Det finns vin som man blir trött av. (Ja, det klart. Dricker man snabbt upp en hel flaska vin ensam, så blir man trött. Men det var inte så jag menade).

Jag menar trött för att vinet känns oinspirerat, ofokuserat, platt… Ja trist, helt enkelt .

Och så finns det vin som gör en pigg. Vin som är roligt, smakrikt, trevligt, gott.

Ett sådant vin är Xavier Vignon Côtes-du-Rhône 2022 (125 kronor, rött, ekologiskt, socialt & klimatsmart). Kanske är det den lätta syran i vinet som får mig på gott humör. Kanske är det följsamheten. Det finns en ryggrad av strävhet, men den samspelar fint med vinets lekfullhet och sätter sig inte över andra smaker i vinet eller maten.

När man sätter näsan över glaset, så möts man av mörka bär och något som är viol eller pastill. Det luktar svagt som ett godis från förr. En liten hint av fatlagring och kryddor, finns där också.

De mörka bären följer med in i munnen. Men mest är det… Ja, just det, piggt. Syran gör att vinet får ett fokus och inte flyter ut i allmän snällhet.

Om jag var intresserad av Eurovision (något jag inte är) och om jag var musikalisk (något jag inte heller är), skulle jag säga att Xavier är som en tonartshöjning i Eurovision, eller om det är Mello det heter.

Xavier skiljer sig från de flesta vinmakare, de odlar inte druvorna själva utan köper in dem från vinbönder i södra Rhône. I just det här vinet ingår bara druvan grenache, den kanske minst prestigefulla av områdets druvor.

Xaviers historia är naturligtvis ingen ting jag kan, utan något jag läst på Systemets hemsida. Den sidan är en liten guldgruva om man vill hitta fakta om viner och användningsområden.

Men en sak håller jag inte alls med om. Systemet skriver att det är ett vin för nöt- och viltkött. Det funkar alldeles utmärkt till stekt fläskkarré. Jag vet för jag provade förra fredagen.

La Corte del Pozzo är verkligen ett vin för sommardagar. Du vet de där alltför få dagarna när man kommer hem från stranden och solen fortfarande värmer.

Då är det läge att slappa och ta det lugnt. Fixa ihop en sallad, eller så tar man lite kallt kött som man äter med bröd, grönsaker och en kall sås.

Just de dagarna är det bra att ha lite sommarvin hemma. Gärna ett par flaskor La Corte del Pozzo Bardolino 2023 (109 kronor på Bolaget, ekologiskt). Men låt dig inte luras av den lite för über-coola etiketten, det här är ett riktigt vin.

Och ett vin så långt från extra-allt-och-lite-till-överst-viner man kan komma. Även om det görs på samma druvor som amarone och ripasso, så är det ett slankt och trevligt vin som liksom följer med och anpassar sig efter mat och stämning.

Lukten är pigg och ung med körsbär och lite pepprighet. När man tar en klunk så följer körsbärssmaken och den lilla pepprigheten med. I slutet av smaken finns också en liten, trevlig kärvhet.

Tur det, annars kanske det hade blivit för mesigt och snällt.

Vad dyrt vin har blivit. En flaska som kostade 89 kronor för några år sedan får man nu betala 135 spänn för.

Och vill man köpa vin från mer berömda områden får man nog först gå till chefen och kräva högre lön. Eller – i mitt fall – hota med att smälla av en bomb på Pensionsmyndigheten om de inte höjer det där magra bidraget som kallas för allmän pension.

Men det finns fortfarande en del bordeauxvin som jag har råd med. Ett är Chateau de Seguin 2021 (119 kronor på Bolaget, rött). Det är ett behagligt slankt vin med måttlig alkoholhalt.

Om du har läst mina rader tidigare, så har du kanske sett att jag ondgör mig över hårt extraherade fruktbomber med en alkoholhalt som nästan slår i taket. Av mig kallade extra-allt-och-lite-till-viner.

Det är klimatförändringar och senare skördar av vindruvor med högre sockerhalt som ligger bakom både fruktbomberna och den högre alkoholhalten. Sockret i druvorna är ju den mat som jästsvampen lever på när den omvandlar sötma till alkohol.

