Kommer du ihåg Tyko Johnsson från Karl Bertil Johnsson Jul. Det är han som – något glöggfryntlig – sträcker fram en mugg till Karl Bertil och säger:

– Min synnerligen välartade son, vill du lukta på glöggen?

Jag gör ungefär samma sak, fast det är midsommar i sommarstugan. Ute skvalar regnet och inne i värmen är sillen uppäten. Nu väntar småplock och räkor och ostar. Då häller jag upp Beicher Riesling 2014 i glaset (85 kronor), sträcker fram det mot 16-åringen och säger:

– Vill du lukta på vinet?

Det där med ”synnerligen välordnade” hoppar jag över. Någon jäkla måtta för det vara…

Varför 16-åringen ska lukta? Det är enkelt, han har familjen bästa näsa. När han luktar på italienskt rött vin, säger han att det luktar körsbär. När han tidigare har luktat på vitt vin har han sagt att det luktar våt sten.

Det är bara att kolla på importörernas och Systemets hemsidor. Varje gång hittills har han prickat in just det som anses typiskt.

Men när han luktar på Biecher Riesling, så säger han att det luktar ”rostig spik” (?). Jag försöker få ur honom vad han menar. Är det metall eller mineral eller något annat… Men jag får inget tydligare besked.

Återstår att lita på min egen näsa. Och den säger frukt och päron, lite citrus, mineral och aningen honung. I munnen balanseras frukten av en pigg citruston – det gör Rieslingen till ett bra matvin. Funkar utmärkt till midsommarmaten med lite småplock och räkor.

Biecher Riesling är ett utmärkt vin, men min personliga favorit bland Biechers vanliga Riesling-viner är Riesling Réserve för 89 kronor. Vandrar du ut från Bolaget med en Réserve i kassen får du ett fantastiskt vin för det priset. Men du missar en sak; det är bara den vanliga Rieslingen för 85 kronor som är ekologisk.

Och det är inte oviktigt. Vinbönderna måste – som alla andra – ställa om till ekologisk produktion.

I de flesta vindistrikt blandar man druvor för att få så bra vin som möjligt. Men i ett litet vindistrikt – som vi känner så väl – i nordöstra Frankrike gör man tvärtom. I Alsace finns nästan bara viner på gjorda på en druva. Det brukar också ge namnet, Biecher Riesling till exempel.

Ibland blandar man ändå druvorna. Det kallas då Edelzwicker, och anses vara ett sämre vin. Men den stora producenten Hugel gör en egen blandning som det inte finns något att skämmas för: Hugel Gentil 2013, 109 kronor på Bolaget.

I blandningen finns inte bara Sylvaner och Riesling, druvor som ger strama viner med hög syra – utan också Muscat, Pinot Gris och Gewurztraminer. Och här blir blandningen spännande, för Pinot Gris adderar fyllighet och Gewurzen ger ett litet, litet parfymerat drag.

Tillsammans ger det ett vin med stor lukt. Där finns massor av frukt och päron, aningen rosor och kanske krusbär. Det är ett vin som är kul att lukta på för man tycker sig hitta olika dofter varje gång.

Viner är fylligt och funkar därför bra till ljust kött. Men vi hade en gryta med brässerad Ugnsbakad lammbog & dillsås, alltså mörkare kött och en dillsås med citrustoner. Frågan var hur det skulle funka tillsammans…

…och svaret är att det var nästan överraskande bra matchning. Pinot Gris-fylligheten funkade bra tillsammans med köttet och den aningen parfymerade tonen från Gewurz gillade sällskapet av dill.

Kort sagt, vi åt, drack och njöt.

Jag har hittat ett helt oslagbart sätt att skaffa bra vin. Först skriver man om det på bloggen – sedan kommer det rätt in genom dörren.

I slutet av november skrev jag om min muntliga önskelista inför jul. Så här stod det:

”– Jag önskar mig en flaska Chateauneuf du Pape, säger jag till hustrun med ungefär den röst man brukar använda till lomhörda 95-åringar på servicehusets demensavdelning.”

