Ett husvin är ett vin som du alltid har hemma. Ett par flaskor ligger som ligger i skåpet och väntar på att några kompisar ska komma över på mat, eller på att du ska ta ett litet glas till söndagsmiddagen.

Då är det praktiskt om vinet passar till olika rätter – och om det är ett vin som gillas av många. Du vet ett vin som får moster Märta att utbrista ”Vilket gott vin!”. Eller vinsnobben Hugo att säga ”jaha, det var inte så dåligt för det priset”.

Just ett sådant vin är Abbotts & Dalaunay Carignan Vieilles Vignes 2020 (89 kronor, rött). På Systemets klassificeras det som fruktigt & smakrikt. Och sällan har en klassificering varit mer träffande.

Fruktigheten möter redan när man försiktigt sticker fram näsan för att lukta: mörka bär, lite som bigarråer, lite som björnbär. Lite kryddighet, som ett stråk av den timjan som växer vilt i Languedoc där vinet kommer ifrån.

I munnen är Abbotts & Delaunay bussigt och trevligt. Sympatiskt som en gammal vän som tittar förbi. Den mörka frukten följer med in i munnen, men vinet bjuder på tillräcklig strävhet och syra för att det inte ska bli platt eller svulstigt.

Man kan väl säga så här: skulle du få för dig att trotsa hösten och sparka igång grillen för en smakrik korv eller hamburgare eller en bit kött – då är du helt hemma med det här vinet.

Vi drack en flaska till maten en fredag. Stekta hamburgare, klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker. Och det funkade så bra så hustrun kom med en ovanligt starkt omdöme: ”Köp hem en låda, så vi har det här vinet hemma!”

Ett grillvin ska klara rätt mycket. Det ska kunna drickas utomhus i 30-gradig värme, men också funka när kvällskylan kryper på. Det ska smaka bra till korv och kött och ibland till feta potatissallader. Det ska tåla de rökiga aromerna från grillen, och inte så sällan överleva heta smaker och sötma från glaze och sås.

De flesta tror jag bär hem en box från Bolaget när det är dags för grillkväll. Men det är lite synd för det finns många bra alternativ på flaska. Ett sådant är Cigarra reserva 2018 (69 kronor, rött).

Vinet har en fruktig lukt av mörka bär och en trevlig liten kryddighet. Dessbättre är kryddigheten nedtonad, så den skrämmer den varken mig eller moster Märta. Längst in i lukten finns en liten hint av syra, som stramar upp vinet en smula så det inte bara blir varmblodigt välkomnande. I munnen är det snällt och runt med de mörka bären i behåll. På slutet finns en liten uppfriskande smak av körsbär.

Cigarra reserva är gjort på 60 procent shiraz-druvor, alltså den druva som i Frankrike heter syrah. Men här väljer man det internationella namnet, och det är klart passande för vinet är öppet och välkomnande som en amerikan på bjudhumör. Det ansluter alltså till den internationella, varmjordsodlade shiraz-traditionen.

Men framför allt är det lättdrucket och anspråkslöst – just så som det ska vara på en trevlig grillkväll.

Hur firar man en 30-årig bröllopsdag utan att slita ut sig och knö sig mot en massa andra människor som också väntar på Covid-vaccin? Jag vet inte vad andra gör, men jag vet vad jag och hustrun gjorde.

Vi åkte till en korvmoj och käkade.

När jag kom med förslaget såg hustrun mer än skeptisk ut, men jag argumenterade för att korvkiosken i Sävedalen är en kvalitetsinstitution. Sedan 1954 har de sålt bra korv och hemlagat potatismos gjort på King Edward.

Dessutom var det faktisk en hommage till vår riktiga bröllopsdag i Köpenhamn för (just det!) 30 år sedan. Efter vigsel av en mycket högdragen (och rätt mallig) prost, gick vi tillbaka till hotellet genom ett Köpenhamn med strålande sol men bitande kyla. På vägen sade jag:

– Vi tar en dansk pölse, vi är ju i alla fall i Danmark.

