Längst upp på andra våningen bodde vi i en lägenhet med en balkong där vi kunde sitta och sippa ett glas vin på kvällarna – eller äta pasta med bacon & svamp.
Ett par försommarveckor bor vi i en hyrd lägenhet i Alsace. Det är en mil till vinfälten och Route des vins, men här finns så mycket mer. En pool för varma dagar, en blommande trädgård och massor av lukter – både de som naturligt finns i en bondby (läs boskap) men också lukterna från odlade växter: lavendel, salvia och timjan.
En dag åker vi till Super U i Colmar och handlar middagsmat. Champinjoner, pasta och grädde, och lard (fransk bacon) med en djup sälta som bildar grundackordet i den här pastasåsen.
Det här behövs till 3 personer: 200 g rökt lard eller bacon i tärningar 1 liten mild (knipp)lök 350 g champinjoner eller annan svamp 2 vitlöksklyftor olivolja salt & svartpeppar 1 liten bunt färsk timjan 2,5 dl matlagningsgrädde ½ – 1 dl vatten från pastakoket
3 portioner pasta
Gör så här: Sätt på pastavattnet och koka pastan al dente.
Skala och hacka lök och vitlök. Skölj/torka av svampen och skiva den.
Stek bacon knaprigt i en stekpanna. Låt det rinna av på hushållspapper.
Fräs svampen i lite olja i en tjockbottnad gryta. Fräs tills vätskan har kokat in. Rör ner lök och vitlök och fräs lite till. Peppra. Salta försiktigt, tänk på att lard/bacon är rejält salt.
Blanda ner bacon, nykokt pasta, grädde, pastavatten och timjan. Låt allt bli varmt.
Ät och njut.
Värdfamiljen som vi hyr av har två boenden: señor Mikes lägenhet och Nina’s cottage. Bägge med stora uteplatser och plancha-grillar för sena middagar i kvällssolen. Men det vi uppskattar mest är poolen. När temperaturen passerar 30 grader redan på förmiddagen, behöver man någonstans att ta vägen. Och i Alsace är det förbannat ont om hav och badsjöar.
En försommardag för några år sedan körde vi på småvägar några kilometer från Medelhavet. Låga berg, kullerstensbyar på topparna och ett odlingslandskap med rader av vinstockar i prydliga rader. När vägarna inte kunde bli smalare var vi framme hos vinproducenten Paul Bunan i Bandol, så där en fyra mil öster om Marseille.
I gårdsbutiken möttes vi av en tjej som genast började korka upp av det goda, kraftiga Bandolvinet. Men plouff, sade det och så gick korken av.
”Oj då”, sade hon. ”Det här är första dagen på jobbet”.
Jag lånade korkskruven av henne och visade att det finns två hävarmar på den – och att man måste börja med den kortare, annars finns det risk att man drar av korken.
Hon tackade och gömde snabbt korken så inte hennes chef, vinproducenten skulle se hennes misstag.
Det är kanske verkar ovidkommande att prata om det här. Men jag tycker faktiskt det är lite kul att jag har lärt en anställd på en vingård hur man använder en korkskruv.
Men syftet med den här texten är inte att diskutera korkskruvar. Det är istället en uppmaning till dig som semestrar i vinproducerande områden: kör av huvudvägen och leta dig in bland vinstockar, gårdsbutiker och bönder!
Är du det minsta intresserad av vin och odling eller kanske bara hur det är att leva och bo på landsbygden i området – då är vingårdsbesöket en guldgruva. Ibland är det en liten egendom och hela familjen kommer ner i vinkällaren för att prata, ibland är det en superprofessionell anläggning med språkkunnig, välutbildad personal.
På det här sättet har vi träffat den vänlige vinbonden Gérard Waegell i Alsace – och lärt oss massor av hur det är att leva i de här tysk-franska gränstrakterna. Han driver ett familjejordbruk trots värkande höfter, och varje år levererar han ännu en årgång vin. Inget ”stort” vin, men ett habilt hantverk till priser som är lätta att gilla.