Och vips, i julklapparna fanns två flaskor Chateauneuf du Pape. En från hustrun, och en från några vänner.

På samma sätt är det med ett Grand Cru-vin från Alsace. (Det är viner från de allra bästa delarna av vingårdarna). För en månad sedan skrev jag:

”Firmans (Biecher) Grand Cru Riesling har jag inte testat. Det är säkert ypperligt, men priset på 159 kronor svider.”

Och i lördags fick vi besök av en kompis. I handen hade han… Just det en Jean Biecher Grand Cru Brand 2013!

Jag tror jag ska testa den här metoden fler gånger. Kanske ska jag börja skriva om Champagne och dyra Bordeauxviner…

Men på menyn stod det stekt kött. Och Riesling är inte direkt förstahandsvalet, så vi slog oss ner i soffan och smuttade lite på vinet innan maten.

När vi satte dit näsan var det en mild men mättad lukt som mötte. Päron och honung. Blommor och mineral. I munnen var vinet friskare med syra och citrustoner, lite mineral och på slutet en liten bitterhet som stramade upp vinet.

Om det är värt sina pengar? Ja, det är det – särskilt om någon annan betalar.

Jean Biecher är en fantastisk vinproducent i Alsace med många bra viner. Min egen favorit är Riesling Réserve, ett pålitligt vin med mycket smak för pengarna. Marie d’Alsace fick vara sällskap till fredagsmaten för några veckor sedan. Klart trevligt vin, men också klart egensinnigt.

Firmans Grand Cru Riesling har jag inte testat. Det är säkert ypperligt, men priset på 159 kronor svider.

Jean Biecher Pinot Gris 2013, 101 kronor på Systemet, rann däremot ner genom strupen i helgen – och ja, både jag och mina smaklökar blev på ganska bra humör. Lukten är stor och fyllig. Där finns päron, aningen honung och hintar av någon exotisk frukt som jag inte hittar namnet på.

Inte heller i munnen blir man besviken på vinet. Det är fylligt och smakrik med en liten ton av citrus. En liten, liten bitterhet kan anas i eftersmaken. Och bäst av allt – där finns tillräckligt av syra för att balansera den lilla sötma som nästan alltid finns i Pinot Gris-viner.

De här sakerna gör att vinet stramas upp och funkar till mat. Det blir inte bara ett vin för bersån. Vilken maträtt är däremot svårare att svara på. Vi drack vinet till ugnstekt lax – och det klickade inte riktigt mellan vinet och laxen. Kanske ska det till fisk utan laxens fetma för att Jean Biechers vin ska blomma ut helt – eller fläskkött…

En sak till gillas med viner från den här producenten; nästan alla vinerna är ekologiska. Det gäller även Pinot Gris-vinet.

För ett par år sedan skrev jag att Marie d’Alsace var ett onödigt vin. Det tycker jag inte om 2013 års vin som nu finns att köpa på Bolaget för 79 kronor. Men det är ett klart ovanligt vin. Lukten är sötfruktig, blommig och parfymerad.

I munnen finns det parfymerade anslaget kvar, men mycket mer nedtonat. Vinet är ganska ”snällt” och lättdrucket utan markerad syra – som gjort för en solvarm eftermiddag när livet är lätt och  lekfullt.

Marie d’Alsace är en edelzwicker, alltså gjort på flera olika druvor. I flaskan samsas saften från 80 procent Sylvaner och 20 procent Gewurztraminer. Men det är Gewurzen som håller i taktpinnen när lukt och smak bestäms – därav det parfymerade inslaget.

Det här är inget dumt vin, men frågan är vad det passar till för mat. Vi försökte oss på ett långskott och drack det till Lättlagad fredagscurry med fläsk. Det var ett äktenskap som nästan fungerade. Maten tyckte det var helt okej med lite sällskap, vinet däremot tyckte att det klarade sig bättre på egen hand.

Producenten Jean Biecher har flera ekologiska viner, Marie d’Alsace är ett exempel. Det tackar vi för – att inte producera ekologiskt är i längden ohållbart.