Så stod vi där i bröllopskläder och med brudbuketten inklämd under ena armen. I näven hade vi var sin röd korv, och den nyblivna hustrun berättade hur rädd hon varit i mötet med den rätt malliga (och högdragna) prosten – viktigt det där med prost, han hade strukit över kyrkoherde i ”programbladet” för vigseln och med bläck skrivit dit prost. Hustrun var rädd för att jag skulle säga:

– Nu skiter vi i det här. Du kan ta och stoppa upp din prosttitel nånstans där annars bara toapapper hör hemma.

På kvällen bättrades vi en smula och gick på den anrika krogen Stephan A Porta. 30 år senare gjorde vi bättring ett par kvällar senare med helgkasse från en hyfsad Göteborgskrog.

Soppa på jordärtskocka och tupplår, en ryggbiff till huvudrätt och tiramisu när magen var så full att det såg ut som om jag snart skulle nedkomma med ett välskapt gossebarn på fem och ett halvt kilo.

Till maten måste man ha ett bra vin, särskilt när men firar 30 år av äktenskap, så det fick bli en flaska Chateau l’Hospitalet 2019 (179 kronor, rött).

Det är ett riktigt fullblodsvin från södra Frankrike. Fylligt, kraftfullt och mustigt men fortfarande balanserat. Inte så där överlastat som nu-tar-vi-allt-på-en-gång-och-så-kör-vi-extra-allt-vinerna kan vara.

Lukten är djup av mörka bär och kraftigt rödvin. Där finns fat, lite kryddighet och en aning av något som jag i brist på bättre ord associerar till ”karamell” eller ”pastill”. Enligt producenten så ska det lukta lakrits. Rosmarin, lagerblad och choklad, tycker Bolaget. Kanske är det blandningen av dessa dofter som lurar min näsa. 

Chateau l’Hospitalet är ett sydfranskt vin från appellationen (vinområdet) La Clape utanför Narbonne i Langeudoc-Roussillon.  Vinet är gjort på den traditionella blandningen av syrah, mourvèdre och grenache. Och visst känns blandningen igen, men här är det ett mer kraftfullt och rakare anslag.  Kanske är det den angenäma men tydliga strävheten som gör vinet mer direkt. Det här är ett vin som kräver sin köttbit, sin potatisgratäng eller sin ost.

Vi drack vinet till just ryggbiff och potatisgratäng – och proteinerna i kött och grädde mjukade upp tanninerna så att de blev så där ljuvligt lena som de ska vara när man firar 30-årig bröllopsdag.

I Partille, utanför Göteborg, reser sig urberget som en vägg alldeles norr om centrum. Längst uppe på klippan vilar en borgruin med gapande hål till fönster och rustika stenar till väggar.

Varje gång jag kört förbi har jag kika på borgen och undrat hur man tar sig dit.

Nu vet jag. Man kör Paradisvägen, tar höger mot Kyrkåsliden och svänger in på Sankte Pers (!) backe. Sedan väntar 100-tals trappsteg uppåt – och iland nedåt – innan man är framme,

Vi klev runt där en av de där dagarna när gräset ser ut som om det är vår, men kulingen gör att man tror att Nordpolen är nära.

Själva borgruinen är egentligen inte så mycket att se, men historien är ett exempel på vad entreprenörer gör när de har för mycket pengar.

Historien handlar om kemisten och industrialisten (alltså det som nu kallas entreprenör) Ernst Harbeck. Han var gift med en tysk kvinna, som led av svår hemlängtan efter Rhen och borgarna längs floden. Därför lät han bygga en borgruin längst upp på klippan, så att hans hustru kunde sitta där (i blåsten) och titta ner över Säveån, Göta älv och Göteborgs centrum.

Om man ska tro att den taniga Säveån är Rhen, och se Göteborg som en hägring av Koblenz – då måste man antingen lida av väldigt dålig syn eller också har man inte alla hästar hemma.