I grannbyn Dambach-la-Ville har vi träffat ekoproducenten Florian Beck-Hartwegs mamma i gårdens vinkällare. Hon ser ut som en äldre, lantlig kvinna med viss förkärlek för ylletyger vävda på hemslöjden. Men när hon öppnar munnen dras man in i ett samtal av helt annan karaktär.
En gång berättade hon om ett tv-program: ”Jag såg en fantastiskt intressant dokumentär om pedagogiken i den finländska skolan. Helt annorlunda än den franska. I Finland är man inriktad på att barnen ska få uppleva och dra slutsatser själva. Här går det bara ut på att läraren pratar själv.”
Det kan vara smart att välja vingårdar som ligger på samma nivå som man själv. Har man tänkt köpa viner för sådär en 8 – 9 euro så verkar det lite osmart att sladda in på fina Chateau Vadå och börja prova vin i 500 kronors-klassen.
Men även i ”finare” vinområden finns det guldkorn. Ett sådant snubblade vi över när vi var i Bordeaux.
Jag ville se anläggningen som producerar Chateau Tanesse, så vi styrde bilen mot vingården Gonfier, sådär en tre mil söder om staden Bordeaux. Guillaume Gonfrier, en kille i 25-års åldern, ägnade en och en halvtimme åt att visa oss gården. Vi travade igenom produktionsanläggningen, vi tittade på den ursprungliga lilla vinkällaren och kikade på de gustaviansk-liknande möblerna i själva slottet. (Nu ska man veta att alla boningshus som hör till en vingård i Bordeaux kallas för slott – det här var vad vi kanske skulle kalla för en riktigt liten herrgård).
Och vi testade vin. Chateau Tanesse i olika årgångar, och andra röda viner, och lite välsmakande sött vin som gjorts på druvor med ädelröta.
När vi var klara med allt tittande och smakande och hade betalt vårt vin, då trodde vi att besöket var över. Men då erbjöd den unge vinmakaren en tur runt ägorna så vi skulle få se vinfälten där Chateau Tanesse växte.
Så kan det gå till, även i det Bordeaux som ibland har ett rykte om snobbism.
Ägarna kallar det här huset för Skjulet (The Shed). Men det är ett fullt utrustat minihus med frodig grönska, svalkande träd och pool – ett stenkast från Medelhavet.
Hur gör man för att bo bra i Frankrike utan att det kostar massor? En del verkar förtvivla efter en snabbkik på webben med en massa asdyra hus i Antibes och Menton.
Det har hänt att jag fått mejl med önskan om goda råd. Då känner man sig lite förvirrad och tänker ”men jag är väl ingen expert heller”.
Sedan slår det mig att vi hyrde semesterboende under de tre åren innan pandemin för mellan 300 och 350 euro per vecka. Först var vi i Alsace, sedan Charente (vid Atlantkusten norr om Bordeaux) och året innan världen stängde bodde vi i vårt lilla ”skjul” två kilometer från Medelhavet i Provence.
I Alsace och i Provence hade vi tillgång till pool – och i Charente var det 500 meter till Atlanten.
Så okej då, här kommer mina råd:
Välj bort den värsta högsäsongen från mitten av juli till slutet av augusti. Det är inte så svårt eftersom svenska semestrar startar tidigare än de franska – och veckan direkt efter midsommar är mycket billigare än en av augustiveckorna.
Använd de franska sajternaFrance-voyage och Gites-de-france. Mitt intryck är att de är billigare än till exempel svenska Sembo, utbudet är också mycket större. Bägge sajterna går dessutom att köra på engelska, om man som jag inte är så där vansinnigt bra på franska.
Leta lite vid sidan av de värsta turistmagneterna. I Provence några mil öster om Marseille är det mycket billigare än på ”riktiga” Cote d’Azur. Det är samma Medelhav, liknande städer och byar, men inte lika mycket folk och inte lika glassigt.
