Jag har smaklökar som bråkar en del med mig. De säger inte så mycket om beska i espresso och öl. Strävt rödvin är också okej.
Men för mycket socker, då börjar varningslamporna blinka.
Det gäller inte minst den där drycken som svenskar serverar i december, glögg. Den är ofta russintung och så söt att man undrar om tomaterna på Blossa tappat hela sockersäcken i vinets jäskar.
Testa vin chaud – varmt vin – istället. Fräschare, lättare och med pigga toner av apelsin och vanilj. Den blir helt enkelt godare, i alla fall om du frågar mina smaklökar.
Det här behövs till 3: 1/2 flaska hyggligt rödvin, inte alltför strävt 1 kanelstång 1/2 vaniljstång, delad och urskrapad 1/2 apelsin, pressad – det är bara saften man använder 2 msk strösocker, kanske lite mindre
Gör gärna så här: Häll allt i en kastrull. Värm tills det precis börjar ryka. Ta av från plattan, sila bort kryddorna, och häll upp.
Och bara lugn, om du brukar läsa den här bloggen och får en deja vu-känsla så är det inte du som är konstig. Jag postar det här inlägget inför varje första advent, tycker att det vore lite synd om någon missade det här varma vinet.
DN:s snobbiga vinskribent Alf Tumble skriver nästan alltid om viner jag inte har råd att köpa. Priset tog han för några år sedan när han föreslog att man skulle köpa två flaskor vin à 300 kronor styck för att ha till en lunch. 600 spänn för en lunch med en arbetskamrat!
Men i helgen hände något. Alf Tumble skrev om svamprisotto så det vattnades i munnen. Till maten föreslog han ett Barbera-vin från Piemonte, till exempel Raimonda Barbera d’Alba 2023 (119 kronor, rött).
Ett vin man har råd med – och en maträtt som är en favorit. Klart jag gick igång, så det blev en tur till Bolaget för att skaffa vin. Svampen (blandad) plockade jag på Ica, och sedan var det bara hem och sätta i gång.
Risotton gjorde jag på kvarngryn. Men det är inget jag kan rekommendera. Det blev för tuggigt, alltså alltför al dente. Nästa gång väljer jag nog vanligt risottoris eller havreris som får koka lite för länge för att få en textur som passar mig.
Men vinet var lätt att komma överens med. Öppet, generöst och fruktigt, med stor lukt som lovade fatlagring och mörka bär. I munnen gled de mörka bären mer mot körsbär. Och i slutet av smaken fanns en uppfriskande fruktsyra, som liksom ropade ”Ta en klunk till”.
Jag och vinet blev helt enkelt tjenis med varandra. Alltså ett vin som jag kommer att återvända till.
För några år sedan var vi på semester i södra Frankrike. Vi körde bil från Sverige och hann med rätt många timmar bakom ratten.
Någonstans i närheten av Avignon stannade vi på en rastplats. Trötta och hungriga gick vi till en vägkrog som nästan såg stängd ut. Stolar stod uppställda mot fönstren, men personalen försäkrade att de hade öppet, så det var bara att beställa.
Jag tog en Steak haché (alltså hamburgare) och grönsaksröran ratatouille. Tänkte att ”Ja ja, nu blir det ännu en snabbmatsburgare”. Men när maten kom in så var det en tunn, gillad köttfärsbiff med en omsorgsfullt lagad ratatouille.
Jag blev helt såld. Tyckte det var otroligt gott.
Kanske mest för att det var så överraskande. En lite sliten, halvstängd vägkrog som faktiskt kan laga mat!
Det här minnet tänker jag på när jag vrider korken av en flaska Le Sablou 2022 (89 kronor, rött, ekologiskt) och tar en sipp av det fruktdrivna vinet. En ganska stor lukt av svarta vinbär och röda bär möter näsan. I munnen är det befriande slankt med en ryggrad av lite syra och ganska vänliga tanniner.
Jag tycker att det är överraskande gott. Kanske mest för att man inte tror att så billiga viner kan smaka bra.
Visst, köper du en flaska vin för 180 kronor så får du förmodligen ett bättre vin. Men det finns rätt många månader på året när saldot på kontot skriker efter budgetvänliga priser.
Och skulle du gå i kalastankar, så är Le Sablou ett vin som man har råd att köpa till många. Vinet är dessutom tillräckligt nedtonat för att funka både till pastasallader med lufttorkad skinka – och till en grillad steak haché.
Om du är på semester i Sydeuropa och gillar både vin och att prata med människor – besök en vingård. Det är något av det trevligaste man kan göra.
Man kliver in genom dörren till vinkällaren. Där möts man av en solbränd bonde, eller av hans lite mindre solbrända fru. Ja, i alla fall om det är en familjeägd vingård.
