Bo billigt och bra i Frankrike – leta på franska sajter

16 måndag Maj 2022

Etiketter

*Ägarna kallar det här huset för Skjulet (The Shed). Men det är ett fullt utrustat minihus med frodig grönska, svalkande träd och pool – ett stenkast från Medelhavet.*

Hur gör man för att bo bra i Frankrike utan att det kostar massor? En del verkar förtvivla efter en snabbkik på webben med en massa asdyra hus i Antibes och Menton.

Det har hänt att jag fått mejl med önskan om goda råd. Då känner man sig lite förvirrad och tänker ”men jag är väl ingen expert heller”.

Sedan slår det mig att vi hyrde semesterboende under de tre åren innan pandemin för mellan 300 och 350 euro per vecka. Först var vi i Alsace, sedan Charente (vid Atlantkusten norr om Bordeaux) och året innan världen stängde bodde vi i vårt lilla ”skjul” två kilometer från Medelhavet i Provence.

I Alsace och i Provence hade vi tillgång till pool – och i Charente var det 500 meter till Atlanten.

Så okej då, här kommer mina råd:

Välj bort den värsta högsäsongen från mitten av juli till slutet av augusti. Det är inte så svårt eftersom svenska semestrar startar tidigare än de franska – och veckan direkt efter midsommar är mycket billigare än en av augustiveckorna.

Använd de franska sajterna France-voyage och Gites-de-france. Mitt intryck är att de är billigare än till exempel svenska Sembo, utbudet är också mycket större. Bägge sajterna går dessutom att köra på engelska, om man som jag inte är så där vansinnigt bra på franska.

Leta lite vid sidan av de värsta turistmagneterna. I Provence några mil öster om Marseille är det mycket billigare än på ”riktiga” Cote d’Azur. Det är samma Medelhav, liknande städer och byar, men inte lika mycket folk och inte lika glassigt.

Byt boende, det är ännu billigare. Vi har bytt hus åtta gånger – tre gånger i Frankrike – och det har funkat jättebra vid alla tillfällen. Använd de etablerade organisationerna Intervac och Homelink. Det enda du behöver betala är en avgift till organisationerna på en knapp tusenlapp.

Trevlig Frankrike-resa!

Semester i Alsace – pittoreska byar, korsvirkeshus & vinprovning

18 fredag Mar 2022

Posted by Vin, mat, Alsace in Alsace, alsacevin, resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Alsace, alsacevin, Frankrike, resor, vinodling

Är du sugen på en resa i sommar – trots de sista (?) resterna av pandemin och trots Putins vidriga krig i Ukraina?

Själv känner jag mig som ett gammalt dragdjur som har stått instängt i stallet tre vintrar i rad. Jag vågar nästan inte riktigt tror att det är sant – det där med att man ska bli utsläppt i vår. Men vi har i alla fall bokat en semesterlägenhet i mellersta Alsace till sommaren.

Då ska jag promenera i platanernas skugga i Petite France (gamla delen av Strasbourg), sitta på ett café och sippa ett glas väl kylt Alsacevin. Och jag ska åka Route du vin och sticka in näsan hos vinproducenterna längs vägen.

OM nu allt går vägen. Förra gången vi bokade en semesterlägenhet gick det helt åt helvete. Det var i februari 2020 – och efter bara några veckor hade en hel värld stängt ner. Vi fick inte ens tillbaka den del av hyran som vi hade betalat.

Men vi backar ett steg – och tar det där med Alsace från början. Där finns fantastiskt mycket för en semesterfirare: god mat, trevliga viner och korsvirkeshus som är så pittoreska att man tror sig vara mitt i en filminspelning av Hans & Greta.

Dessutom är det ganska litet och överblickbart. Med Route du vin är det mindre än 20 mil från från Tann i söder till Marlenheim i norr. Och på den resan hinner du se fler intagande byar än du trodde var möjligt. Massor av byarna är värda ett stopp, men några av dem är värda en egen resa – inte minst Eguisheim, Kaysersberg och Ribeauvillé.

Route du vin går på lantliga småvägar där det också funkar att cykla. Det är en resa genom vinfält, ibland nästan medeltida miljöer och skyltar med ”Cave” (vinkällare) och ”Degustation” (avsmakning). Här finns allt från de stora välkända producenterna – som Hugel och Dopff & Irion – till småbönder med någon enstaka hektar med vinstockar.