Byt boende, det är ännu billigare. Vi har bytt hus åtta gånger – tre gånger i Frankrike – och det har funkat jättebra vid alla tillfällen. Använd de etablerade organisationerna Intervac och Homelink. Det enda du behöver betala är en avgift till organisationerna på en knapp tusenlapp.
Är du sugen på en resa i sommar – trots de sista (?) resterna av pandemin och trots Putins vidriga krig i Ukraina?
Själv känner jag mig som ett gammalt dragdjur som har stått instängt i stallet tre vintrar i rad. Jag vågar nästan inte riktigt tror att det är sant – det där med att man ska bli utsläppt i vår. Men vi har i alla fall bokat en semesterlägenhet i mellersta Alsace till sommaren.
Då ska jag promenera i platanernas skugga i Petite France (gamla delen av Strasbourg), sitta på ett café och sippa ett glas väl kylt Alsacevin. Och jag ska åka Route du vin och sticka in näsan hos vinproducenterna längs vägen.
OM nu allt går vägen. Förra gången vi bokade en semesterlägenhet gick det helt åt helvete. Det var i februari 2020 – och efter bara några veckor hade en hel värld stängt ner. Vi fick inte ens tillbaka den del av hyran som vi hade betalat.
Men vi backar ett steg – och tar det där med Alsace från början. Där finns fantastiskt mycket för en semesterfirare: god mat, trevliga viner och korsvirkeshus som är så pittoreska att man tror sig vara mitt i en filminspelning av Hans & Greta.
Dessutom är det ganska litet och överblickbart. Med Route du vin är det mindre än 20 mil från från Tann i söder till Marlenheim i norr. Och på den resan hinner du se fler intagande byar än du trodde var möjligt. Massor av byarna är värda ett stopp, men några av dem är värda en egen resa – inte minst Eguisheim, Kaysersberg och Ribeauvillé.
Route du vin går på lantliga småvägar där det också funkar att cykla. Det är en resa genom vinfält, ibland nästan medeltida miljöer och skyltar med ”Cave” (vinkällare) och ”Degustation” (avsmakning). Här finns allt från de stora välkända producenterna – som Hugel och Dopff & Irion – till småbönder med någon enstaka hektar med vinstockar.
Tveka inte att hälsa på hos vinproducenterna, för många av dem är gårdsförsäljningen en stor del av inkomsten. Gérard Waegell i byn Nothalten (vilket namn!) har en liten vingård – och av hans försäljning så sker en tredjedel i gårdsbutiken.
Att testa vin är lite som att smaka på ost i en ostaffär. Man går från försiktigt till smakrikt, från torrt till sött. Och man måste inte köpa något – men det var det där med ostaffären. Har du smakat och berömt fem ostar, så blir nog expediten förvånad om du tackar för osten och drar utan att handla. Det gäller också får vinmakaren.
Men framför allt är det en trevlig stund där man får prata med vinbonden – eller oftare hans fru – och lära känna området.
Skulle du nu tycka att det är väldigt pinsamt, så kan man besöka ett kooperativ istället. Ett bra alternativ är Cave de Turckheim.
Och vill du veta mer om Alsace och Alsaceviner så kan du kika in på Per Warfvinges hemsida eller köpa hans bok Vinguide Alsace. Där finns allt om Alsacevin – och lite till.
Gérard Waegell under en paus i beskärningen av vinstockarna.
Men Alsace är inte bara bönder & byar. Där finns också städer väl värda ett besök. Störst och mest känd är Strasbourg med en folkmängd som Malmö ungefär.
Visst kan man besöka katedralen och Place Gutenberg och Europaparlamentet (används bara en vecka i månaden, resten av tiden håller EU-parlamentarikerna låda i Bryssel). Men riktigt fint och mysigt blir det i Petite France, de gamla garvarkvarteren, fulla med korsvirkeshus, restauranger och kanaler.
Motsvarande område i Colmar heter Petite Venice. Mindre stad, mindre skala och färre kanaler – men vansinnigt pittoreskt. En promenad genom Petite Venice och sedan norrut mot Vieux (gamla) Colmar kan verkligen rekommenderas.
