Hur gör man egentligen för att beskriva ett vin och dess smak? Och blir beskrivningen annorlunda när man passerar en landgräns?

Chateau de Seguin 2018 (99 kronor, rött) är ett hyggligt Bordeauxvin till ett pris rätt många kan tänka sig att betala. Samma vin säljs på Systemet och på den finska motsvarigheten Alko. Men beskrivningarna, de skiljer sig åt en smula.

På Systembolaget anses vinet ha en ”fruktig smak med fatkaraktär, inslag av katrinplommon, svarta vinbär, örter, choklad och vanilj”.

Medan Alko klämmer i med ”medelfyllig, höga tanniner, surkörsbärskaraktär, svartvinbärig, mogen tranbärighet, lätta cedertoner”.

Är det bara jag som förundras över skillnaden i den språkliga tonen? Den svenska varianten med ”fruktig smak… inslag av choklad och vanilj” låter lite som de unga bostadsrättsinnehavarna som uttalar ordet JAG med öppet a-ljud, alltså som i t ex tyska – eller finlandssvenska.

Du vet: ”Då tänker JAG att…”

Medan den finska versionen är mycket mera rätt på. Eller kan du tänka dig en svensk vinrecensent sitta i ett soffprogram och säga att Chateau de Seguin har ”suuurkörsbärskaraktär”?

Själv tycker jag att vinet har en trevlig strävhet som gör att det funkar bra till mat. Visst, i lukten hittar jag både lite fat (cedertoner?), någon slags körsbär och aningen svarta vinbär.

Men framför allt tycker jag det är ett välkomponerat vin. Det finns liksom ingenting som sticker ut och stör. Bara delar som kompletterar varandra. Just den egenskapen gör vinet till en bra kamrat på fredagskvällen eller i sommarskymningen.

Men jag är osäker på om den beskrivningen placerar mig på ett styrelsemöte i den svenska bostadsrättsföreningen eller (ursäkta fördomen) – i den finska bastun.

Kan ett vin vara som ett språk? I så fall vet jag ett vin som skulle vara som en glad norsk. Lättsam och trevligt – och med den sjungande intonationen hos en gutt från Oslo. (Här pratar vi inte om de tunga dialekterna från Vestlandet, du vet skorrande r och ett svårmod som hos en örebroare).

Det vinet heter Pietro di Campo Barbera Silenzio 2018 (92 kronor, rött) och har letat sig in på Systemets hyllor från Piemonte i norra Italien.

Vinet görs – som framgår av namnet – på druvan Barbera. Men det är inget vin som håller tyst, trots namnet Silenzio.

Istället talar det direkt till den som sitter med glaset. Lukten har massor av frukt och en rejäl dos mörka körsbär. Lite pepprigt, så där som basilika kan vara, och en aning rökighet.

I munnen är det ett fruktigt vin med en ryggrad av fruktsyra och strävhet. Körsbärstonerna hänger med, och ger ett vin utan krusiduller. Lätt att tycka om, lätt att gilla.

Vi gillade det tillsammans med spaghetti med gorgonzolasås. Och här var vinet tillräckligt fräscht för att pigga upp den gräddiga såsen. Den strimlade basilikan hittade en kompis i vinets örtkryddighet.

Vi åt och trivdes. Testa gärna du också. Jag menar, en glad Fredrik Skavlan på flaska – kan det bli bättre fredagsunderhållning?

En dag för så där en tre år sedan så svängde jag förbi Bolaget och fick med mig ett par flaskor Delas Saint-Esprit 2014. De langades snabbt in i vår källarskrubb – och glömdes bort i några år.

I veckan som gick var jag åter på Systemet – ja, det var alltså inte första gången på tre år som jag var där. Den här gången kom jag hem med samma vin men årgång 2017.

Tanken var att vi skulle ha vinet till middagen, men också se hur det här Côtes-du-Rhône-vinet hade förändrats efter några år på nedersta våningen i vårt hus.

Det unga vinet var piggare och mer potent. Tydligt blårött och med aromer av mörka bär och fatlagring. Vinet trivdes med köttbiten på tallriken. Den gjorde att vinets strävhet fick en sparringpartner.