Tveka inte att hälsa på hos vinproducenterna, för många av dem är gårdsförsäljningen en stor del av inkomsten. Gérard Waegell i byn Nothalten (vilket namn!) har en liten vingård – och av hans försäljning så sker en tredjedel i gårdsbutiken.

Att testa vin är lite som att smaka på ost i en ostaffär. Man går från försiktigt till smakrikt, från torrt till sött. Och man måste inte köpa något – men det var det där med ostaffären. Har du smakat och berömt fem ostar, så blir nog expediten förvånad om du tackar för osten och drar utan att handla. Det gäller också får vinmakaren.

Men framför allt är det en trevlig stund där man får prata med vinbonden – eller oftare hans fru – och lära känna området.

Skulle du nu tycka att det är väldigt pinsamt, så kan man besöka ett kooperativ istället. Ett bra alternativ är Cave de Turckheim.

Och vill du veta mer om Alsace och Alsaceviner så kan du kika in på Per Warfvinges hemsida eller köpa hans bok Vinguide Alsace. Där finns allt om Alsacevin – och lite till.

*Gérard Waegell under en paus i beskärningen av vinstockarna.*

Men Alsace är inte bara bönder & byar. Där finns också städer väl värda ett besök. Störst och mest känd är Strasbourg med en folkmängd som Malmö ungefär.

Visst kan man besöka katedralen och Place Gutenberg och Europaparlamentet (används bara en vecka i månaden, resten av tiden håller EU-parlamentarikerna låda i Bryssel). Men riktigt fint och mysigt blir det i Petite France, de gamla garvarkvarteren, fulla med korsvirkeshus, restauranger och kanaler.

Motsvarande område i Colmar heter Petite Venice. Mindre stad, mindre skala och färre kanaler – men vansinnigt pittoreskt. En promenad genom Petite Venice och sedan norrut mot Vieux (gamla) Colmar kan verkligen rekommenderas.

När du börjar bli trött i benen så sätter du dig på en krog – se till att ha en platan som skuggar – och beställer en tarte flambée (ungefär som en pizza bianco). Man kan dricka en öl till maten (Kronenbourg, Frankrikes mest berömda bryggeri ligger i Alsace), men själv skulle jag hålla mig till ett av traktens vita viner. Testa gärna ett vin på den billigaste druvan Sylvaner. Ofta är de vinerna rena som en fjällbäck och med klingande hög syra.

*Krogliv en kväll i Petite France, Strasbourg.*

Om man vill bo en vecka i Alsace så är France voyage att rekommendera. Gott om lägenheter – ofta hos vinproducenter – och inga stora lägenhetskomplex. Prisnivån i Alsace är ungefär hälften jämfört med Sverige.

Men se upp lite med hyresvärdens språkkunskaper. Det kan stå att värden pratar engelska, men i verkligheten inskränker sig kunskapen till ett enda ord ”Hello”. Tyska är det däremot många som pratar, särskilt bland äldre och utanför städerna.

Ett annat alternativ är kika in på Gite de France eller Sembo. Men med en svensk lägenhetsförmedlare blir priserna högre.

Ska du bara var där några dagar är de franska lågprishotellen oerhört prisvärda. (Premiere Classe och Ibis). De är standardiserade och lite tråkiga.

Men de är billiga, med priser från sådär 500 kronor för två personer i dubbelrum.

Och då blir det pengar över till annat. God mat och gott vin, till exempel.

Två och ett halvt tips om du åker till Österlen på höstlovet

28 onsdag Okt 2020

Posted by Vin, mat, Alsace in resor, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

resor, vinodling

Ett par år har vi åkt till Österlen på höstlovet. I år blir det ingen sådan resa, men jag minns dem med glädje. Bokskogar i höstfärger, dyningar som slår in över stränder som lagt sig till ro efter sommarens turiststormar.

Och så gårdsbutiker och god mat. Klart jag kommer ihåg sånt.

Om du nu skulle vara på väg till Österlen, så finns det två och ett halvt tips att upptäcka. Det första är vingården Sånana, en pytteliten vinodling strax sydväst om Skillinge.