När du börjar bli trött i benen så sätter du dig på en krog – se till att ha en platan som skuggar – och beställer en tarte flambée (ungefär som en pizza bianco). Man kan dricka en öl till maten (Kronenbourg, Frankrikes mest berömda bryggeri ligger i Alsace), men själv skulle jag hålla mig till ett av traktens vita viner. Testa gärna ett vin på den billigaste druvan Sylvaner. Ofta är de vinerna rena som en fjällbäck och med klingande hög syra.
Krogliv en kväll i Petite France, Strasbourg.
Om man vill bo en vecka i Alsace så är France voyage att rekommendera. Gott om lägenheter – ofta hos vinproducenter – och inga stora lägenhetskomplex. Prisnivån i Alsace är ungefär hälften jämfört med Sverige.
Men se upp lite med hyresvärdens språkkunskaper. Det kan stå att värden pratar engelska, men i verkligheten inskränker sig kunskapen till ett enda ord ”Hello”. Tyska är det däremot många som pratar, särskilt bland äldre och utanför städerna.
Ett annat alternativ är kika in på Gite de France eller Sembo. Men med en svensk lägenhetsförmedlare blir priserna högre.
Ska du bara var där några dagar är de franska lågprishotellen oerhört prisvärda. (Premiere Classe och Ibis). De är standardiserade och lite tråkiga.
Men de är billiga, med priser från sådär 500 kronor för två personer i dubbelrum.
Och då blir det pengar över till annat. God mat och gott vin, till exempel.
Vill du hitta en gömd pärla på Österlen, då ska lämna riksväg 9 strax efter Vranarp. Ta till höger och följa den lilla grusvägen tills du tror att du kört fullständigt vilse. För just där ute bland kor, getter och rapsfält ligger Vilhelmsdals gårdmejeri. Det är några stockholmare som gav upp storstadslivet för så där en 15 år sedan och istället skapade ett tempel för ostälskare.
Vi besöker mejeriet en av den här sommarens alla regniga dagar. Hustrun – som är en hard core ostfantast – tar täten och tar oss in i butiken. Muttrar något om att nu ska hon spendera lika mycket som jag gör på vin, öl, kött, grönsaker och kokböcker under en livstid.
Kanske försöker hon hindra eventuella protester från min sida – för billigt är det inte. Däremot är den lilla butiken full med fantastiska ostar. Vi känner hur saliven rinner till i munnen och knaprar smakbitar som expediten langar över disken.
När vi kliver ut med vår ostkasse så har vi fått med oss tre ostar. En mild och följsam getost av chèvretyp. En fyllig och helt mogen Brie som nästan rinner av tallriken när vi ska käka den. Smakmässigt fyller den hela munnen och har ett litet bett som drar mot mogna champinjoner.
Och så en helt vanlig hårdost som fått det prosaiska namnet Gårdsost. Det låter lite som hushållsosten lantliga kusin, men inget kunde vara mer fel. Den här gårdsosten påminner om en vällagrad Appenzeller med mer smak.
Ja, du läste rätt. Här pratar vi inte om några schweiziska turistversioner av alpkossornas mjölkprodukter. Här pratar vi mycket smak.
Efter en middag med lamm från en uppfödare utanför Kivik, ugnsrostad potatis och grillade tomater – ja, och så ostarna förstås – så är vi mätta. Hustrun går in och lägger sig på en säng, somnar. Jag vaggar med magen före till soffan där jag parkerar.
Men jag kan inte avhålla mig från att leta upp Anrika Canal du Midi på Urplay och ta en liten smygtitt. Det är skådespelarna Tim West och Pru Scales (mest känd som John Cleese fru i Fawlty Towers) som åker jorden runt på en massa kanaler.
I det här avsnittet slussar de sig fram genom Canal du Midi som förbinder floden Garonne med Medelhavet – och en gång gjorde det möjligt att frakta gods från Atlanten till Medelhavet utan att segla runt Spanien.
Det är varm feel good och det är en massa vackra vyer från Languedoc.
