Hemma hos oss är det  alltid de godaste och dyraste vinerna som blir liggande i källarskrubben. Inte för att vi ogillar dem, utan för att det liksom aldrig blir rätt tillfälle att fira med det där ”fina” vinet.

Det var också vad som hände med en flaska Chateauneuf-du-Pape 2009 från producenten Chateau Mont-Redon (den nuvarande årgången kostar 269 kronor på Systemet). Jag fick den i julklapp av hustrun för fyra år sedan – och sedan gick tiden. Födelsedagar, jular, nyårsafton, aldrig var det tillräckligt ”fint” för vinet.

Men en nästan helt vanlig fredag i februari sade jag: ”Nu jäklar, nu firar vi att sportlovet börjar. Vi plockar upp Chateauneufen från källaren och så gör jag provençalska oxrullader med vitlök och rökt sidfläsk”.

Så jag gick ner i källaren – alltså en helt vanlig källarskrubb – och återvände lite osäkert med flaskan. Hade den mått bra där nere i fyra år, eller har det varit för varmt eller har det…

Men när korken kommit ur flaskan var det ingen tvekan längre. Färgen hade visserligen åldrats till en tegelröd nyans som nästan gränsade till brunt. Men vinet, det var det inget fel på.

Stor, trevlig lukt som uppfyller hela näsan. Typiska aromer av Rhone-dalen med mörk frukt och charkuterier, lite fat och vitpeppar. För mig är den här lukten förknippad med Syrah-druvan, men det kan faktiskt vara så att jag förväxlar den med den vanliga druvblandningen från Rhone-dalen där Syrah ingår.

Smaken är stor och tydligt sträv. Vinet fyller hela munnen och livet leker. Tillsammans med maten blir vinet nästan silkesmjukt när proteinerna rundar av strävheten.

Det här var ett vin som hustrun gillade. I vanliga fall brukar jag fråga henne vad hon tycker om vinet och lukten. Då himlar hon lite lätt med ögonen och klämmer ur sig ”fruktigt” eller ”det luktar äpple” och så vänder hon demonstrativt munnen mot maten och dödar varje invit till vinprat.

Men den här gången var det annorlunda. Hon pratade så mycket om vinet – hur det fyllde hela munnen, hur smaken påverkade oxrulladerna och hur gott det var – så hon glömde nästan bort att äta.

Hon föreslog till och med att vi skulle köpa en ny flaska, stoppa in den i källarskrubben i fyra år och plocka fram den när vi tillsammans fyller 130.

Och visst har vår källarskrubb funkat bra. Det är mörkt och det är ganska jämn temperatur, men det är nästan lika varmt som i resten av huset. Alltså långt ifrån de optimala förhållanden som man påstås få om man köper svindyra kylskåp för att lagra vin.

Men jag brukar trösta mig med Bengt-Göran Kronstam, Sveriges kanske mest välkända vinjournalist. Under de första tio åren som vinlagrare använde han en helt vanlig garderob för flaskorna.

Och funkar det för honom, så funkar det nog även för mig.

För en tid sedan fick jag en flaska vin av mina arbetskamrater – och i helgen var det läge att öppna Chateau l’Hostpitalet 2016 (169 kronor på Bolaget).

Jag vet inte riktigt vad vi skulle fira – kanske att vi har jobbat i fem veckor… Eller att septemberregnet behövde en motvikt…

Vi gjorde potatisgratäng och stekte flankstek, en ny upptäckt för mig. Hög köttsmak och ett pris som var mycket snällare mot plånboken än ryggbiff.

Och så drog vi korken ur vinflaskan, hällde upp och satte dit näsan.

Chateau l’Hospitalet är ett vin med en djup lukt av mörka bär, fruktighet och lite fat. För mig känns det som om syrahdruvan anger riktningen, men vinet är gjort på den sydfranska blandningen syrah, grenache och mourvèdre.

Smaken är rund och fruktdriven i en stil som många gillar. Det är ett helt torrt vin, men ändå upplever man aningen sötma. Lite som om Nya världen har tagit sig in i Frankrike och pekat ut riktningen.

Hur gick det med kombo flankstek, potatisgratäng och l’Hospitalet, då? Jo tack, alldeles utmärkt. Kanske skulle de trivts ännu bättre tillsammans om köttet varit grillat – men det var ju det där med septemberregnet…