Delas Saint-Esprit 2014 hade åldrats med hyfsad värdighet. Lite som en sirlig gammal dam som bytt klänning till en tegelröd färg.

Djup, fyllig lukt av mörka bär,. Det drar mot bigaråer eller kanske björnbär. Fortfarande kan kan man ana att vinet legat på fat innen det kom i flaska.

Jag vet inte om min näsa är felinställd, men jag kan nästan inte hitta något av de vibbar av örtkryddor som vinet en gång haft. Däremot finns det toner av något som – i brist på bättre ord – kan beskrivas som aska.

I munnen är det ett avrundat vin där strävheten har gått ner. Istället är det en lite syrlig ton som bär vinet genom smakresan ner i svalget.

Men tyvärr blir den resan ganska kort; eftersmaken sitter inte kvar i munnen så länge.

Det här med att jämföra vinerna blev en liten snackis under middagen. Vissa fördrog den avrundade värdigheten hos det äldre vinet. Andra favoriserade det unga för den högre strävheten.

Men att kora en vinnare är inte helt enkelt. Däremot var det en trevlig – och inte minst god – aktivitet att jämföra de två vinerna.

Så om du har lust. Knata ner till Bolaget och handla på dig ett gäng vinflaskor som du stoppar undan i garderoben eller källaren. Det är bra om det är mörkt och temperaturen jämn.

Däremot måste man inte köpa en dyr vinkyl…

Vänta några år – sedan är det bara att dra korken ur flaskorna och börja jämförelsen.

Det är lätt att göra sig lustig över alla knäppa viner som finns. Flaskor formade som snögubbar, namn så man undrar hur i helvete någon kunde få idén.

Jag menar. Hur gick det egentligen till när de kom på namnet Cycliste? Var det ett gäng vinmakare som satt kvar efter jobbet.

Under dagen hade de testat olika slutblandningar om och om igen utan att spotta. Och så var det någon av dem som lutade sig fram över provningsbordet, tittade på sina kamrater med simmig blick och klämde i med:

– Hörrni, gubbar. Asså, jag tror vi ska ta nåt ovanligt. Moped kanske, eller cyklist. Det borde väl de där stentröga konsumenterna komma ihåg…

Jag får erkänna att Cycliste 2018 (94 kronor, rött, ekologiskt) spelar i den kategorin – knäppa namn, alltså. Men låt dig inte luras av namnet. Det är ett hederligt vin, dessutom till ett pris de flesta av oss orkar med att betala.

Cycliste är också ett vin som är lätt att tycka om. Det är som en varm och vänlig kamrat. Du vet en sådan där vän där dörren alltid är öppen.

Ändå är det ett typiskt Rhônevin i den meningen att det är regionens druva Syrah som står för innehållet. Den hänger med ända från Lyon till det varma Rhône-deltat vid Medelhavet.

I Cycliste är det som om druvan tagit ett litet steg mot varma jordar och Nya världens viner; det är som en varmjordig Cote du Rhône.

Vinet tar emot med öppna armar och en djup fruktig lukt av mörka bär.Lite kryddigt, lite fat och lite pastilltoner. När man tar en sipp av vinet är det lika öppet och tillgängligt – och de mörka bären hänger fortfarande med.

Vinet är helt torrt, ändå är känslan att det finns en liten sötma i vinet. Kanske är det frukten och de mörka bären som signalerar

Vi delade en flaska Cycliste i fredags till biff och potatisgratäng. Och visst, vi åt och njöt av av att livet kunde vara bara som en vanlig fredagskväll.

Men jag undrar om inte detta vin skulle trivas allra bäst tillsammans med lite stekt lamm och ratatouille. Det står ju ändå med ena benet i Rhônedalen och det andra i södra Frankrikes olivoljekultur.

Man ska önska sig vin i present. Det har jag gjort några gånger och det känns lika lyxigt varje gång. Flaskorna kommer med hemleverans och är fint inslagna i presentpapper – och så får man dem ”utan extra kostnad” som det brukar heta i marknadsföring.

Inför julen 2018 sade jag med den där övertydliga rösten som inte ens hustrun kan missa ”Det vore gott med ett Barolo-vin i julklapp”. (Barolo är en kvalitetsappelation i italienska Piemonte, dyrare än de viner jag brukar köpa).