Slottet Tanesse vilar somen sirlig gammal dam på de mjuka kullarna i södra Bordeaux. Herrgården – för det är egentligen inget slott – har en sandstensfasad som fått patina av några hundra års sol och regn.
Utanför järngrindarna sluttar marken ner mot floden Garonne. Vinstockarna löper i raka, tuktade rader över kullarna. Det är lite som om de ställt sig i givakt för den åldrande slottsfrun.
Just över de
kullarna kör Guillaume Gonfrier sin japanska terränggående SUV när vi var där
förra sommaren. Han stannar och pekar upp mot den sirliga damen.
– Däruppe ligger
slottet och runt omkring här ligger vinfälten som producerar vinet Chateau
Tanesse, säger han.
Guillaume Gonfrier
är i 25-årsåldern och tredje generationens vinmakare på Vignobles Gonfrier. Det är en stor anläggning
med 60 anställda och sammanlagt 570 hektar vinodling. Men gården satsar på
vinturism och han tar emot med både öppna armar och ett leende.
Vi kikar runt i anläggning och lagerlokaler. Guillaume tar oss med in i familjens ursprungliga slott med en pytteliten vinkällare för lagring och till sirliga salonger med möbler som skulle kallas för gustavianska i Sverige.
Aldrig har vi fått en mer intressant rundvisning. Har du vägarna förbi och är det minsta intresserad av vin: åk dit. Jag tror det blir ett besök du kommer att minnas länge.
Naturligtvis provade vi vin – och fick med oss några kartonger i bakluckan. Mest köpte vi Chateau Tanesse 2012. Flaskor som nu har fått ligga till sig ett år i vår källarskrubb.
I fredags svängde jag förbi Systemet och köpte en flaska Chateau Tanesse 2016 (rött, 119 kronor på Bolaget). Nu skulle vi kolla vad det var för skillnad.
Och visst, fyra år i källaren märks. Det yngre vinet har toner av blått i den röda färgen, det äldre drar mot tegelröda nyanser.
När man trycker
ner näsan i årgång 2016 så möts man av mörk frukt, fat och aningen tobak. Men
där finns också en pigg fruktsyra.
Just fruktsyran har klingat av i det äldre vinet. Där finns istället toner av läder och sten, dov frukt och faktiskt aningen viol och pastill. Det är ett kul vin att sitta och lukta på – lite så där som tjuren Ferdinand – för det bjuder på nya lukter nästan varje gång.
I munnen har det yngre vinet en pigg frukt som balanseras av en tydlig strävhet. Det är rakt, hederligt och passar utmärkt till en köttbit på fredagskvällen.
Chateau Tanesse från 2012 är avrundat och sirligt – som en gammal adelsdam – men ändå finns en ryggrad av strävhet kvar.
Okej, börjar bli dags att runda av. Tycker jag att det var värt svängen till
Bolaget för att få med mig en flaska Tanesse hem?
Jag säger så här.
Gillar du viner som är fruktbomber med
extra allt och så lite sötma som klistrar fast i gommen – då är det här inget
för dig.
Men tycker du om de mer klassiska vinerna – en stil väl vårdad i Bordeaux – då tycker jag att du ska slå till med en flaska. Men kom ihåg att den sirliga elegansen finns ännu inte hos årgång 2016. Den är mer som en yngre släkting – ungefär som en tonåring – som fortfarande har lite spring i benen.
Ta bilen någon gång och kör motorvägen söderut från Lyon. Följ vägen med det vackraste namnet: Autoroute du soleil, Solens motorväg.
Det är en benämning den nästan inte förtjänar, för det här är pulsådern som förbinder Paris med Marseille. Men strunta i parisarna som glider förbi i 134 kilometer i timmen i en nytvättad Peugeot 3008, precis under den gräns där man får böter för fortkörning. Lägg dig i högerfilen, anpassa farten efter lastbilarna och försök få en glimt av landskapet som flyter förbi.
