– Släpp fångarna loss. Lås inte in människor i sina bostäder.

Det är Barbro Westerholm som beskriver hur verkligheten ser ut för många äldre när hon blir intervjuad i podden Samtal om framtiden.

Just beskrivningen om fångarna handlar om hur skatteregler hindrar äldre från att flytta från de hus och lägenheter de har vuxit ifrån. Men det är ännu mer träffande för hur många äldre (eller årsrika, som hon säger) har behandlats under pandemin.

Många har suttit instängda på Sveriges äldreboenden. De har inte ens fått gå ut och äta mat i matsalen, utan varit hänvisade till sina rum 24 timmar om dygnet.

Många har suttit på äldreboenden utan att få ta emot besök av sina släktingar. Inte ens deras äkta makar har fått besöka dem, trots att makarna också är 70+ och har isolerat sig för att undkomma pandemin.

Barbro Westerholm är 87 år och inne på sin åttonde mandatperiod som riksdagsledamot för Liberalerna. Hon har ett långt strävsamt liv på barrikaderna bakom sig. Under 1970-talet var hon en av dem som drev igenom lagändringar så att homosexualitet inte längre skulle betraktas som en sjukdom.

Nu strider hon mot ”ålderismen” alltså diskrimineringen av äldre. I podd-avsnittet berättar hon bland annat om svenska forskare som blir utmotade av sina universitet i Sverige, men istället fortsätter den akademiska karriären i USA – där det är helt okej att vara aktiv forskare även upp i 70-årsåldern.

Samtal om framtiden är en podd som låter människor prata till punkt. Hittills finns tre avsnitt att lyssna på. I det första berättar Staffan Bergström om när han som läkare bidrog till att en dödligt sjuk människa kunde avsluta sitt liv. Det gjorde han trots att hans läkarlegitimation sannolikt dras in, och trots att han i värsta fall hotas av fängelse.

Det andra avsnittet handlar om den muslimska minoriteten uigurer och hur de behandlas av det kinesiska majoritetssamhället. Svensk-uiguren Nijat Turghun berättar om tvångsassimileringen och hur uigurerna sätts i koncentrationsläger och straffarbete.

Nu, kära läsare, undrar du säkert varför den här texten finns i en matblogg. Orsaken är ganska enkel, den som driver podden är samma person som du har fått följa under sju år på den här bloggen. I början kallades han för 14-åringen, numera är han 22 och pluggar i Lund.

Jag har alltså familjeskäl att skriva om podden. Men jag skulle inte göra det om den var dålig och ointressant – så långt sträcker sig inte fadershjärtat.

Skulle du nu vilja hitta den så är det ganska enkelt. Samtal om framtiden finns där poddar brukar finnas.

Vänner! Hittills har jag skrivit 999 inlägg på den här bloggen. Här publiceras den tusende texten på Vin, mat, Alsace. Den text som skulle bli en lysande fanfar över ett jävligt roligt projekt som jag levt med i snart åtta år.

Just nu känns det lite tveksamt att fira. Det är lite för många som dör, lite för många som lider – eller som sätter munskyddet på plats och försöker förtränga ångesten.

Men vi backar bandet lite. Det är en ljummen sensommardag i augusti 2012. Scenen är ett halvtomt klassrum, en massa datorer och en föreläsare som mal på om hur man kan använda social medier i jobbet.

– Jaha, tänkte jag. Morsning och goodbye. Vad ska jag med bloggar till?

Men så slog det mig. Man kan skriva om mat – och om vin. Och så kanske man kan lägga till en del om Frankrike och Alsace.

Den här fortbildningsdagen gick fort. Jag hade hittat en anledning att sitta kvar och trycka på datorns alla tangenter.

Och sedan har det bara rullat på. Jag har publicerat cirka 680 recept, ett gäng inlägg om vin och en del om resor.