Där tar Percy Månsson emot och visar upp sina marker. Man får betala en peng per person, men det är väl värda pengar för han är en berättare.

Vi var där i somras och under en och halv timme underhöll han oss med historier från ett liv som bonde. De första 59 åren som en konventionell bonde med djuruppfödning, men de senaste 25 åren har det handlat om vinodling.

Percy är alltså 84 år gammal, och en av de verkliga pionjärerna inom svensk vinodling. Jag tänker inte förstöra hans historier genom att försöka återberätta dem. Åk dit istället, lyssna på honom och testa hans viner.

Men obeservera att gården ligger på en väg mellan den ”stora” kustvägen och den ”lilla” ett par hundra meter längre in. När vi letade efter Sånana i somras åkte vi samma sträckor fyra gånger innan vi hittade rätt.

Nästa tips är Vilhelmsdals gårdsmejeri. Det ligger nästan lika undanskymt, men ta av från väg 9 strax innan korsningen med väg 11. Sväng vid skylten och åk sedan tills du tror att du kört vilse – då är du framme.

Vid sommarens besök fick vi med oss tre ostar hem. En mild och följsam getost av chèvretyp. En fyllig och helt mogen Brie som nästan rann av tallriken när vi skulle äta den. Och så en helt vanlig hårdost som fått det prosaiska namnet Gårdsost.

Det låter lite som hushållsosten lantliga kusin, men inget kunde vara mer fel. Den här gårdsosten påminner om en vällagrad Appenzeller med mer smak.

Det är inte den billigaste ostaffären, men den har väldigt, väldigt god ost.

Det halva tipset handlar om byn Skillinge. Och där bara om en liten, nästan medeltida bykärna.

Testa att gå Kapellstäddet, följ den smala gränden där man bara men svårighet kan köra en bil. Titta på de små gårdhusen, låt fantasin flöda. Lyssna liksom bakåt i tiden. Hör du hur skånskan börjar likna danska, hur sillafiskarna kommer in med båten, hur hantverkarna svär över trilskande verktyg?

Ja, eller åk ett par mil norrut och vandra vid stranden i Haväng…

Nej, nu får jag nog sluta. Annars kanske jag måste döpa om inlägget till ”Tre och ett halvt tips”.

Trevligt höstlov i alla fall.

Gårdsmejeri på Österlen & en smygtitt på Canal du midi

03 måndag Aug 2020

Posted by Vin, mat, Alsace in resor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Frankrike, resor

Vill du hitta en gömd pärla på Österlen, då ska lämna riksväg 9 strax efter Vranarp. Ta till höger och följa den lilla grusvägen tills du tror att du kört fullständigt vilse. För just där ute bland kor, getter och rapsfält ligger Vilhelmsdals gårdmejeri. Det är några stockholmare som gav upp storstadslivet för så där en 15 år sedan och istället skapade ett tempel för ostälskare.

Vi besöker mejeriet en av den här sommarens alla regniga dagar. Hustrun – som är en hard core ostfantast – tar täten och tar oss in i butiken. Muttrar något om att nu ska hon spendera lika mycket som jag gör på vin, öl, kött, grönsaker och kokböcker under en livstid.

Kanske försöker hon hindra eventuella protester från min sida – för billigt är det inte. Däremot är den lilla butiken full med fantastiska ostar. Vi känner hur saliven rinner till i munnen och knaprar smakbitar som expediten langar över disken.

När vi kliver ut med vår ostkasse så har vi fått med oss tre ostar. En mild och följsam getost av chèvretyp. En fyllig och helt mogen Brie som nästan rinner av tallriken när vi ska käka den. Smakmässigt fyller den hela munnen och har ett litet bett som drar mot mogna champinjoner.

Och så en helt vanlig hårdost som fått det prosaiska namnet Gårdsost. Det låter lite som hushållsosten lantliga kusin, men inget kunde vara mer fel. Den här gårdsosten påminner om en vällagrad Appenzeller med mer smak.

Ja, du läste rätt. Här pratar vi inte om några schweiziska turistversioner av alpkossornas mjölkprodukter. Här pratar vi mycket smak.