Hustrun – men egen alltså – har visserligen varit au pair i Tyskland för länge sedan, men hon är inte tyska. Och, Gud förbjude, hon har ännu inte krävt att jag ska bygga en borgruin på ett berg för att hon ska kunna sitta där och drömma.

Nu undrar den normalbegåvade läsaren vad det här har med österrikiskt vin att göra. Egentligen ingenting, men kanske blev vi lite inspirerade av det tyskspråkiga för vi köpte med oss en flaska Meinklang 2019 (129 kronor, rött, ekologiskt) på hemvägen.

Det är ett sympatiskt och lättklunkat vin, lätt men ändå smakrikt. Lukten är full av bär och blommor. När man trycker ner näsan i glaset är sommarängen nära, men det finns också en uppstramande känsla, kanske av mineral.

Vinet är gjort på pinot noir, en druva som jag haft fördomar mot. Tyckt att smaken alltför ofta varit ”spetsig” och lite snipig. I Meinklang märks ingenting av det. Istället är det ett varmt och inbjudande vin som funkade utmärkt till vår middag med sydfranska gratäng med aubergine & squash.

Jo, förresten. Vinet kommer från förbundslandet Burgenland som sträcker sig från slovakiska gränsen och ned över alperna. Men växtplatsen är plattlandet runt Neusiedlersee, och där finns det inte en borg så långt ögat når. Inte så många slott heller.

En gång för många år sedan – du vet på den tiden när mobiler var tjocka som telefonkataloger – hade jag lektioner sent på fredagseftermiddagarna. Eleverna var kanske inte de mest motiverade, men framför allt: de var trötta, hade ett blodsocker på minus och för rätt många av dem åkte hormonerna hiss inför den kommande helgen.

Det var helt enkelt ett jävla liv på dem ibland.

Då brukade jag går ut i korridoren, ta en snus och vänta ett par minuter när de rastade av sig, så att jag kunde gå in och fortsätta.

I klassrummet bredvid hade en fransklärare lektioner i – just det – franska. Han brukade också komma ut i korridoren en stund. Kanske för att låta franskeleverna rasta av sig, eller kanske bara för att prata lite grann.

Vi upptäckte en del gemensamma intressen om man säger så. Han var intresserad av mat och vin, Frankrike och Italien.

Några fredagar pratade vi om vad jag skulle äta till middag och om han hade några tips. Men en gång gjorde jag tvärtom:

– Du, vad tycker du jag ska ha för vin till Coq au vin ikväll? frågade jag.

– Hmmm, han funderade. Kyckling, kanske något lättare rött från Italien. Men det börjar bli lite kallt nu på höstkvällarna… Kanske behövs lite fyllighet i vinet i alla fall.

Och så blev han så där engagerat gestikulerande. Det är ju trots allt en frankofil vi pratar om.

– Du, jag drack ett sicilianskt vin för några veckor sedan. Fantastiskt gott. Det är rätt vin för en kycklinggryta en höstkväll.

Jag lyssnade såklart på rådet. Åkte till Bolaget och fick med mig en flaska hem – och han hade rätt. Det var rätt vin.

Jag berättar det här för att det är en go’ historia om hur trevligt man kan ha med arbetskamrater, men också för att årstiden, vädret spelar roll för vilket vin som funkar.

Nu när snödropparna ställer upp sig upp i rabatten, och syrénen redan börjar få knoppar, så växlar också vinfokus. Bort med portugiser så fulla av tanniner att tungan krullar sig. In med lättare italienare som Masi Modello 2019 (79 kronor, rött).

Det är inte ett vin som får vinskribenterna att göra vågen. Jag vet inte om de tycker att det är för enkelt eller för massproducerat. Men jag tycker att det är lite orättvist för det är ett enkelt, läskande vin som passsar som hand i handske när solen börjar värma – när maten blir lättare och vinerna vill följa med på den resan.