De häller upp en skvätt av gårdens olika viner, och så får man smutta, smaka och fundera. (Om man inte är väldigt snobbig för då kan man gurgla och spotta.)
Det är lite som att köpa ost i en ostaffär. Du vet, man tar en bit Herrgård, smakar och funderar på om det inte vore godare med en mer lagrad ost.
På samma sätt som i ostaffären så finns inget köptvång. Men det klart, har du smakat på fem viner, så förväntar sig nog vinproducenten att du köper åtminstone en flaska.
”Inte kan väl jag komma och störa på vingården”, tänker du kanske. Men då ska man komma ihåg att direktförsäljningen betyder mycket för många av vinbönderna. Om jag minns rätt så står gårdsförsäljningen för upp till en fjärdedel av intäkterna hos många vinodlare i Alsace.
Vi har besökt Gérard Waegell i alsaciska Nothalten så där en tio gånger under 15 års tid. Och det är fantastiskt roligt att få höra hur han har det och vad som har hänt sedan förra gången. Hur hans barn har vuxit upp och fått sommarjobb på nöjesfältet Europa-park på den tyska sidan av Rhen. Hur han klarat av sina artrosvärkande höfter – efter en operation kunde han äntligen jobba utan smärta.
Just i det där mötet med the local guy ligger charmen. I småpratet mellan vinsmuttandet får man veta rätt mycket om hur livet är bortom turiststråken och välkammad hotellpersonal.
Och så får man smaka på vinerna. Gérard Waegell gör habil Riesling och Sylvaner, och förvånansvärt pigg Pinot Noir. Det är inga ”stora” viner, däremot prisvärda standardviner.
Om du vill du ha tips om vilka producenter man ska besöka och vilka viner man ska köpa i Alsace, då är Per Warfvinges sida en lite guldgruva. Vill du läsa mer om Gérard Waegell klickar du bara på länken.
Om du följer motorvägen söderut från Lyon, så kör du på solens motorväg, autoroute du soleil. Den första delen slingrar sig Rhone runt motorvägen (läs gärna mer här) , men efter sådär en 10 mil kommer man till Tain-l’Hermitage. Sväng av mot kooperativet Cave de Tain och kliv in i ett himmelrike för vinälskare. Butiken är stor som en livsmedelhall, och alla godsakerna från norra Rhône ligger där på rad .
Jag har bara varit där en gång, men jag kände mig som en fem-åring som hamnat i en affär med 250 olika sorters lösgodis.
Tar du dig ytterligare söder ut, så kommer du till Tavel utanför Avignon. Där ligger kooperativet Cave des Vignerons de Tavel som producerar fantastiska roséviner, i alla fall om man gillar den mustiga, mer röda roséstilen.
Vill du ha anemiskt bleka roséviner får du söka dig längre österut i Provence. Och håller du dig i Sverige så kan man alltid knata ner till Bolaget och köpa en flaska Les Lauzeraies (149 kronor, rosé)
Det absolut bästa mottagandet vi har fått hos en vinproducent var när vi besökte familjen Gonfriers cave ett par mil sydost om Bordeaux. (Du kan läsa mer här),Vi blev välkomnade av barnbarnet Guillaume Gonfrier, en kille i 25-årsåldern, som ägnade två timmar åt att visa varje vrå av anläggningen och slottet. (Alla vinbondehus kallas för slott i Bordeaux).
Vill du reka lite på hemmaplan så finns Chateau Tanesse (152 kronor, rött). Senast jag tog en sipp av vinet tyckte jag det var utmärkt, men priset går inte så bra ihop med det egna kontot – så jag letar ofta på lite billigare hyllor.
Har vi då aldrig råkat ut för snobbiga och dryga vinproducenter? Jodå, en gång av många, många besök. Det var i Sydtyrolen, strax söder om Bolzano. Vi hade varit och badad, så med shorts, t-shit och rufsigt hår kom vi till vingården som också var en restaurang.
Personalen höjde lätt på ena ögonbrynet när de passerade oss, men i övrigt blev vi helt ignorerade. På ren svenska så sket de fullständigt i oss.
Men då finns en bra sak att göra. Man kan backa ut genom dörren – och skita fullständigt i den där snobbiga personalen.
Visst är det en fantastisk tid just nu? Det är som om världen går från svart-vitt till färg. Vinterns gråa nyanser försvinner och fram kommer en grön gräsmatta, en gul forsythia vid grinden och så rosa körsbärsträd nedanför backen.
Snart är det dags att lägga första köttbiten på grillen, och då måste man ha ett grillvin. Mitt förslag ser ut så här: Åk förbi Bolaget och köp med dig en flaska Segredos de São Miguel 2023 (99 kronor, rött, ekologiskt). Jag tror inte du blir besviken om du parar ihop vinet med ett grillspett och kryddiga korvar, eller fläskkarré eller lammkotlett.
