Här kommer tio åsikter om mat & vin, vissa opportuna som Fredrik Reinfeldt i en intervju från 2010. Andra motvals som en artikel på DN-debatt av Mikael Odenberg, den moderata gossen Ruda.
Ge mig gärna ett svar och tala om att jag har fel!

Rädda husmanskosten från dem som kramar ihjäl den
Svensk husmanskost är mat som hänger ihop med Bondesverige, alltså mat som har kopplingar till tiden före charterresor, frysskåp och industrimat. En del är fantastisk, som Janssons frestelse. Annat är värt att glömmas bort – jag menar vem vill äta torkat blod i form av paltbröd med flottigt fläsk och menlös vitsås?
Men nu håller husmanskosten på att kramas ihjäl från två håll. Dels från dem som vill gentrifiera den – typ servera pankopanerad isterbandsinkråm på saltbakad rödbeta. Säkert gott, men husmanskost är det inte.
Och dels från dem som tycker att allt vi äter mycket av är husmanskost, som spaghetti & köttfärssås. Då kan det vara bra att hålla isär begreppen. Ragù Bolognese är husmanskost – men italiensk husman.

Linser & baljväxter är gott
Jag vet att det är PK och allmänt hemskt och inte alls sexigt bland dem som vill stå ut och vara profilerade – men linser & baljväxter är gott. Testa belugalinser som blandas med fräst lök och soltorkade tomater. Känner du smaken? Visst är det gott!

Te är lika meningslöst som vatten utan bubblor
Okej, det är en helt egen åsikt. Men den subtila charmen hos te har jag aldrig fattat. Blaskigt och utan ryggrad åker det runt munnen, ungefär som ett vitt vin utan syra. När det kommer till vatten ska man vara naturlig, varför har jag aldrig fattat. Det mesta vattnet är inte särskilt gott – om man inte kolsyrar det.

Vitt vin passar till kött
Vitt till fisk och rött till kött, säger människor utan att smaka. Det är synd för en mjuk Pinot Noir funkar bra till torsk kokt på norsk, alltså med mycket salt. Och en Pinot Gris med hyfsad syra (och låg sötma) gör sig utmärkt till kyckling. Men min favorit är Riesling och fläskkött. Korka upp en flaska Riesling med lite restsötma och en rejäl syra som balanserar smaken, ugnstek en bit fläskkarré och vispa ihop en gräddsås. Smaka – och svara sedan på frågan om man kan dricka vitt vin till kött.

Spannmål gjorde oss till människor
Människan är det enda djur som hettar upp sin mat innan den blir uppäten. Det betyder inte så mycket för kött och grönsaker, som kan ätas råa (även om vi har vant oss av med det). Men det betyder massor för spannmål. Om vi skulle sitta i en rågåker någonstans i södra Hälsingland och käka direkt från axen… Jag tror det skulle vara ganska, tja, trist.
Upphettat spannmål (som gröt) har varit människoföda i typ 20 000 år. Problemet är inte att vi äter spannmål, problemet är att vi sedan några hundra år äter vitt mjöl. Hata vitt mjöl, inte spannmål.

Vinsnobbar borde lära sig något om mat – eller hålla tyst
Jag tycker det har blivit bättre – man möter färre självsäkra vinsnobbar nuförtiden (eller också har jag utvecklats i den riktningen själv…). Men jag hatar verkligen människor som – när de äter mat – talar länge om att vinet måste komma från druvor som vuxit på granitjord och skördas just den 12 september när månen gömmer sig bakom Mars… Och så intresserar de sig inte ett dugg för vilken sorts potatis och ost som använts i gratängen. Och köttet, det skiter de i. Det kan vara hängmörat eller gasförpackat eller komma från en myskoxe som sprungit förbi. ”Men jag står bara inte ut med viner som är skördade den 13 september eller senare…”

Spola inte kröken – sprit behövs till sill
Jag gillar vin (surprice!). Jag uppskattar öl, gärna tjeckisk pilsner. Men jag saknar den där frontfiguren som står upp för akvavit. Tänk dig en Bengt-Göran Kronstam (eller annan vinprofil) som sitter i morgonsoffan och testar vilken sill som passar bäst till OP Andersson. Eller inför midsommar har morgonvärdarna langat fram matjessillen och så sitter finsmakarna i soffan och jämför – Östgöta Sädes, Lysholm, Hallands fläder, Löjtens…

Koka inte grönsakerna – stek dem
Ta en ärta, koka den och smaka hur den smakar. Ta sedan en ärta, stek den i smör eller olivolja. Smaka! Visst känner du skillnaden. Detsamma gäller för morötter och paprika, aubergine och alla andra grönsaker.
Det är som om kokvattnet drar ur smaken och gör grönsakerna blaskiga och menlösa. Så om jag får vara besserwisseraktig en stund: gör vad du vill med grönsakerna. Stekt dem i en stekpanna, lägg dem i en ugnsform eller kör dem på grillen. Men koka dem inte!