Totalt har det blivit 304 000 ord, cirka 2 000 000 tecken. Det motsvarar ungefär 3 tjocka tegelstensromaner. Man kanske skulle blivit författare istället…

Bloggen har fått mig att testa massor av nya maträtter och den har liksom gett mig en anledning att kliva fram till vinproducenter och andra spännande människor och säga:

– Hallå, jag skulle vilja fråga dig om…

Det gäller både Jonas Ivarsson på Arilds vingård i Skåne och Guillaume Gonfrier på vingården som producerar Chateau Tanesse i Bordeaux.

Men flest gånger har det handlat om Gerard Waegell i byn Nothalten ett par mil norr om Colmar i Alsace. Honom har vi besökt ett 10-tal gånger för att testa hans vin. Vänligt och ibland på pedagogiskt långsam tyska har han berättat.

Vi har lärt oss om hur hårt livet är för vinbönder. Gerard har fått byta ur både en och två leder för att kunna fortsätta på sin lilla vingård.

Och en förmiddag för snart tre år sedan hängde vi med honom ute på vinfältet. Han beskar vinstockarna, men det såg mest ut som om han klippte häck en en sådan där jättesmal traktor som behövs för att kunna köra mellan vinraderna.

För mig har Vin, mat, Alsace bara varit en trevlig erfarenhet. (Okej då, ibland har jag stressats över att flödet måste matas med nya inlägg för att inte torka ihop till en ogin liten bäck.)

Jag är inte lika säker på att resten av familjen är lika positivt inställda. För dem har det inneburit en stressad matlagare som testar nya maträtter både en och två gånger – samma maträtt, alltså.

Och framför allt har det inneburit väntan. Först har jag lagat maten och så har jag sagt:

– Vänta, jag ska bara fota först.

Först därefter har det blivit dags för middag.

Bloggen har också inneburit kompisar som bara finns i cyberrymden. En vänlig vinbloggare i Västerås, en pensionär i Hjo och en norsk tjej som med åren blivit matkändis i vårt västra grannland. Och två stockholmsbloggare och en kalmarit och en ung norska och…

Många läsare har också hört av sig. Det är klart uppiggande med kommentarer och gilla-märken. Några läsare har till och med lagat maten, dukat fint och sedan fotat den som ett tack för receptet. Tack för de hälsningarna!

Men den mest överraskande är nog varifrån läsarna kommer. Jag har vant mig vid att vissa år har nästan 10 procent kommit från USA. ”Det är väl inte så konstigt, alltid finns det någon svenskamerikan” har jag tänkt.

Men läsare från Georgien, Rwanda och Bhutan… Jag undrar verkligen hur de hittat till Vin, mat, Alsace. Kanske är det Googles frikostiga återgivning av bilder som fått dem att och klicka på någon konstig köttbulle.

Författaren Lars Gustafsson var en av mina husgudar när jag var ung, särskilt romansviten Sprickorna i muren. Där skriver han om höststormen 1969, den första ”moderna” stormen som blåste ner stora mängder skog – och massor av tak.

Jag minns den här stormen som ett spännande äventyr. Bara 11 år gammal fick jag åka runt med med min morbror som var bonde. Han körde en skruttig gammal Renault 4 och hade en örnnäsa som nästan kunde mäta sig med Charles de Gaulle.

Den här kvällen åkte vi runt på snöiga vägar och sågade upp träd som fallit över vägen, så att bilar skulle kunna passera.

För Lars Gustafsson var stormen inget äventyr. Den var symbolen för det nya; stormen som gjorde rent hus med det gamla och förljugna.

Och jag tänker på honom för utanför fönstret rasar en aprilstorm så våldsam att jag blir rädd för att den stora asken vid gaveln ska blåsa ner och krossa delar av vårt tak.

Om höststormen -69 blåste ut det förljugna i efterkrigstidens Europa, så hoppas jag att aprilstormen -20 blåser ut skräcken och ångesten som nu hotar att slå klorna i människorna.

För aldrig har väl behovet av att fira varit större. När allt är frid och fröjd och allt går framåt och blir bättre och bättre – då firar man.

Men då behöver man det inte. Det är nu vi behöver tröst och glädje och gemenskap – och något att fira.

För som Lars Gustafsson skriver som ett mantra i första delen av romansviten: ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.”