I början leker vägen tafatt med floden Rhone. Slingrar sig efter den ena flodbanken, hoppar över till andra sidan och doppar nästan vägrenen i floden. På de branta bergssluttningarna klänger vinstockarna och nere vid floden kurar byarna.
Längre söderut sträcker sig motorvägen över Alpernas låga utlöpare och landar i Rhonedeltats flacka landskap med fält färgade av blå lavendel. Men innan du kommit så långt. Ta av mot Cave de Tain i staden Tain-l’Hermitage.
Cave de Tainär en jättelik vinanläggning som täcker ett helt kvarter. Men trots storleken är det ett kooperativ som satsar på kvalitetsviner från Norra Rhone. Här vinifieras druvor från alla områdets cru-lägen, från nordligaste Côte-Rotie till Coronas strax utanför Valence.
Koopertivet har 330 vinbönder som kör sina skördade druvor till vinanläggningen. Dessutom äger Cave de Tain stora egna marker.
Även om allt rött vin görs uteslutande på Syrah-druvan, så varierar jordmånen. Och det är en variationsrikedom som märks. När man kliver in i Cave de Tains butik är det som om man förvandlats till ett fem-årigt barn igen – och kommit in i världens största godisbutik.
Butiken är stor som en större livsmedelsaffär och i rad efter rad trängs godsakerna. Saint-Joseph, Crozes-Hermitage, Saint-Peray. Mest rött, men även vitt och lite rosé. Olika appellationer och så viner som säljs under den enklare etiketten IGP.
Just ett av dessa ’enklare’ viner blir ett aV sommarens mest prisvärda inköp. Domaine des Gardes är fruktigt och lätt att gilla, men ändå med en bra ryggrad.
Naturligtvis köper vi med oss Crozes-Hermitage, det enda av Cave de Tains viner som finns på Systemet. Ett vin som jag drack första gången för länge sedan – och tänkte: ”Det är som en slank och elegant parisiska med tillräckligt självförtroende för att be en buse från Front National dra åt helvete”.
Fortfarande finns kärleken till vinet kvar, i alla fall från min sida. För det är ett vin som både är följsamt och självständigt.
Men ge dig ut på vägen igen och fortsätt Autoroute du soleil söderut. Strax innan Avignon håller du höger och väljer motorvägen mot Montpellier och Barcelona. Då kan du efter en mil eller så ta av mot Tavel och kooperativet Les Vignerons de Tavel & Lirac.
Här är skalan mindre men Tavel producerar kanske de bästa rosévinerna i Frankrike. Frågar du en fransman så säger han att området gör de bästa i världen.
Testa det vanliga vinet Lauzeraies (kooperativets enda vin på Bolaget). Testa också skillnaden mellan hur vinet smakar beroende på jordmånen där druvorna vuxit. Kul aktivitet och så kan du få med dig några flaskor hem till salladen eller den grillade fisken.
Skulle du ännu inte fått nog av vinprovning så kan du köra småvägar öster ut till Chateaneuf-du-Pape. På en kulle ligger den lilla vinbyn. Välvårdad och ansiktslyft som en fransk Nancy Pelosi – eller välbärgad adelsdam som bara knappt accepterar den nya tiden, om du hellre gillar den jämförelsen.
Här det fullt med vinbutiker, fullt med restauranger och fullt med folk. Dessutom fullt med svenskar som sniffar och gurglar.
I den vackra byn Chateauneuf-du-Pape finns massor av bra – och dyrt – vin. Men för mig känns det för renskrubbat och välordnat. Jag saknar vitlökslukten från vinbönderna när de återvänder till arbetet efter lunch. Jag saknar deras skitiga arbetskläder, och deras närhet till vinet och vinmakandet.
Ett sista tillägg. Vill man komma riktigt nära vinfälten och byarna så ska man naturligtvis välja de små vägarna genom Rhone-dalen.
Jag har aldrig åkt dem. Kanske för att jag är så löjligt förälskad i motorvägen med det vackraste namnet Autoroute du soleil.
Skulle du få för dig att hyra ett semesterhus i Provence så kan vi rekommendera ett litet ”skjul” fyra mil öster om Marseille. Där bodde vi två veckor i början av sommaren.
