Från Rhône-dalen kommer massor av bra viner. Det är Guigal och Delas Saint-Esprit, Cycliste och viner som heter samma sak som området: Cotes du Rhône.

Kanske träffar man på de här vinmakarna för att de har viner som ligger runt 100-lappen, alltså den nivå som rätt många av oss tycker att vi kan lägga på en flaska vin när det är dags för fredagsmiddag.

En av trotjänarna på Bolaget är Parallèle 45 (119 kronor, rött, ekologiskt). Även om varumärket har hängt med några år så är det inget gammal och trött vin möter när man korkar upp årgång 2018.

Lukten är kryddig och fruktig med lite av söta mörka bär. Men så kommer det stråk av något piggt och levande och ungt, något som signalerar körsbär i min hjärna.

Vinet är – som de flesta från Rhône-dalen – gjort på en blandning av syrah och andra druvor. I Parallèles fall samsas musten från grenache- och syrahdruvor i flaskan.

Kanske är det den för området typiska druvblandningen som gör det, jag vet inte. Men jag hittar samma lukt som i så många andra viner Rhône-vinet; något i positiv mening mörkt och dovt. Inte helt olikt klangen från en mansorkester där tenorerna inte dominerar ljudbilden.

I munnen är det ett piggt och klart trevligt vin. Men årgång 2018 är fortfarande ganska ung – det har alltså en rejäl ryggrad av strävhet som ropar efter en köttbit på tallriken.

Vi drack det till lövbiffsrullader, roulade de boeuf, en matchning som funkade bra. Men ännu bättre tror jag vinet skulle trivas tillsammans med en entrecote med bea – eller kanske örtolja, om man ska försöka vara lite nyttigare.

Periquita Reserva 2017 (99 kronor, rött) är en klart trevlig portugis. Känns lite som de där schyssta grannarna som alltid ställer upp. De som säger välkommen när man flyttar in. De som vattnar blommorna och tar in posten när man är på semester. De som hjälper till när man ska bära något extra tungt.

Grannar som ställer upp utan att göra alltför mycket väsen av sig.

På samma sätt är det med Periquita Reserva. Det finns där i glaset utan att skrika och kräva uppmärksamhet. Ska man jämföra med det amerikanska presidentvalet är det definitivt mer Joe Biden än Donald Trump.

När man luktar på vinet kommer en massa frukt och lite kryddighet farande. Söta mörkfruktiga bär är väldigt närvarande och så lite viol, aningen sötma och fat.

De här impulserna följer med in i munnen. Smaken är ganska fyllig med tydliga mörka bär, på gränsen till för sötfruktigt. Men där finns också en strävhet som ger vinet nödvändig ryggrad.

Tycker jag det är ett fantastiskt vin som det är värt att offra sin högra hand för? Nej, det gör jag faktiskt inte. Men det är ett vin som bjuder till. Och ett vin som bjuder upp till en stilla dans med maten som ligger tallriken. En skiva lammstek eller lite lagom lagrad gruyère – eller kanske en gryta så här när höstregnen smattrar mot taket.

Och det är faktiskt inte det sämsta.

Är du såpass gammal så du kommer ihåg när vintrenden började i Sverige? Carl-Jan Granqvist satt i TV-soffan och pratade med nasal röst: ”Man kan tydligt känna att det här viiinet har vuxit på kalkhaltig mark”.

Alla avskydde honom, men alla började dricka Rioja-vin. Kanske för att det hade en lite söt vaniljton och snälla tanniner.

Men så gick det som det brukar. Systemhyllorna fylldes med allt fler sorter från det där norra hörnet av Spanien. Kvaliteten sjönk – och det var som om producenterna kompenserade bristande kvalitet med ännu mer vaniljsötma.

Och så började alla dricka austaliska viner, och sedan amerikanska…

Jag brukar tänka på Rioja-vinernas öde när jag hittar ännu ett vin från Côtes du Rhône. Kan vinbönderna ner i i södra Rhône verkligen ha ytterligare ett bra vin på lager?

Hittills har det funkat bra. Alain Jaume Côtes du Rhône Grand Veneur 2019 är inget undantag (115 kronor, rött, ekologiskt). Det är ett riktigt ungt vin med lite ”köttig” lukt. Fruktigt och kryddigt, strävhet och mörka bär. Och så lite viol som far förbi.

Faktiskt så är det ett kul vin att lukta på; man känner olika dofter nästan varje gång man sticker ner näsan i glaset.

I munnen är det strävt och har ganska hög syra. Det är ett vin som kräver sin biff för att riktigt blomma ut. I vårt fall blev det strimlad lövbiff med klyftpotatis och en tomat- och grönsaksgratäng som påminner om Tian.

Gott, tyckte både jag och mina smaklökar. Ja, och så hustrun, såklart.

Tänk dig följande senario: det är äntligen fredag och du är på väg hem från jobbet en av de där första veckorna efter semestern, de som alltid är lika jobbiga.

Klart läge att fira, och vädret… Nu när kylan och regnet har ersatts av Medelhavsvärme. Det är med andra ord grillväder, du ska bara svänga förbi Bolaget för att få med dig en flaska rött till den där grillade köttbiten.

Om du står där på Systemet och inte vet vad du ska välja så har jag ett anspråkslöst förslag: Cotes du Rhône Cycliste 2019 (94 kronor, rött, ekologiskt).