Efter en middag med lamm från en uppfödare utanför Kivik, ugnsrostad potatis och grillade tomater – ja, och så ostarna förstås – så är vi mätta. Hustrun går in och lägger sig på en säng, somnar. Jag vaggar med magen före till soffan där jag parkerar.

Men jag kan inte avhålla mig från att leta upp Anrika Canal du Midi på Urplay och ta en liten smygtitt. Det är skådespelarna Tim West och Pru Scales (mest känd som John Cleese fru i Fawlty Towers) som åker jorden runt på en massa kanaler.

I det här avsnittet slussar de sig fram genom Canal du Midi som förbinder floden Garonne med Medelhavet – och en gång gjorde det möjligt att frakta gods från Atlanten till Medelhavet utan att segla runt Spanien.

Det är varm feel good och det är en massa vackra vyer från Languedoc.

Det botar min Frankrike-abstinens.

I alla fall tillfälligt.

Vinjournalen – en liten guldgruva när det kommer till vin

29 lördag Feb 2020

Posted by Vin, mat, Alsace in resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

resor, vinodling

Det är egentligen lite löjligt. Här säger jag att jag gillar vin och så säger jag att jag gillar Frankrike. Ändå tester jag sällan vin från nya regioner, utan håller mig till de upptrampade stigarna: Rhône, Provence, Alsace. Kanske en prisvärd Bordeaux någon gång.

Men härom veckan när jag travade runt på Bolaget så stod den bara där: en chardonnay från Jura och liksom krävde att jag skulle ta med den till kassan. Det gjorde jag också.

Ja, det klart jag betalde för den innan jag passerade dörren och blip-letade efter bilen. (En springnota har jag inte tagit sedan jag och en kompis var på KB i Stockholm för sådär en 37 år sedan).

Väl hemma blev jag nyfiken på vinet och regionen; jag googlade runt och hittade en massa bra saker om viner och druvor i Vinjournalen, medlemstidning för Munskänkarna. Jag kollade på matchning mat och vin, druvor och producenter (du vet hur det är: ska man slå upp ett ord i ett lexikon slutar det med 84 uppslagna ord och en trevlig halvtimme), och jag blev helt förälskad i en text om Jura.

Pittoreska vinbyar i utkanten av den bergskedja som bildar gräns mot Schweiz. Kuperade marker med snörräta vinodlingar och trevliga vinproducenter att besöka. Det var nära att jag tänkte ”Chefen och Coronaviruset, ta er i brasan. Jag ska till Jura”.

Så blev det – förstås – inte. Jag puttrar lydigt min bil till jobbet på dagarna och drömmer bara lite om den där vinresan till la France. Men en kul läsning, det hade jag.

Skulle du vara intresserad av att testa olika viner från samma druva, så är Vinjournalen en liten guldgruva. Texterna är skrivna av amatörer, men det kompenserar de med stor kunskap och en äkta kärlek till vinet. Och så har de noll snobbism.

Ett exempel är deras test av Pinot Noir (också en blind fläck för mig). Fyra personer provar 10 viner mellan 99 och 299 kronor. Då ingår både viner från Systemet och de som säljs på webben. Ja, och så ett boxvin från Nya Zeeland.

Så om du är nyfiken på vin och mat, druvor och vingårdar, testa gärna Vinjournalen. Det är bra konsumentjournalistik. Just det där som dagstidningarna borde ägna sig åt.

Chardonnayn från Jura får jag återkomma till, den står fortfarande obruten i köket.

Vinskörd i Arild – ingen promenad i parken

16 onsdag Okt 2019

Posted by Vin, mat, Alsace in resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

resor, vinodling

Vinskörd, det är väl sådan där trevlig aktivitet när man går runt med en sekatör och knipsar av en druvklase då och då… Under tiden småpratar man om druvor, vin och hur årets skörd blir.

Jag får erkänna att jag har varit ungefär så korkad. Men tre och en halv timmes arbete på Arilds vingård i nordvästra Skåne tog mig ur den villfarelsen en lördag för ett par veckor sedan.

Vi vinarbetare – så där en 60, 70 pers – träffas klockan 13 på gårdsplanen. Jonas Ivarsson, mannen i vinproducentfamiljen, kliver upp på en kärra och sätter igång med att förklara arbetet.