Funkar bra till en enkel pasta eller en vegorätt när man för första gången kan äta mat på uteplatsen eller balkongen. Lukten är ung och fylld av mörka körsbär. I munnen är det ungt, friskt och bärigt. Körsbärskänslan följer med under resan från luktsinnet till smakreceptorerna.

I slutet av smaken finns lite uppstramande syra som funkar bra till maten. Det är ungefär som med vita viner – man blir hungrig. Inte helt fel när man matchar mat och vin.

Gratinerad portabellosvamp med hummus till förrätt och entrecote till huvudrätt, det blev vår fredagsmiddag här hemma. Men det var inte för att jag hade fått ett ryck och svettats hela eftermiddagen i köket. Jag hade bara tagit en sväng förbi en kvarterskrog och hämtat upp en papperspåse med take away.

Att köpa hämtmat är ett sätt att stödja krogarna nu när många lider svårt av pandemin. Läget är så tufft att många restauranger hotas av konkurs. Då blir den där påsen med take away ett sätt att stödja krogen så att den finns kvar när man vågar gå ut och äta igen.

Dessutom är det smidigt. Och gott.

Vår entrecote var så välsmakande som den kan vara när kocken har behandlat den väl. Men kvällens överraskning var gratinerad portabello med hummus och en tabbouleh  med granatäpple och gröna blad. Det var så fräscht och överraskande så jag måste testa att göra en egen variant.   

Får väl återkomma om jag får till ett hyfsat recept.

Med vinet var det mycket mer som vanligt. För en tid sedan var jag på Bolaget och bunkrade ett gäng viner. Däribland Periquita reserva 2018 (99 kronor, rött) – en trotjänare som håller än. Lukten var mer kryddig än jag kommer ihåg från tidigare årgångar. Det luktade lite som basilika smakar. Du vet den där pepprigheten som finns i basilika och ännu mer i rucola. Men den var också en fyllig och djup lukt med fattoner och en massa mörka bär.

Pepprigheten följde med in i munnen, men fick där samsas om smaklökarna med sötfruktighet och en liten frisk körsbärston  i slutet av smaken. Alltså ett klart trevligt vin som gärna får förgylla fler fredagar.

När man kombinerar mat och vin är det ofta bra om de liknar varandra – om det finns bryggor som vinet och maten kan kliva på för att nå fram. Men ibland kan det bli för mycket av det goda; just så var den här kombinationen.

Periquita var klart kryddigt och entrecoten kom med en majonnäsbaserad sås med massa örtkryddor. Och tillsammans blev det för mycket.

Slutsats: köp gärna en flaska Periquita reserva nästa gång du är på Bolaget, men låt då bli att trycka ner massor av basilika i maten.  

Om man ska välja vin till Grevinnan och betjänten på nyårsafton, så måste betjänten få ett vin med extra-allt. Kanske en muskulös sydafrikan med rökighet. Eller också kan man välja vad som helst bara betjänten får bli på kanelen. Efter ett tag vid middagsbordet skulle han nog till och med svälja ner en stor stark – läs Pripps blå – och en 6:a Renat. Jag menar, dricker man blomvatten kan man dricka vad fan som helst.

Till grevinnan blir det lite besvärligare. Belevad äldre dam ur societeten med gott uppförande men ändå lite hemliga drömmar…  Det måste bli ett finlemmat och lite sirligt vin, som klarar av etiketten men ändå känns trevligt och behagligt.

Just ett sådant vin är Couvent des Jacobins 2018 (159 kronor, rött). Om du nu tycker att jämförelsen med Grevinnan och betjänten är halsbrytande så är mitt enda försvar: Det är vårt nyårsvin jag skriver om.

Vi kryssade oss fram på Bolaget och  kom hem med en flaska som vi skulle ha till anka med apelsinsås – Canard a l’Orange. Och Couvent des Jacobins blev ett behagligt sällskap denna Sylvesterkväll när det bara var jag och hustrun.