Man kör två kilometer upp från Medelhavet strax öster La Ciotat. Följer en väg som slingrar sig efter en uttorkad bäck. Vid nummer 230, Chemin de Civade Verde (som med fransk oordning gränsar till nummer 166) ligger Gites & Chambres d’hôtes L’Oustalet med två små hus till uthyrning. Ett av dem kallar värdparet för The Shed, alltså skjulet, och det blir vårt provencalska kryp in.
Det är ett kompakt sandstenshus med det man behöver för en semester: bad och kök, sovrum och terrass. En vänlig hyresvärd och en blommande trädgård med skuggande pinjeträd. Och så en svalkande pool – något som är välkommet i en värmebölja där termometern klättrar över 35 grader.
När man ligger där och flyter runt i poolen kommer lukter av pinje, rosmarin och frukt. Mest luktar det nektariner. Kanske är det någon granne som har en liten nektarinodling – eller också kommer lukten från någon av alla blommorna runt omkring. Jag travar runt med näsan före – som en galen vetenskapsman – och luktar på blommorna. Men jag blir inte klar över vad som ger den lukten.
La Ciotat är en levande stad med alldeles vanliga människor som skyndar till jobbet och bär hem en baguette från bagaren. Fjärran från de sönderexploaterade semesterorter där kypare är de enda bofasta som syns. Ändå finns här stränder, caféer och fullt med restauranger som ligger runt den gamla hamnen.
Det är också staden som såg den rörliga filmen födas. Bröderna Lumière hade sommarnöje här och filmade trädgårdsmästaren när han vattnade växterna för 125 år sedan. Tågstationen är den samma som såg tåget komma in i en av filmerna. Och fortfarande kan man besöka Eden Theatre, den lokal där filmbröderna hade den första riktigt publika visningen av sina filmer.
Om man är intresserad av vin (och det är man!) så ligger Bandol bara ett stenkast bort. Det är en kvalitetsappellation med kraftiga rödviner där druvan Mourvèdre får spela huvudrollen. Skyltar med cave och degustation (vinkällare och vinprovning) kantar de smala vägarna mellan kullar och låga berg.
För att få veta var man ska handla så kan man kolla vart lokalbefolkningen åker för att köpa vin. Och påfallande många kunder rattar sin Renault mot kooperativet La Cadièrenne.
Vi gör på likadant och styr vår Megane i samma rikting. Det är inget dumt val för inne på kooperativet samsas helt olika typer av vinköpare. Det är bullriga provencaler som kommer med en dunk för att köpa vin i ”lösvikt”. De tar bensinpumpen och fyller kärlen med rött, kraftigt lantvin. ”2,20 euro för en liter, minst 4 liter” står det på skyltarna.
Andra kunder travar runt bland vinflaskor och informationsskyltar. Framme vid disken står några som sniffar och gurglar.
Vi fyller bakluckan med några lådor vin, både de lite billigare sorterna röd- och rosévin och de mer kvalitetsinriktade rödvinerna gjorda nästan bara med Mourvèdre.
En kväll tar vi bilen till Saint-Cyr-sur-Mer. Men vi stannar inte i den nybyggda turistdelen utan fortsätter lite upp från stranden till den ursprungliga staden. Vid det gamla torget ligger restaurangerna i en halvcirkel under de skyddande platanerna.
Skymningen börjar sänka sig. Cikadorna gnider sina bakben och kvällen är alldeles sammetsljummen.
Den vänlige servitören som pratar spansk-franska med oss (för spanska kan han men inte engelska, synd bara att vi inte pratar spanska) kommer med en saftig och mör entrecote. I glasen finns en skvätt lokalt Bandol-vin.
– Det här ska jag komma ihåg från semestern, säger hustrun.
Hur gör man för att bo bra i Frankrike utan att det kostar massor? En del verkar förtvivla efter en snabbkik på webben med en massa asdyra hus i Antibes och Menton.