– Sekatörer ligger i den högen och en spann tar ni där, sa han och pekade på ett gäng hinkar.

Han förklarar hur vi ska klippa bort de röt-angripna druvorna på klasarna. Därefter är det bara att traska ut till fältet med solaris-druvor och sätta igång.

Just den här dagen är det ganska bråttom med skörden. Regn och fukt har gett en stor del av druvorna röta. En del har fått botrytis, ädelröta, som man kan göra söta viner av, som i Sauternes. Andra har bara fått vanlig ”bonn-röta” som inte är till glädje för någon. Men eftersom fältet ska ge ett vanligt, torrt vin är det bara bort med alla röt-angripna druvor.

Och det är här som promenad-i-parken-tanken får sin första törn. Det är ett jäkla meck att få bort minst 90 procent av de angripna druvorna. Sedan har någon jävel placerad alla druvklasarna ungefär 30 centimeter över marken. (Vad är det för fel på lagom ståhöjd?). Så det är till att böja-sträcka-ansa-klippa, böja-sträcka-ansa-klippa… I tre och en halv timme.

Nu ska det på en gång sägas att det bor ingen 25-årig maratonlöpare i min kropp. Det handlar om en 61-årig lekamen med smärtande artos-knän och värkande rygg…

Efter två timmar är det dags för baguette och vinbål. Och min kropp jublar. Men sedan skriker den högt när det är dags för nästa böja-sträcka-ansa-klippa-övning. Till slut kommer ett kraftigt regn och räddar mig; vi kan med gott samvete trava tillbaka till gården.

Det här är en ganska speciell form av arbete. Man får nämligen betala för att arbeta. (Min arbetsgivare skulle jubla om han visste). 500 spänn kostar det att vara med om en dag. Men man får massor tillbaka.

Efter lite vila för knän och rygg är det dags för del två av skördefesten som Arild kallar det: vinprovning och en en-timmes rundvandring i vinkällaren.

Jonas Ivarsson förklarar gårdens mikroklimat och hur de under vinifieringen klarar att nästan helt undvika svavel.

– Det handlar om att ha en sluten process där ingen luft kommer in, säger han.

Lika enkelt är det att få vinet klart. Gården tappar om vinet fyra gånger och kan på det sättet minimera kemikalieanvändningen.

Arild är en av Sveriges störst vingårdar med 20 hektar vinrankor. Storleken beror på bristen på granngårdar.

– Vi måste upp i skala eftersom vi måste ha all utrustning själva. I Europa kan man hyra maskiner eller dela dem med grannen, men vi är ensamma här och då måste vi köpa all utrustning själva.

På gården står också en monster-skörde-maskin, stor som ett berg i Danmark. Den är byggd för att kunna gränsla raderna med vinrankor. Man kan säga att mina knän numer har blivit varma anhängare av maskinell skörd…

På Arilds vingård gör de allt. Vitt vin såklart på den i Tyskland utvecklade druvan Solaris. Men också mousserande vin enligt metode traditionell där flaskorna vilar i källaren (se bilden längst ner). Men fatlagring ger ju tomma fat så därför gör man whiskey och druvsprit, så klart gör man rött vin vin på Pinot Noir-druvan och sedan något år gör man egen glögg och nubbe.

Som om inte det vore nog, så driver man en restaurang med plats för 100 gäster och ett bed & breakfast etablissemang med 23 rum.

Kvällen slutar med själva festen. Sillamacka och gårdens egen nubbe. Nötkött från gårdarna runt omkring och så Arilds röda vin såklart.

Många håller igång länge, men vi tar med oss en espresso och ett glas druvsprit till rummet där vi tittar på en deckare och vårdar våra artros-knän.

När jag rastar hunden halv ett på kvällen, så går Jonas Ivarsson runt och fixar till det sista. Släcker ljuset och så.

Lagom till frukost dagen efter kommer han igen, då har han redan jobbat ett tag. Jag kan inte låta bli utan frågar hur han orkar.

Han slår ut med händerna, som om han inte riktigt kan beskriva att detta är inget jobb för honom – det är ett liv.

– Men vaddå? Jag är ju himma.