Sluta hata halvfabrikat
Förr åt man för att leva, nu är det alltfler som lever för att äta. Vi diskuterar köttkvalitet och vaktelägg, paleo-diet och proteinintag, men så trillar vi dit en taskig måndag när jobbet är som stressigast: Middagen blir bara mackor – eller spaghetti med ketchup i barnfamiljen (det är en av Sveriges vanligaste maträtter). Och så står vi där med bukfyllda magar och dåligt samvete.
Jag tror det behövs ett omtag. Halvfabrikat kan vara riktigt bra. Ta lite köttfärs och en färdig tomatsås av hyfsad kvalitet. Koka pastan, fräs köttfärsen och häll i tomatsåsen – på 15 minuter har du skapat en bra köttfärssås (med lite hjälp av halvfabrikat). Det är faktiskt tusen gången bättre än spaghetti och ketchup.

Sluta läs recept – början laga mat
Aldrig har så många svenskar läst så mycket kokböcker och pratat så mycket om mat – och aldrig har vi ätit så mycket snabbmat och haft så lite tid över för att laga maten och njuta av den tillsammans. Kanske dags att sluta läsa om maten – och börja laga den.
Men det klart. Hur skulle en blogg nära dig klara sig då?

Hur känns det så här på söndagseftermiddagen? Lite söndagsångest över jobbet – eller lite tomhet för att det inte finns något jobb att gå till?

Jag tror vi lurar oss själva. På sommaren då ska allt vara så bra, i alla fall är det så för oss. Då säger vi saker som ”Ikväll grillar vi, det är ju i alla fall sommar”. Eller ”Vi tar ett glas vin till maten, det är i alla fall sommar”.

Man behöver väl inte muntras upp när man är ledig, solen skiner och huden stramar på ryggen efter en dag på stranden? Idag däremot: mitten av augusti och snart är sommaren förbi. De flesta har börjat jobba efter semestern och snart är det bara en läng räcka veckor som inte bryts av förrän den 21 december när man förvirrat tittar upp och undrar ”vad fasen ska jag köpa för julklappar i år”.

Just därför ska vi fira den här veckan som kommer. Du får välja vilken anledning du vill, men själv firar jag att jag har börjat jobba. Jag ska liksom tänka ”Det är jag värd, jag har ju i alla fall börjat jobba”.

Så här tänker jag mig veckan:

Måndag: När jag kommer hem från jobb och annat, så sätter jag mig på uteplatsen. Häller upp ett glas vin och lägger upp några oliver. Pratar med hustrun och tar en apéro innan maten. Det är jag värd, det är ju i alla fall måndag.

Tisdag: Vädret ska bli bättre och bättre i veckan som kommer. Jag tror det blir en tur till havet efter jobbet. Pontus, vår cockerspaniel, kommer att rusa runt som en galning i jakt på nya pinnar. Själv ska jag njuta av sensommarvädret.

Onsdag: Det har öppnat en ny kvarterskrog i området, en Ölstuga med svensk husmanskost på menyn. Maten kostar bara en 100-lapp, men jag har aldrig kommit iväg. På onsdag får det bli av, jag har ju i alla fall jobbat tre dagar.

Torsdag: Få saker piggar upp mig så mycket som en ny maträtt. (Det är kanske därför man har en matblogg…) På torsdag tänker jag mig en gammal goding, torskfilé som bakas i ugn med ett täcke av den salta, provencalska olivröran tapenade. Gott, salt och smakrikt. Men nu har jag gått och funderat på att kombinera detta med ugnsbakad aubergine. Milt och snällt som en mjukglass på Tempo när man var barn.

Fredag: Ett förslag: gå på Bolaget – eller på en Saluhall. Men ta dig lite tid, prata med personalen. Diskutera vad som passar bäst till den middag du har tänkt att göra. Själv har jag funderat på en flaska Petit Chablis från kooperativet La Chablisienne. För en dryg hundralapp för man ett häftigt vin. Mycket vin för pengarna, som bilhandlaren skulle säga. Provsmaka, ja på Saluhallen förstås. Om du börjar prova varorna på Systemet är det risk att personalen ger dig det onda ögat.

Lördag: Läge för en riktigt lat morgon och frukost som är något mer än den vanliga. Ägg florentine med pocherade ägg, spenat och ostsås. Eller kanske en riktigt god tonfiskmacka med crème fraicheblandad majonnäs, ägg, rödlök och mogna tomater. Därefter en bra bok. Och sedan är det bara att lata sig, man har ju i alla fall jobbat en hel vecka.

Söndag: Söndagsmiddag med förrätt (gratinera endiv, har jag funderat på), varmrätt och lite kaffe efter maten. Kanske bjuda in några kompisar och sitta kvar vid matbordet och prata en stund. Bara njuta av den vecka som har gått.

Ja, det stämmer. Jag har faktiskt blivit med kokboken Riesling & Choucroute. 77 recept med allt från förrätt till dessert, de flesta franska eller franskinfluerade. Men det finns också en avdelning med en svensk sidekick – och på sista sidan ett ensamt tyskinfluerat recept, som förirrat sig nästan in i Alsace innan det kom in i boken.