Hustrun förstod vinken, trots att den inte var särskilt diskret. Och gav mig en flaska i julklapp. Sedan var det som om hon kom in i ett stim. På kort tid köpte hon ett par flaskor till och langade ner i källarskrubben.

Men så gick det med de här vinerna som det brukar göra med de lite finare och dyrare flaskorna. De blev liggande i källaren.

Visst var vi sugna på vinerna, men det blev ju liksom aldrig riktigt rätt tillfälle att dra korken ur en 200-kronors flaska.

Inte förrän i helgen. Då lagade vi lövbiff på italienska och öppnade en flaska Barolo Giacosa Fratelli 2014 (årgång 2015 säljs nu på Bolaget för 199 kronor, rött).

Och vilken lukt som mötte oss. Den var stor och tilltalande med djup och värme, ungefär som Leonard Cohens röst. Där fanns en smula sötma från mogna bär, kanske björnbär, kanske bigarrå. Och så fatlagring och lite kryddighet och aningen trä.

När man tog en sipp av vinet så fylldes hela munnen. Hustrun blev helt lyrisk – på ett sätt hon nästan aldrig blir när det gäller drycker.

– Vilket vin, sa hon. Det fyller liksom hela huvudet!

Jag har ingen aning om hur mycket vinet utvecklats under året i vår inte särskilt optimala källare. Årgång 2014 hade fortfarande kvar en riktigt bra och sträv ryggrad.

Men redan efter en tugga lövbiff mjuknade vinet till en helt sammetslen dryck. Följsam mot maten som en perfekt partner i en dansfilm.

Behöver jag säga att vi tyckte det var gott?

Viner kan verkligen vara olika. En del är ogina och otillgängliga som en gammal kärring som har suttit på glasberget ett helt liv. Det enda de kan göra är att fördöma andra.

Andra är vidöppna, men så överlastade att det är som när en pizza levereras med bacon, pesto, bearnaise och ägg. För mycket alltså.

Ett vin som trampar rätt i den här avvägningen är Delas Saint-Esprit Cotes-du-Rhône 2017 (rött, 110 kronor). Lukten är öppen och stor. Full med värme och mörka bär. lite fat och kryddighet från örter. Aningen pastilltoner far förbi min näsa.

Faktiskt får lukten mig att tänka på en varm sommardag i södra Frankrike. Kanske är det just de mörka bären och kryddigheten som drar iväg mina sinnen…

I munnen är det ett trevligt och ganska lättsamt vin som balanserar lite syra med aningen, aningen sötma från de mörka bären. Ganska slankt, men med en ryggrad av strävhet.

Det är ett vin som gjort för en fredagsbiff. Något att njuta av när arbetsveckan äntligen är över – och ”På spåret” ännu inte har hunnit sparka igång.

2020 verkar bli året när vintern aldrig kom – i alla fall inte hit till Västsverige. Ute är det blåsigt och kallt, men det är mer av oktober-dis än januari-snö. Och tittar man noga på buskarna så ser man knopparna som håller på att bildas.

Just en sådan dag – när jag frös i blåsten med anade våren i buskarnas knoppar – svängde jag förbi Systemet och kom hem med en flaska Copertino Riserva 2010 (rött, 89 kronor).

Druvorna till den här flaskan plockade hösten 2010. Därefter har vinet jäst och lagrats på kooperativet Cantina Sociale Copertino i så där en åtta år innan det skeppades till Sverige.

Det är alltså ett av de mest långlagrade vinerna som säljs på Bolaget, i alla fall om man håller sig till mina prisnivåer. Och åldern märks på vinet. Färgen har mognat så att den drar mot tegelrött.

Lukten är full av mörka bär och källare. Ett stråk av syra drar förbi näsan. Men så återkommer de där mogna lukterna av läder och lite av kläder som hängt ett par dagar över stolsryggen. Man kan säga att det luktar tryggt; det är som att komma hem till en äldre herre som ibland röker en cigarr.

I munnen är det piggare än jag minns från tidigare år. Syran kommer tillbaka och samspelar med toner av mörka körsbär.

Drick det till en av vinterns sista köttgrytor. Testa osso buco, jag tror det här vinet skulle funka bra till det smältande möra köttet i den italienska grytan.