Är du fortfarande sugen, kan du sajna upp dig för en skördefest på Arilds vingård. Jag lovar, du får mycket för pengarna.

Men vänta dig ingen promenad i parken.

Autoroute du soleil – vinvägen genom Rhonedalen

05 måndag Aug 2019

Posted by Vin, mat, Alsace in rött vin, resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Frankrike, rött vin, resor, rosévin, vinodling

Ta bilen någon gång och kör motorvägen söderut från Lyon. Följ vägen med det vackraste namnet: Autoroute du soleil, Solens motorväg.

Det är en benämning den nästan inte förtjänar, för det här är pulsådern som förbinder Paris med Marseille. Men strunta i parisarna som glider förbi i 134 kilometer i timmen i en nytvättad Peugeot 3008, precis under den gräns där man får böter för fortkörning. Lägg dig i högerfilen, anpassa farten efter lastbilarna och försök få en glimt av landskapet som flyter förbi.

I början leker vägen tafatt med floden Rhone. Slingrar sig efter den ena flodbanken, hoppar över till andra sidan och doppar nästan vägrenen i floden. På de branta bergssluttningarna klänger vinstockarna och nere vid floden kurar byarna.

Längre söderut sträcker sig motorvägen över Alpernas låga utlöpare och landar i Rhonedeltats flacka landskap med fält färgade av blå lavendel. Men innan du kommit så långt. Ta av mot Cave de Tain i staden Tain-l’Hermitage.

Cave de Tain är en jättelik vinanläggning som täcker ett helt kvarter. Men trots storleken är det ett kooperativ som satsar på kvalitetsviner från Norra Rhone. Här vinifieras druvor från alla områdets cru-lägen, från nordligaste Côte-Rotie till Coronas strax utanför Valence.

Koopertivet har 330 vinbönder som kör sina skördade druvor till vinanläggningen. Dessutom äger Cave de Tain stora egna marker.

Även om allt rött vin görs uteslutande på Syrah-druvan, så varierar jordmånen. Och det är en variationsrikedom som märks. När man kliver in i Cave de Tains butik är det som om man förvandlats till ett fem-årigt barn igen – och kommit in i världens största godisbutik.

Butiken är stor som en större livsmedelsaffär och i rad efter rad trängs godsakerna. Saint-Joseph, Crozes-Hermitage, Saint-Peray. Mest rött, men även vitt och lite rosé. Olika appellationer och så viner som säljs under den enklare etiketten IGP.

Just ett av dessa ’enklare’ viner blir ett aV sommarens mest prisvärda inköp. Domaine des Gardes är fruktigt och lätt att gilla, men ändå med en bra ryggrad.

Naturligtvis köper vi med oss Crozes-Hermitage, det enda av Cave de Tains viner som finns på Systemet. Ett vin som jag drack första gången för länge sedan – och tänkte: ”Det är som en slank och elegant parisiska med tillräckligt självförtroende för att be en buse från Front National dra åt helvete”.

Fortfarande finns kärleken till vinet kvar, i alla fall från min sida. För det är ett vin som både är följsamt och självständigt.

Men ge dig ut på vägen igen och fortsätt Autoroute du soleil söderut. Strax innan Avignon håller du höger och väljer motorvägen mot Montpellier och Barcelona. Då kan du efter en mil eller så ta av mot Tavel och kooperativet Les Vignerons de Tavel & Lirac.

Här är skalan mindre men Tavel producerar kanske de bästa rosévinerna i Frankrike. Frågar du en fransman så säger han att området gör de bästa i världen.

Testa det vanliga vinet Lauzeraies (kooperativets enda vin på Bolaget). Testa också skillnaden mellan hur vinet smakar beroende på jordmånen där druvorna vuxit. Kul aktivitet och så kan du få med dig några flaskor hem till salladen eller den grillade fisken.

Skulle du ännu inte fått nog av vinprovning så kan du köra småvägar öster ut till Chateaneuf-du-Pape. På en kulle ligger den lilla vinbyn. Välvårdad och ansiktslyft som en fransk Nancy Pelosi – eller välbärgad adelsdam som bara knappt accepterar den nya tiden, om du hellre gillar den jämförelsen.

Här det fullt med vinbutiker, fullt med restauranger och fullt med folk. Dessutom fullt med svenskar som sniffar och gurglar.

