Kategoriarkiv: vinodling

Nu börjar vinskörden i Kungsbacka

06 lördag Okt 2012

Posted by in vin, vinodling

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Pinot Noir druvorna är små, men söta och goda.

Idag börjar vinskörden i Fjärås utanför Kungsbacka. Ja, det är faktiskt sant. På en förortstomt har Jan-Olof Arnäs skapat en egen vingård med 150 vinstockar, som ger 100 – 300 flaskor vin av god kvalitet.

– Jag har till och med blivit erbjuden att sälja vinet i tax free butiken på Landvetter. Men vi har många vänner, så vinet går åt ändå, berättar han.

Vinskörden börjar med de vita druvorna Kerner och Kernling. Därefter är det dags för Riesling, Pinot Noir, Dornfelder och Marechal Foch. Det gäller att vänta till sötman i druvorna har stigit och syran gått ner. Om ungefär en månad har alla druvorna mognat färdigt och skörden är bärgad.

Jan-Olof visar runt på tomten. Där är fullt av små, men söta vindruvor. Rieslingdruvorna finns i växthus och tåligare druvor på friland. Ingången till hans hus går genom en arkad av vinstockar och den gamla car porten har byggts om till vinstuga med avstjälkningsmaskin och vinpress.

Som du förstår så är Jan-Olof en entusiast, men han är ingen drömmare som plötsligt kommit på att det vore kul med några vinplantor. De äldsta vinstockar är från 80-talet, och han visar ett växthus med ömt vårdade Rieslingstockar, som nu är 23 år gamla.

– Den bästa åldern på vinstockar är mellan 15 och 25 år, berättar han.

Så Rieslingen ligger helt rätt i ålder – och han brukar få mellan 12 och 15 liter av de här stockarna.

Vinodlarintresset började en sommarsemester i Moseldalen. Jan-Olof köpte med sig en vinstock hem, satte den i ett växthus och upptäckte att den trivdes förträffligt. Så nästa år tog han med familjen till Tyskland och köpte ett par stockar till, och nästa år… Och nästa år…

När han berättar om hur det började ser hans fru ut som om det nästan blev lite för mycket av de där vinstocks-köpar-resorna på 80-talet.

Eftersom han var så tidigt ute med vinodling i Sverige blev han något av en kändis. Lokaltidningarna i Kungsbacka skrev om honom, och tidningar i Halmstad hörde av sig.

– Men när lokalradion ringde och ville komma, då satte jag stopp, berättar han.

Orsaken var alla nyfikna som började smyga runt villatomten – nyfikna som inte frågade om det var okej att titta på vinodlingen, utan bara klampade på. De kunde Jan-Olof och hans familj vara utan.

Men vinodlingen har gett honom många kontakter och vänner, både bland vinodlare i Tyskland och i den svenska vinodlarföreningen. Vill du veta mer om svensk vinodling, så är vinodlarföreningens hemsida en bra början: http://www.svenskavinodlare.se/

Skörden börjar med de vita druvorna.

Jan-Olof visar druvpressen. En ”säck”

i mitten fylls med vatten och pressar

druvorna  mot sidorna så att druvjuicen

trycks ut genom sidornas hål.

Nu är det vinskörd i Alsace

23 söndag Sep 2012

Posted by in Alsace, alsacevin, vin, vinodling, vitt vin

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

I Alsace skiner solen och temperaturen går upp mot 20 grader. Det är bara enstaka moln som blåser från Tyskland och in mot bergskedjan Vogeserna. Så är vädret idag söndag, om man får tro det norska meteorologiska institutet.

Gerard Waegell jobbar för fullt med vinskörden. Just nu skördar han Pinot blanc-druvan. Igår, lördag, skickade han ett mejl och berättade att på onsdag tror han att den skörden är färdig. Han lovar också att försöka skicka lite bilder från vinskörden, men det är svårt att hinna med och att komma ihåg. Just under skörden avgörs hur bra druvorna blir – och därmed vilka inkomster han ska få under kommande år.

Gerard Waegell är den vänlige, yngre bonden som vi handlade vin av i somras. Då var han mörkt brun av arbetet ute på fälten, och lite bekymrad för turisterna som kom och köpte vin av honom. Inte bekymrad för att de ville handla, men bekymrad för vilket språk han skulle använda. Tyska gick bra, och franska förstås. Men engelska… Så när vi pratade med honom hade han redan kollat in vår S-märkta bil.