Ja, på en del håll – läs Italien – torkar man druvorna för att få till de här vinerna.

Men tillbaka till Chateau de Seguin. Det är ett fruktigt vin med trevlig lukt av mörka bär (björnbär, säger hustrun) och lite fatlagring. I munnen är det slankt och följsamt, utan alltför bråkiga tanniner. Så är det också gjort på Merlot, den ”snällare” Bordeaux-druvan, med bara en mindre del Cabernet Sauvignon.

Vi delade på en flaska till fredagsmaten. Egentligen hade jag tänkt grilla en hyfsat fin bit fläskkarré som jag hittade på Ica. Men vädret vägrade medverka till mina middagsplaner; regnet vräkte ner när jag skulle laga maten, så det fick bli inomhuslagad karré.

Men det funkade bra ändå.

Vad dyrt allt har blivit! Hyran går upp, räntorna stiger och priserna på Ica kan skrämma slag på vilken pensionär som helst.

Tur att det finns saker som blir billigare. Till exempel Chateau Saint-Sernin 2020 (rött vin från Bolaget). För två år sedan kostade en flaska 89 kronor, redan det var ett bra pris. Nu säljs det för osannolika 59 kronor – alltså ett fynd.

Systemet får inte rea viner, så uppenbarligen är det importören som säljer ut lagret. Varför vet jag inte, men försäljningen i Sverige kanske ska upphöra.

Det är lite synd för det är ett habilt vin. Ett schysst rödtjut, helt enkelt.

Men är du spekulant så se till att vara ute i tid. Vinet måste beställas – på precis samma sätt som man köper andra saker på nätet. Man klickar runt på Systemets hemsida, betalar och ett par dagar senare för man ett meddelande att nu är det dags att trava ner till det Bolaget och hämta flaskorna.

Chateau Saint-Sernin är gjort på malbec-druvan och kommer från Cahors i sydvästra Frankrike, så där en timme norr om Toulouse. Enligt läroboken ska det vara kraftiga, sträva viner. Men här pratar vi om en lite mer blyg viol.

Lukten är ganska försiktig med fruktiga toner av både röda och mörka bär. Det luktar faktiskt som ett trevligt, inbjudande och inte alltför komplicerat vin.

I munnen är det piggt och friskt. Fruktigheten hänger med och tanninerna tillhör inte den bråkiga sorten.

Det är med andra ord ett lättgillat vin med tydliga smaker och rejäl frukt, alltså ett vin som passar till vårens första grillade köttbit. Kanske grillad fläskkarré, eller varför inte en skiva lammstek med ratatouille?

Men häll upp vinet på karaff eller tillbringare så det träffa lite syre och luftas.

Vi drack en flaska när några kompisar kom på besök. Vinet var gott men lite – vad ska man säga – knutet? Men ett glas vin blev stående i några timmar, och när jag sedan smuttade på glaset var det som vinet hade blommat ut. Fräschare, renare och öppnare.

De som gick på bio för sådär en hundra år sedan kunde få se en ovanlig journalfilm. Det var en åsna med ett plakat som travade längst fram i vaktparaden vid Stockholms slott. På plakatet stod det: ”Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna”.

Det var Sveriges första reklamfilm, och filmen blev en snackis – så stor att Karlssons klister blev en storsäljare i det tidiga 1900-talets Sverige.

Mas Janeil Le petit pas 2022 (119 kronor, ekologiskt, socialt hållbart) kommer från producenten Francois Lurton i Roussillon i södra Frankrike. Flaskan har – liksom Karlssons klister – en åsna på etiketten. Men ännu har ingen kommit på att använda åsnan i reklamsammanhang, vad jag vet.

När så sker kanske vi får se en åsna knata runt bland kullarna ner mot Medelhavet med en skylt om halsen ”Alla dricker Mas Janeil utom jag, för jag är en åsna”. Fast på franska såklart.

Nu behöver man inte vara en åsna för att rata Mas Janiel, men det är synd att inte testa en flaska för det är ett sympatiskt och lättillgängligt vin. Passar lika bra till några oliver som till fläsk(ytter)filé och potatisgratäng.