I den vackra byn Chateauneuf-du-Pape finns massor av bra – och dyrt – vin. Men för mig känns det för renskrubbat och välordnat. Jag saknar vitlökslukten från vinbönderna när de återvänder till arbetet efter lunch. Jag saknar deras skitiga arbetskläder, och deras närhet till vinet och vinmakandet.

Ett sista tillägg. Vill man komma riktigt nära vinfälten och byarna så ska man naturligtvis välja de små vägarna genom Rhone-dalen.

Jag har aldrig åkt dem. Kanske för att jag är så löjligt förälskad i motorvägen med det vackraste namnet Autoroute du soleil.

Allt man behöver – ett litet ”skjul” i Provence

29 måndag Jul 2019

Posted by Vin, mat, Alsace in rött vin, resor, vinodling

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Frankrike, rött vin, resor, vinodling

Skulle du få för dig att hyra ett semesterhus i Provence så kan vi rekommendera ett litet ”skjul” fyra mil öster om Marseille. Där bodde vi två veckor i början av sommaren.

Man kör två kilometer upp från Medelhavet strax öster La Ciotat. Följer en väg som slingrar sig efter en uttorkad bäck. Vid nummer 230, Chemin de Civade Verde (som med fransk oordning gränsar till nummer 166) ligger Gites & Chambres d’hôtes L’Oustalet med två små hus till uthyrning. Ett av dem kallar värdparet för The Shed, alltså skjulet, och det blir vårt provencalska kryp in.

Det är ett kompakt sandstenshus med det man behöver för en semester: bad och kök, sovrum och terrass. En vänlig hyresvärd och en blommande trädgård med skuggande pinjeträd. Och så en svalkande pool – något som är välkommet i en värmebölja där termometern klättrar över 35 grader.

När man ligger där och flyter runt i poolen kommer lukter av pinje, rosmarin och frukt. Mest luktar det nektariner. Kanske är det någon granne som har en liten nektarinodling – eller också kommer lukten från någon av alla blommorna runt omkring. Jag travar runt med näsan före – som en galen vetenskapsman – och luktar på blommorna. Men jag blir inte klar över vad som ger den lukten.

La Ciotat är en levande stad med alldeles vanliga människor som skyndar till jobbet och bär hem en baguette från bagaren. Fjärran från de sönderexploaterade semesterorter där kypare är de enda bofasta som syns. Ändå finns här stränder, caféer och fullt med restauranger som ligger runt den gamla hamnen.

Det är också staden som såg den rörliga filmen födas. Bröderna Lumière hade sommarnöje här och filmade trädgårdsmästaren när han vattnade växterna för 125 år sedan. Tågstationen är den samma som såg tåget komma in i en av filmerna. Och fortfarande kan man besöka Eden Theatre, den lokal där filmbröderna hade den första riktigt publika visningen av sina filmer.

Om man är intresserad av vin (och det är man!) så ligger Bandol bara ett stenkast bort. Det är en kvalitetsappellation med kraftiga rödviner där druvan Mourvèdre får spela huvudrollen. Skyltar med cave och degustation (vinkällare och vinprovning) kantar de smala vägarna mellan kullar och låga berg.

För att få veta var man ska handla så kan man kolla vart lokalbefolkningen åker för att köpa vin. Och påfallande många kunder rattar sin Renault mot kooperativet La Cadièrenne.

Vi gör på likadant och styr vår Megane i samma rikting. Det är inget dumt val för inne på kooperativet samsas helt olika typer av vinköpare. Det är bullriga provencaler som kommer med en dunk för att köpa vin i ”lösvikt”. De tar bensinpumpen och fyller kärlen med rött, kraftigt lantvin. ”2,20 euro för en liter, minst 4 liter” står det på skyltarna.

Andra kunder travar runt bland vinflaskor och informationsskyltar. Framme vid disken står några som sniffar och gurglar.

Vi fyller bakluckan med några lådor vin, både de lite billigare sorterna röd- och rosévin och de mer kvalitetsinriktade rödvinerna gjorda nästan bara med Mourvèdre.

