honung, och något som drar mot äpplen och syra. Men sedan är det som om vinet släpper loss och det luktar ljuvligt av aprikoser, blomsterängar och fruktfat.
Känslan av mandelmassa och honung följer med in munnen. Men det finns också en äpplighet, lite av den där ”bokna” känslan som finns i fransk cider. Och det är just den som gifter ihop vin och dessert!
Tillhör du dem som inte har testat Tokajer, så har jag en stark uppmaning. Trava iväg till närmaste Bolag, handla en flaska och gå sedan hem och gör toscaäpplen eller annan god äppeldessert. Men se till att efterrätten är söt – annars är det risk för att sötman i vinet tar över hela föreställningen.
Har du pengar som bränner i fickan så finns det dyrare alternativ, men Grand Tokaj Szamorodni är ett vin som funkar bra för mig. Särskilt om jag får lite toscaäpplen till.
Ett husvin är ett vin som du alltid har hemma. Ett par flaskor ligger som ligger i skåpet och väntar på att några kompisar ska komma över på mat, eller på att du ska ta ett litet glas till söndagsmiddagen.
Då är det praktiskt om vinet passar till olika rätter – och om det är ett vin som gillas av många. Du vet ett vin som får moster Märta att utbrista ”Vilket gott vin!”. Eller vinsnobben Hugo att säga ”jaha, det var inte så dåligt för det priset”.
Just ett sådant vin är Abbotts & Dalaunay Carignan Vieilles Vignes 2020 (89 kronor, rött). På Systemets klassificeras det som fruktigt & smakrikt. Och sällan har en klassificering varit mer träffande.
Fruktigheten möter redan när man försiktigt sticker fram näsan för att lukta: mörka bär, lite som bigarråer, lite som björnbär. Lite kryddighet, som ett stråk av den timjan som växer vilt i Languedoc där vinet kommer ifrån.
I munnen är Abbotts & Delaunay bussigt och trevligt. Sympatiskt som en gammal vän som tittar förbi. Den mörka frukten följer med in i munnen, men vinet bjuder på tillräcklig strävhet och syra för att det inte ska bli platt eller svulstigt.
Man kan väl säga så här: skulle du få för dig att trotsa hösten och sparka igång grillen för en smakrik korv eller hamburgare eller en bit kött – då är du helt hemma med det här vinet.
Vi drack en flaska till maten en fredag. Stekta hamburgare, klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker. Och det funkade så bra så hustrun kom med en ovanligt starkt omdöme: ”Köp hem en låda, så vi har det här vinet hemma!”
Är du en av dem som inte dricker vitt vin till kött? I så fall har jag ett litet förslag. Testa ett vitt vin, gärna en Riesling med ganska hög syra och aningen restsötma – inte ett halvtorrt vin, men med en sötma som man kan ana. Ta och och drick ett glas till fläskkött. (Är du riktigt skeptisk kan du ha en flaska rött inom räckhåll om du skulle drabbas av akut aversion).
Du kan testa det vita vinet till ugnsstekt fläskkarré och gräddsås eller till en alsacisk gryta. Känn hur den lilla sötman i vinet liksom tar tag i den lilla, lilla sötma som finns i fläskköttet – och känn hur smaken stramas upp av vinets syra.
Jag säger inte att du måste gilla det, men testa en gång. För det kan ju vara så att det blir en ny favorit.
Att jag alls hamnat på fläskkött-och-vitt-vin-spåret beror säkert på Alsace. Där liknar maten den tyska kusinen på andra sidan Rhen. Det är gott om fläskkött, om man säger så.
Men Alsace är en nordlig provins när det kommer till vinodling, det är alltså ett område där det är lättare att odla vita druvor än röda.
Resultatet blir fläsk på tallriken och vitt vin i glaset. Och ja, jag upptäckte att det var gott.
Häromdagen lekte vi Alsace hemma i vårt kök. I ugnen stod en porc aux deux pommes, alltså en gryta med fläskkött, lök, potatis och äpple. I glasen hällde vi upp en skvätt vitt vin.
Men vi svek de alsaciska traditionen för en flaska från tyska Pfalz, alltså området strax norr om fransk-tyska gränsen. Det blev en väl kyld von Winning Riesling 2020 (119 kronor, vitt).
Vinet kombinerar den höga syran med en ganska tydlig restsötma. Det är ganska fylligt och tar liksom en självklar plats i munnen. Men den tydliga syran gör att det inte känns platt och socker-klistrigt.
Lukten är som att stiga in i en trevlig, fruktig värld av äpplen och päron. Lite mineral och citrussyrlighet hittar man också.
Som du anar tycker jag att vinet och grytan var en lyckad kombination. Inte minst för att löken och äpplet i grytan lyfte fram sötman .
Tycker du nu ändå att kombinationen av syra och sötma låter konstigt? Fundera då ett ögonblick på hur svensk mat är uppbyggd. Vad är kålpudding med lingonsylt? Eller stek med gräddsås och gelé?
Jomen, jag trodde väl att du skulle se sambandet.
Välkommen in i det vina vinets förlovade land, du också.
Vin, mat, Alsace 