Lukten som möter näsan är öppen och trevlig, med ett djup av körsbär och mörka bär, fat och något som drar mot lite örtkryddor. Smaken är ganska fyllig, men fortfarande öppen och trevlig. Känslan av bär följer med in i munnen och säger glatt hej på smakreceptorerna. På slutet finns en liten, liten hint av syra – något som bidrar till den pigga och fräscha känslan.

Vi delade en flaska till en köttfärsgratäng, en kväll när det var kallt som fan ute, men varmt och skönt i köket. (Det är ett standardtips. Kallt ute = laga mat i ugnen, då blir köket varmt och ombonat).

Testa du också. Vill du inte dricka vinet, så sätt i alla fall på ugnen.

Jag gillar viner från Rhone-dalen, det har du kanske märkt om du har kikat på den här bloggen. Mycket riesling från nordliga områden som Tyskland och Alsace blir det, och mycket rött från den där dalen mellan Lyon och Marseille.

Men även om jag gillar Rhone-vinerna så hotar de ibland att bli lite fläskiga. Mycket frukt och arom och mindre ryggrad, om du förstår vad jag menar.

Då är Xavier vignon Cotes du Rhone 2021 (rött, ekologiskt, 125 kronor) ett trevligt avbrott. Där finns en stomme av lite strävhet och aningen syra som liksom håller ihop vinet. Klart trevligt, tycker jag.

När man luktar på vinet så är det en djup doft av mörka bär som möter receptorerna i näsan. Lite kryddor och så trevliga björnbär. Jag tycker också att man kan känna lite fatlagring i lukten. Delar av vinet har i alla fall lagrats på fat.

I munnen känns det som om vinet håller ihop (det är den lilla strävheten och aningen syra jag menar). De mörka bären följer med och gör vinet piggt och glatt. Det blir som en liten energiinjektion när man tar en klunk.

Vi drack vinet till stekta lammskivor med fransk potatisgratäng. Det funkade verkligen bra. Maten fick blomma, vinet fick blomma och tillsammans blev de en enhet.

Och det är väl ungefär de egenskaperna man förväntar sig av ett vin?

Har du funderat på hur den perfekta värdinnan – eller värden – ska vara. Du vet en sådan där som liksom ser gästens behov innan man själv gör det.

Står man där ensam med ett glas i hörnet, så dyker hon – eller han – upp och börjar småprata. Början man leta med ögonen efter mat, så har hon – eller han – redan hunnit räcka fram fatet med alla godsakerna.

Skulle man utnämna ett vin till den perfekta värdinna, så får det bli Delas Saint-Esprit 2021 (129 kronor, rött). Viner är välkomnande – det är liksom ”tjena, kul att du kunde komma” redan från första klunken. Det är alltså ett vidöppet vin.

Ändå är det inget mesigt vin. Tanninerna är nedtonade, men de finns där. Liksom bär, aningen krydda och fat. Och kanske bäst av allt: i slutet av smaken finns en liten, pigg syra som inbjuder till att ta en tugga till av maten.

Det där med bär och fat och krydda, det har sensorerna redan fattat – för de mötte dig redan när du satte den över vinglaset.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag förundras ofta över de som ord som vinskribenter använder.  Delas Saint-Esprit ska – enligt Bolagets hemsida – lukta skogshallon. Okej, för hallon, det vet jag på ett ungefär hur det luktar. Men hur i helvete kan man känna skillnad på lukten av trädgårdshallon och skogshallon?

Eller vad sägs om den ganska vanliga beskrivningen vit blomsteräng – vad skiljer den från en helt vanlig, bonnig blomsteräng?

Men allt det där är kanske bara snobbism… Då kan det vara värt att veta: Delas Saint-Esprit är ett av många bra viner från södra Rhone-dalen, gjorda på druvblandningar där syrah håller i taktpinnen.

Alltså ett vin som du kan bära hem till fredagsbiffen – eller kanske dricka vinet till provencalska rullader med vitlök & rökt sidfläsk – utan att få skäll.