Han blev lite lättad när han förstod att han kunde prata tyska.

Gerard Waegell bor på ”77, Route des Vins”. Det är en adress, som låter som ljuv musik i mina öron. Byn med 450 innevånare låter inte riktigt lika poetiskt, ”Nothalten”. Men det är hans hemtrakter och här är han förankrad på det sätt bönder gärna är. Han är tredje generationen vigneron och driver gården tillsammans med sin fru.

Alldeles bredvid hans bostad och vinkällare ligger Restaurang Waegell, som drivs av en farbror till honom.

Gården är medelstor, 9 hektar. Men vinodlingarna är utspridda över 10 kilometer och innehåller alla de vanliga druvsorterna. Allt från den vardagliga Sylvaner-druvan till de mer uppskattade Riesling- och Gewürztraminer-vinerna. Han gör också en god Muscat – och så vin på den Alsacedruva som jag tycker är allra godast: Pinot Gris.

En del av marken ligger inom Grand Cru Muenchberg. Det är ett särskilt utvalt kvalitetsområde, för Gerard Waegell betyder det att han får ut ett högre pris för vinet.

Och så gör han förstås ett mousserande vin, Cremant d’Alsace. Det är ett vin gjort enligt den traditionella champagnemetoden. Torrt, friskt och med en smak som väcker förhoppningar om mat – precis som en aperitif ska göra.

I år hoppas han på en lyckad skörd – och på att äntligen få ta ett glas Cremant när allt slit är över.

Utsikt över Nothalten och vinfälten runt byn.
Bilden kommer från Gerard Waegell.

Vi köpte en låda vin

13 torsdag Sep 2012

Posted by in rött vin, resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det var i juli förra året. Vi stod i vardagsrummet hemma hos den svenske vinbonden Anders Åberg i Murviel i södra Frankrike. Han snurrade på vinglaset, drog in doften och sa:

– Jag tycker man kan känna hintar av choklad.

Han var uppenbart road av vinet. Det här var hans första årgång vin, och det var första gången han smakade på prestigevinet Roc de Buffarel ur en flaska. Dittills hade han bara testat vinet ur lagringstankarna.

Själv vet jag inte om man kunde känna de hintarna. Däremot tyckte jag det var gott. Visst det var ungt och omoget med sträva tanniner som verkligen bråkade i munnen. Men det kändes som om det lovade att bli en schysst bundsförvant en snöig februaridag när den fuktiga göteborgsvintern blåser vett och sans ur människor.

Ett vin gjort för biff med potatisgratäng och kanske bearnaise. Klart vi köpte en låda med oss hem.

Första flaskan smakade vi i september – och då kändes det hur omoget vin var. Det kändes mest som en ilsken tjurkalv i en amerikanske rodeo. Jag vet inte om det var temperaturskillnaden som gjorde den stora skillnaden.

I Frankrike var det 28 grader varmt, och vinet var förmodligen klart över 20 grader. I vår septemberkällare var det betydligt kallare – och vinet blev helt annorlunda.

Vi blev lite förskräckta, men väntade ett par månader till nästa flaska. Och se, det hade hänt något. Vinet var fortfarande bråkigt, men det började få mjukare kanter.

Och så har det fortsatt. Nu har vi druckit upp fem av flaskorna, och för varje gång har vinet utvecklats.

Det har varit kul att följa utvecklingen. För mig har det blivit en av de där små kornen som gör att vardagen lever upp. När jag har gått förbi vinet nere i källaren har jag tittat lite på det och tänk: ”Snart får vi käka en riktig köttbit och se hur det går för vinet.”

Men man ska akta sig för att spara vin alltför länge. För några år sedan gav vi bort ett par flaskor vin i 45-års-present. Systembolaget hade lovat att det var lagringsbart vin. Så vi räckte över presenten och sa:

– Det här kan du spara i tre år och dricka på din 48-årsdag.

När 48-årsdagen kom, så fick vi en inbjudan. Det skulle bli mat och vin – det vin vi hade gett bort.