Nu ska det på en gång sägas: det här är inte en kommersiell kokbok utgiven av Bonniers eller så, utan en sådan där (foto)bok som man knåpar ihop själv på sin dator. Sedan är det bara att trycka på beställ och så kommer boken hem i brevlådan. Nåja, det klar man måste langa in lite pengar också, men det är ingen förmögenhet som en bok kostar.

Däremot är det riktig ego boost för en matnörd. Det är faktiskt rätt häftigt när man sitter där med en riktig bok med hårda pärmar, egna bilder och egna recept.

Den som fick mig på det här spåret var faktiskt Leif Silbersky. I en intervju berättade han om de presenter han ger sig själv. När han fyllde 60 fick han en kurs i konsten att steppa, i 80-års present blir det att delta i en operaföreställning.

När jag såg intervjun insåg jag att man faktiskt kan ge sig själv presenter. Den första är en kokbok. Någon gång i framtiden ska jag få presenten ”delta i en vinskörd” av mig själv.

Man tackar på förhand.

I den steniga sydfranska marken växte det som skulle bli en flaska Roc de Buffarel.

För drygt tre år sedan satt jag på jobbet. Det var en fortbildningsdag och jag skulle lära mig hur man bloggar.

– Jaha, tänkte jag, vad ska man ha det här till då…

Sedan var det helt givet: en blogg om mat, vin och Alsace som vi just hade kommit hem ifrån.

Nu 38 månader senare så står man där med ett slags facit. 488 inlägg, varav det borde vara runt 350 recept. 468 kommentarer av människor som varit vänliga nog att bidra med synpunkter.

Och så var det alla besöken. 200 000 sidvisningar passerades för ett par dagar sedan – fördelat på drygt 123 000 besökare. Nu är antalet verkliga besökare inte riktigt uppe i de siffrorna; man räknas som ny, unik besökare varje vecka.

Men anta att det varit drygt 100 000 människor som någon gång tittat in på Vin, mat & Alsace.

100 000… Det är mer än hela Luleå, eller nästan lika många som Helsingborg. Hur fasen har så många fått för sig att läsa ett recept från mig?

Lika fascinerande är det att kolla in de länder människorna kommer ifrån. (Ja, jag erkänner. Jag är lite tabellnördig). Antalet länder är upp i över 100. De flesta besökare kommer såklart från Sverige. Men där finns också en ensam besökare från Kirgizistan och en från Papua Nya Guinea. Man undrar hur det har gått till…

Har de suttit där och letat bilder på Frankrike eller på mat – och så plötsligt hittar de något som verkar intressant. Och klick, så är de på bloggen. Undrar vad de tänkte?

För en tid sedan såg jag Leif Silbersky på tv. Han berättade att han varje årtionde ger sig själv en särskild present. När han fyllde 60, tror jag, så fick han en kurs i konsten att steppa. Därefter att vara med i en operaföreställning. Och i 90-årspresent tänkte han ge sig själv en kurs i golf.

Jag har börjat fundera i liknande banor. Inte golf då – sådan primitiv form av jordbruk ägnar jag mig inte åt, som Hans Wertén sade. Men det där med att ge sig själv något.

En present får nog bli att vara med om en vinskörd. En annan att ge ut en kokbok. Tro nu inte att jag fått total hybris. Jag tror inte att Bonniers kommer dragande med en fet check för The Roland Dahlström Cook Book.

Jag menar en sådan där som man knåpar ihop hemma på datorn och sedan skickar till ett webbförlag. Det är förvånansvärt billigt, kostar i alla fall betydligt mindre än att veckohandla på Ica.

Men till någon av de kommande helgerna blir det en mer näraliggande gåva. Det är en flaska vin som vi köpte av svensken Anders Åberg i Languedoc sommaren 2011. Han hade flyttat ner till Frankrike, köpt lite mark och gett sig på vinbonderiet. Vi stod hemma i hans vardagsrum när han korkade upp den första flaskan av Roc de Buffarel. Det vin som skulle bli hans prestigevin.

Det var lovande, men riktigt ungt, bråkigt och omoget. Vi gick på det lovande och köpte en låda. Nu har den sista flaskan legat i källarskrubben i drygt fyra år – nu är den nog mogen.

Det börjar bli dags att dra korken ur flaskan – man kan ju alltid fira 200 000 besök.

Skål.

Den här Roc’en var den första vinflaskan jag fotade. Lite har jag lärt mig sedan dess – att inte ställa vinflaskor på vitt underlag till exempel. Den här flaskan ser ut att ha en bottensats av snö…

Skinkan är klar, sillen finns i kylskåpet. Nu återstår bara det där med julgranen, men det överlåter jag till andra.

Att klä granen med belysning är nog den uppgift i livet jag är sämst lämpad för. Jag förvandlas från en jovialisk man med matälskande rondör till en kolerisk diktator – ungefär som John Cleese i Pang i bygget…

Bättre då att hälla en skvätt grädde på jansson, sätta in den i ugnen och fortsätta älska livet.

God Jul
önskar
Roland