Det är en gammal bekant som har kommit i ny årgång. Vinet är riktigt ungt med en kraftig blåröd färg, som signalerar att det här är ett vin i tonåren.

Men det är ingen bråkande och dörrsmällande tonåring vi pratar om. Tvärtom är det ett helt öppet och välkomnande vin, lättgillat från första klunken.

Fruktig lukt av mörka bär, lite björnbär, lite fat. Kanske en örtkrydda… Och så finns det lite av den typiska Cotes du Rhône-lukten som jag tycker drar mot kött och charkuterier.

I munnen är det mycket smak och mycket frukt. De mörka bären finns kvar och ger en känsla av bärsötma, trots att vinet är helt torrt.

Det här är ett vin för den grillade fläskkarrén eller kanske lammkotletten. Och du, visst är det läge att plocka fram grillförklädet och fira lite nu. Semestern är slut, men det är ju helg!

På bilden här ovanför ser man några av bladen på min enda vinstock. Den står i utmärkt söderläge lutad mot cykelförådet. Där har den stått i tolv år, men i år ger den rikligt med skörd för första gången.

Stolt har jag räknat till 23 klasar med vindruvor som ännu är ganska små och gröna, men som mognar mot slutet av september.

När jag berättade om alla 23 klasarna för min 97-åriga mamma så sade hon hoppfullt.

– Vad roligt. Då kan du göra eget vin!

Man kan väl säga så här… Får jag inhop till ett vin så räcker det kanske till en halvflaska.

Men då kan jag döpa det till Cyklist. Vinet har ju ändå lutat sig mot cykelskjulet hela sitt liv.

Okej, letar du efter ett vin som tar andan ur de avundssjuka – eller ett vin som skrämmer skiten ur moster Märta. Då ska du välja ett annat vin än Côtes-du-Rhône Saint-François 2019 (99 kronor, rött, ekologiskt). För det finns ”större” viner, fläskigare, stramare, mer fruktiga och så finns det mycket dyrare viner.

I sanningens namn finns det bättre viner. På samma sätt som att Ferrari kanske är en bättre bil än en Volkswagen Passat – men ändå väljer du en Passat för att den passar dina behov bättre och för att du faktiskt har råd att köpa den.

Det här vinet har alltså en bra balans mellan pris och kvalitet. Om du frågar mig, i alla fall.

Lukten är öppen, full med mörka bör och lite av den där typiska Côtes-du-Rhône-lukten, den där som drar mot kött och charkuterier. Lukten av örtkryddor och några söta bär letar sig också upp ur glaset.

Känslan av mörka bär hänger med in i munnen och ger en liten känsla av bärsötma, trots att vinet är helt torrt. Men framför allt är det ett bussigt och sympatiskt vin. Öppet, tillgängligt och trevligt, med tillräckligt strävhet för att funka bra till fredasgbiffen.

Allt till ett pris man kan betala – och det är inte helt fel.

Har du testat att bjuda människor på det de inte gillar? För en tid sedan åt jag mat med en person som berättade att han inte gillar viner gjorda på druvan Syrah. Elakt nog hällde jag upp ett glas gott Syrah-vin till honom (utan att berätta vinets ursprung) och väntade på reaktionen.

– Gott, sade han och fortsatte att sippa på vinet.

Kanske inte så snällt av mig, men ganska klargörande för hur förväntningarna styr vår smakupplevelse.

Men nu har jag gett mig på att bjuda mig själv på viner som vidgar min vinvärld. Saken är den att jag har fördomar mot Pinot Noir-druvan.

Ja, jag vet att några av världens bästa viner görs på Pinot Noir. De kommer ofta från Bourgogne och heter något jättekrångligt med Grand Cru clos Chateau Vad deau.

Men det hjälps inte. Alltför ofta har jag tyckt att Pinot Noir ger viner med ganska mycket syra och för lite fyllighet. Det blir liksom en spetsig smak rakt upp i gommen – och så har jag ratat vinet rakt ner i kategorin sur-och-snipig-kärring-som-sitter-på-glasberget.

Vilken hybris av mig! Spola alla vinerna över en kam.

Alltså läge att bättra sig och börja testa Pinot Noir, något jag nu har börjat med. Och jag kan meddela att min utbildning går framåt. Jag har hittat klart trevliga viner.

Gardo & Morris 2018 (119 kronor, rött) från Nya Zeeland är en lättsam bekantskap. Lite jordgubbar och körsbär i lukt och smak. Snällt och vänligt som en ljummen sommarvind. Lättdrucket som en Mariestad i solnedgången – och just därför blir det ett så bra sommarvin.

Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) kommer från området runt Neusiedlersee i Österrike. Det är en mer ”vanligt” Pinot Noir med aningen mer tyngd och syra.

Lukten innehåller lite av den druvtypiska syran, men också en massa bär: röda bär, körsbär och kanske aningen hallonsaft. När man tar en klunk av vinet så sprids en alldeles sammetslen smak i munnen. Ändå finns de röda bären kvar som en pigg följeslagare.

Vinet är helt torrt, men alla bären känns som en trevlig fruktsötma.

Vi drack både Gardo & Morris och Meinklang till smakrik kycklinggratäng med soltorkad tomat & spenat. Inga smaklökar var ledsna. Inte ens mina – trots att det var Pinot Noir i glaset.