Diskret lukt av jordgubbar och trevlig syra, lite kryddighet och fat. Den uppfriskande syran följer med in i munnen och ger ett klart matvänligt vin, men inte alls på det där buffliga sätt som kraftiga rödviner kan vara. Här är det istället syran som stannar kvar i munnen och bjuder in till mat – ungefär på samma sätt som ett vitt vin med bra syra kan göra.

Strävheten är så diskret så den blir sammetslen. Något som engelska grevinnor på 80+ borde kunna gilla, föreställer jag mig. Men jag får erkänna att jag varken känner grevinnor eller engelska damer över 80.

Hur vinet funkade till anka med apelsinsås? Nja, det var aningen för försiktigt och finlemmat. Anka har lite tyngd i smaken, något som gör att ett aningen kraftigare vin skulle funka bättre.

Nästa gång jag dricker Couvent des Jaconbins, då tror jag att det ska paras ihop med kalkon eller kanske kyckling.

Från Rhône-dalen kommer massor av bra viner. Det är Guigal och Delas Saint-Esprit, Cycliste och viner som heter samma sak som området: Cotes du Rhône.

Kanske träffar man på de här vinmakarna för att de har viner som ligger runt 100-lappen, alltså den nivå som rätt många av oss tycker att vi kan lägga på en flaska vin när det är dags för fredagsmiddag.

En av trotjänarna på Bolaget är Parallèle 45 (119 kronor, rött, ekologiskt). Även om varumärket har hängt med några år så är det inget gammal och trött vin möter när man korkar upp årgång 2018.

Lukten är kryddig och fruktig med lite av söta mörka bär. Men så kommer det stråk av något piggt och levande och ungt, något som signalerar körsbär i min hjärna.

Vinet är – som de flesta från Rhône-dalen – gjort på en blandning av syrah och andra druvor. I Parallèles fall samsas musten från grenache- och syrahdruvor i flaskan.

Kanske är det den för området typiska druvblandningen som gör det, jag vet inte. Men jag hittar samma lukt som i så många andra viner Rhône-vinet; något i positiv mening mörkt och dovt. Inte helt olikt klangen från en mansorkester där tenorerna inte dominerar ljudbilden.

I munnen är det ett piggt och klart trevligt vin. Men årgång 2018 är fortfarande ganska ung – det har alltså en rejäl ryggrad av strävhet som ropar efter en köttbit på tallriken.

Vi drack det till lövbiffsrullader, roulade de boeuf, en matchning som funkade bra. Men ännu bättre tror jag vinet skulle trivas tillsammans med en entrecote med bea – eller kanske örtolja, om man ska försöka vara lite nyttigare.

Periquita Reserva 2017 (99 kronor, rött) är en klart trevlig portugis. Känns lite som de där schyssta grannarna som alltid ställer upp. De som säger välkommen när man flyttar in. De som vattnar blommorna och tar in posten när man är på semester. De som hjälper till när man ska bära något extra tungt.

Grannar som ställer upp utan att göra alltför mycket väsen av sig.

På samma sätt är det med Periquita Reserva. Det finns där i glaset utan att skrika och kräva uppmärksamhet. Ska man jämföra med det amerikanska presidentvalet är det definitivt mer Joe Biden än Donald Trump.

När man luktar på vinet kommer en massa frukt och lite kryddighet farande. Söta mörkfruktiga bär är väldigt närvarande och så lite viol, aningen sötma och fat.

De här impulserna följer med in i munnen. Smaken är ganska fyllig med tydliga mörka bär, på gränsen till för sötfruktigt. Men där finns också en strävhet som ger vinet nödvändig ryggrad.

Tycker jag det är ett fantastiskt vin som det är värt att offra sin högra hand för? Nej, det gör jag faktiskt inte. Men det är ett vin som bjuder till. Och ett vin som bjuder upp till en stilla dans med maten som ligger tallriken. En skiva lammstek eller lite lagom lagrad gruyère – eller kanske en gryta så här när höstregnen smattrar mot taket.

Och det är faktiskt inte det sämsta.