Det har hänt att jag fått mejl med önskan om goda råd. Då känner man sig lite förvirrad och tänker ‘men jag är väl ingen expert heller’.
Sedan slår det mig att vi har hyrt semesterboende under de tre senaste åren för mellan 300 och 350 euro per vecka. Först var vi i Alsace, förra året i Charente (vid Atlantkusten norr om Bordeaux) och i år bodde vi i vårt lilla ”skjul” två kilometer från Medelhavet i Provence.
I Alsace och i Provence hade vi tillgång till pool – och i Charente var det 500 meter till Atlanten.
Så okej då, här kommer mina råd:
Välj bort den värsta högsäsongen från mitten av juli till slutet av augusti. Det är inte så svårt eftersom svenska semestrar startar tidigare än de franska – och veckan direkt efter midsommar är mycket billigare än en av augustiveckorna.
Använd de franska sajternaFrance-voyage och Gites-de-france. Mitt intryck är att de är billigare än till exempel svenska Sembo, utbudet är också mycket större. Bägge sajterna går dessutom att köra på engelska, om man som jag inte är så där vansinnigt bra på franska.
Leta lite vid sidan av de värsta turistmagneterna. I Provence några mil öster om Marseille är det mycket billigare än på ”riktiga” Cote d’Azur. Det är samma Medelhav, liknande städer och byar, men inte lika mycket folk och inte lika glassigt.
Byt boende, det är ännu billigare. Vi har bytt hus åtta gånger – tre gånger i Frankrike – och det har funkat jättebra vid alla tillfällen. Använd de etablerade organisationerna Intervac och Homelink. Det enda du behöver betala är en avgift till organisationerna på en knapp tusenlapp.
I sommar åker vi till Provence för ett par veckor. Strax utanför den lilla staden La Ciotat har vi hyrt ett pyttelitet hus precis där pinjeskogen börjar. Längre upp börjar bergen, en bit nedanför ligger Medelhavet.
På vägen hem tänker vi ta en dag för att kolla in vinproducenter. I Tain-l’Hermitage sticker vi in huvudet på kooperativet och så kanske vi tittar på den lilla staden. Ungefär samma väntar i Chateauneuf-du-Pape, men där är frågan om vi har råd att köpa vinflaskorna; de är dyra i Sverige och de verkar inte vara mycket billigare i Frankrike.
Men vinsmuttandet börjar längre söderut i Tavel, som är både en by och ett vinområde. En dryg mil nordväst om Avignon ligger den här appellationen som (nästan) bara producerar rosévin.
En del säger att det är på Tavels solblekta marker som de bästa rosévinerna kommer till. Om det stämmer vet jag inte, men jag vet att det är bra rosé som kommer ur områdets flaskor.
Les Lauzeraies 2018 från just Tavel (119 kronor på Bolaget, rosé, ekologiskt) är inget undantag. Det är ett lätt vin som gjort för sommar och sol och semester. Men ändå så pass smakrikt att det ger det ett bra avtryck i munnen. Smaken är varken insmickrande godislik eller så där ”dov” som en del rosévin från Provence kan vara.
Första intrycket av lukten är frukt och bär, framför allt smultron. Kanske lite av citrus och örter. I munnen lever smultronkänslan kvar – och just det ger vinet så tydliga sommarvibbar. Men där finns också en liten, liten uppstramande känsla på slutet, just en sådan som gör att ett vin passar bra till mat.
Vi drack en flaska till grillad tonfisk och potatissallad. Men någon elak jävel droppade vatten från skyn så vi fick vackert steka fisken på spisen – istället för att vända den på utegrillen.
Men vi njöt, både av tonfisken och av vinet. Och ja, vi drömde oss bort till sommar och sol och Provence.
(Vill du läsa mer om roséviner från Tavel så skriver Lars Torstensson ibland om dem i sin blogg Vinifierat. Nu jobbar han som flying winemaker, men det var Lars Torstensson som stod bakom Rabiega, Vin- & sprits vingård i Provence. Man kan säga att han vet vad han talar om…)
Vin, mat, Alsace 