En kväll tar vi bilen till Saint-Cyr-sur-Mer. Men vi stannar inte i den nybyggda turistdelen utan fortsätter lite upp från stranden till den ursprungliga staden. Vid det gamla torget ligger restaurangerna i en halvcirkel under de skyddande platanerna.

Skymningen börjar sänka sig. Cikadorna gnider sina bakben och kvällen är alldeles sammetsljummen.

Den vänlige servitören som pratar spansk-franska med oss (för spanska kan han men inte engelska, synd bara att vi inte pratar spanska) kommer med en saftig och mör entrecote. I glasen finns en skvätt lokalt Bandol-vin.

– Det här ska jag komma ihåg från semestern, säger hustrun.

Det är lätt att hålla med henne.

Kan man bo billigt och bra i Frankrike?

12 fredag Jul 2019

Posted by Vin, mat, Alsace in Alsace, resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Alsace, Frankrike, resor

Hur gör man för att bo bra i Frankrike utan att det kostar massor? En del verkar förtvivla efter en snabbkik på webben med en massa asdyra hus i Antibes och Menton.

Det har hänt att jag fått mejl med önskan om goda råd. Då känner man sig lite förvirrad och tänker ‘men jag är väl ingen expert heller’.

Sedan slår det mig att vi har hyrt semesterboende under de tre senaste åren för mellan 300 och 350 euro per vecka. Först var vi i Alsace, förra året i Charente (vid Atlantkusten norr om Bordeaux) och i år bodde vi i vårt lilla ”skjul” två kilometer från Medelhavet i Provence.

I Alsace och i Provence hade vi tillgång till pool – och i Charente var det 500 meter till Atlanten.

Så okej då, här kommer mina råd:

Trevlig Frankrike-resa, i år eller nästa!

Les Lauzeraies – smultron, bär & söderns charm

20 måndag Maj 2019

Posted by Vin, mat, Alsace in resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Frankrike, resor, rosévin, vinodling

I sommar åker vi till Provence för ett par veckor. Strax utanför den lilla staden La Ciotat har vi hyrt ett pyttelitet hus precis där pinjeskogen börjar. Längre upp börjar bergen, en bit nedanför ligger Medelhavet.

På vägen hem tänker vi ta en dag för att kolla in vinproducenter. I Tain-l’Hermitage sticker vi in huvudet på kooperativet och så kanske vi tittar på den lilla staden. Ungefär samma väntar i Chateauneuf-du-Pape, men där är frågan om vi har råd att köpa vinflaskorna; de är dyra i Sverige och de verkar inte vara mycket billigare i Frankrike.

Men vinsmuttandet börjar längre söderut i Tavel, som är både en by och ett vinområde. En dryg mil nordväst om Avignon ligger den här appellationen som (nästan) bara producerar rosévin.

En del säger att det är på Tavels solblekta marker som de bästa rosévinerna kommer till. Om det stämmer vet jag inte, men jag vet att det är bra rosé som kommer ur områdets flaskor.

Les Lauzeraies 2018 från just Tavel (119 kronor på Bolaget, rosé, ekologiskt) är inget undantag. Det är ett lätt vin som gjort för sommar och sol och semester. Men ändå så pass smakrikt att det ger det ett bra avtryck i munnen. Smaken är varken insmickrande godislik eller så där ”dov” som en del rosévin från Provence kan vara.

Första intrycket av lukten är frukt och bär, framför allt smultron. Kanske lite av citrus och örter. I munnen lever smultronkänslan kvar – och just det ger vinet så tydliga sommarvibbar. Men där finns också en liten, liten uppstramande känsla på slutet, just en sådan som gör att ett vin passar bra till mat.

Vi drack en flaska till grillad tonfisk och potatissallad. Men någon elak jävel droppade vatten från skyn så vi fick vackert steka fisken på spisen – istället för att vända den på utegrillen.

Men vi njöt, både av tonfisken och av vinet. Och ja, vi drömde oss bort till sommar och sol och Provence.

(Vill du läsa mer om roséviner från Tavel så skriver Lars Torstensson ibland om dem i sin blogg Vinifierat. Nu jobbar han som flying winemaker, men det var Lars Torstensson som stod bakom Rabiega, Vin- & sprits vingård i Provence. Man kan säga att han vet vad han talar om…)