Maten var god, men vinet…

Det var inte dåligt, inte som vinäger. Det var bara – ingenting. Smaken låg nära vatten, eller utspädd druvjuice. Den hade tagit sig upp till vinets höjdpunkt och sedan på något sätt försvunnit ut genom vinkorken.

Svensken som odlade vin i Languedoc

13 torsdag Sep 2012

Posted by in resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Anders Åberg var något så ovanligt som en svensk vinbonde. Under ett par år drev han och en fransk anställd gården Domaine la Rabidote i Languedoc, ett par mil från Medelhavet (cirka 20 mil väster om Marseille). Tyvärr drabbades han av sjukdom och slutade.

Men området ligger kvar, och skulle du någon gång vara på det som resebyråerna kallar den franska solkusten, så är det väl värt ett besök.

Följ floden Orb uppströms från Bezièrs. Floden går i en liten ravin av vita kalkstensklippor och snart ser man Languedocs nationalpark med ganska mjuka skogsklädda berg. Där på gränsen ligger gården Domains la Rabidote. Den tillhör appelationen (vinområdet) Saint Chinian.

Jorden är mest bara småsten och grus. Man befinner sig ett slags Frankrikes Småland. Och det är ett under att något överhuvudtaget kan odlas där.

Ändå ger marken gott kvalitetsvin. Vill man handla så finns en bra vinkällare hos kooperativet i huvudorten Saint Chinian. Vi var där förra sommaren och handlade. Det mesta av vinet har tagit slut – och blivit till goda middagar. Men några flaskor finns sparade.

Och som svensk finns det en sak att bli så där fånigt turistisk över: man kan handla vi direkt ur pumpar (typ bensinpump). Och ja, jag erkänner. Jag gick ut i bilen, tömde ur det sista av en mineralvattensflaska och fyllde den med vin till kvällens middag.

Här nedan visar en anställd (engelskspråkig!) tjej hur man fyller vin med pumparna.

Hos en italiensk vinbonde

04 tisdag Sep 2012

Posted by in rött vin, resor, vin, vinodling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Om du reser i vinproducerande områden, passa på och besök en vingård. Det är ofta både kul och spännande. Och du blir nästan alltid väldigt väl mottagen.

En av de vinbönder vi mött på det här sättet är Antonio Fioravante. Det är en vänlig man med Nya Zeeland-keps på huvudet – i alla fall när vi besökte honom. Han har en liten vingård i Vapolicella utanför Verona, och tyckte tydligen att det var ett kul avbrott i den vanliga lunken när vi kom en av de första dagarna i juli för ett par år sedan.

Glatt korkade han upp flaskor och hällde upp smakprov, skålade och berättade livfullt om gården – allt på en klingande italienska. Dessbättre hade han en son som kunde engelska och som fick rycka in när händer och fötter inte räckte till för att vi skulle förstå.

Men han sålde inte bara sitt vin. Han visade också upp gården, lät oss titta på lagringstankarna och klättra upp på vinden där han torkade druvorna till Amaronevinet. Vi fick också klappa hundarna, hälsa på frun och inspektera gårdens ”bo på lantgård”-rörelse.

När vi gick skickade han med oss resten i en av provflaskorna ”så att vi skulle ha något vin till middagen”.

Det är en sådan person som man minns med värme. Lite av Antonio Fioravante finns dessutom kvar; nere i källaren ligger en flaska av hans Amarone och väntar på rätt tillfälle att drickas upp.

Nu kanske du tror att han var ett undantag. SÅÅ vänliga är de väl inte. Och okej då, det är inte alla som avsätter en timme av sin tid för några turister som handlar vin för ett par hundralappar.

Men det finns en annan förklaring. Gårdsförsäljningen av vin betyder ganska mycket för vinodlarna. De vinbönder vi pratade lite närmare med i Alsace i somras berättade att ungefär en tredjedel av försäljningen sker i deras vinkällare – eller gårdsbutik, som det skulle heta i Sverige.

Dessutom kan du få med dig ett par flaskor gott vin hem efter ett besök i vingården. Det är inte så dumt. Jag kan väl inte vara den enda personen som stått på en stormarknad i ett turistland och dumt stirrat på 20 flaskor rött vin, som alla lovar att de passar utmärkt till ”cheese, grill and casserole”. Bara för att till middagen finna ut att alla de 19 andra förmodligen hade varit bättre.