Det är ett öppet vin i en bred publikvänlig stil. Mycket frukt och ganska snälla tanniner, som gjort för att sippa på en kväll när solen börjar gå ned och grillen blir samlingsplatsen.
Lukten är stor och full av mörka bär och en näve fat. I munnen är det trevligt, men väldigt ungt och lite tonårskantigt.
Därför har jag har ett råd: lufta vinet! Och då menar jag inte att man ska öppna flaskan en halvtimme innan, utan att man verkligen ska lufta det.
Det finns särskilda ”luftare” som man håller ovanför glaset vid serveringen. Men det lättaste är att hälla upp vinet i kanna och så hälla över det i en annan kanna. Ja, och så häller man fram och tillbaka några gånger tills man är nöjd.
Luftningen rundar av det här unga vinet och plockar fram de snälla tanninerna och frukten – det blir som ett grillvin ska vara.
Har du tänkt på att trevliga människor ofta sätter dig i första rummet? Du vet man står där med ett glas i handen på en fest och vet inte riktigt vad man ska göra, så kommer det fram en person och börjar småprata. Frågar försiktigt vem du är och vad du gör på i livet – och så startar samtalet med att du har blivit utgångspunkten.
På sätt och vis är det samma sak med viner. Det finns viner som liksom sätter sig på dig, bredbent bestämmer de vad du ska äta, dricka och hur du ska ha det. Och så finns det viner som liksom flyter (!) in och anpassar sig efter maten och stämningen och dig.
Just ett sådant vin är Chianti del Barone Ricasoli 2023 (109 kronor, rött, ekologiskt). Vinet är ungt och fruktigt. I lukten är det nästan blygt, men de typiska körsbärstonerna finns där, och så en handfull andra bär, kanske är det hallon det luktar.
I munnen är det ganska lätt, ändå finns där lite strävhet som ger ryggrad. Men framför allt är det ett piggt vin som gör mig på gott humör. Jag tror det är den ganska höga syran kombinerat med inte alltför sträva tanniner som ger den känslan.
Vi delade på en flaska Chianti Ricasoli till keftedes, alltså grekiska köttfärsdolmar. Det blev en win-win. Vinet anpassade sig efter maten, men hade ändå så pass mycket kraft att det stod upp mot de ganska smakrika dolmarna.
Och själv blev jag uppiggad. Både av maten och av vinet.
Jag har en kusin, pensionerad för sådär en tio år sedan. Han är van att klara sig på sin pension, men hans sätt att beskriva den är kanske lite ovanligt:
– Det är inget fel på pensionen, säger han. Det är bara det att den kommer för sällan.
Just det där med frekvensen, där tror jag många känner igen sig. För en del är det pensionen som inte kommer tillräckligt ofta, för andra är det lönen eller a-kassan eller andra utbetalningar.
Då är det bra att veta att det finns andra alternativ. Ja, nu menar jag inte att man ska leka Lena Andersson och leva på havregrynsgröt (vilket förfärligt staff, men hon har kanske prövat själv???).
Nej, jag tänker mer på billigare alternativ som faktisk smakar bra. Då kan Cigarra Reserva 2022 (79 kronor, rött) vara ett alternativ.
Det är ett fruktigt, smakrikt vin med kryddighet och ganska sötfruktiga körsbär. Tilltalande ungefär som amerikansk gästfrihet, om du förstår vad jag menar. Lite ”Well, kom och sätt dig är och snacka en stund. By the way, nice to meet you”.
Vinet är till största delen gjort på shiraz-druvan. Producenten väljer alltså det australisk-amerikanska namnet på den franska syrah-druvan. Det tycker jag är bra konsumentupplysning, för Cigarra Reserva ligger närmare en australisk shiraz än en fransk syrah.
Men det går inte bort sig i Nya världens mulliga smakrikhet. I vinet finns en dos fat och en uppstramande strävhet. Gott så.
Allra bäst tror jag det här gör sig en sommarkväll när grillen går varm. På bordet landar grillade skivor av lammstek, goda korvar och maffiga röror. Då kan man sitta och förnöjt sippa på Cigarra Reserva.
Men det funkar också bra till en biff mitt i vintern, särskilt i sällskap av en potatisgratäng.
Letar du efter ett rött vin med ryggrad och karaktär, men som ändå är tillgängligt och behagligt? Då kan Chateau de Seguin 2022 (119 kronor på Bolaget, rött) vara något för dig.
Vi drack en flaska till entrecote och potatisgratäng, och vinet mötte maten på ett bra sätt. Strävheten mjuknade av köttet och den gräddiga gratängen; maten piggades upp av syran i vinet.
Vinet är ungt och färgen blåröd, men lukten är djup och trevlig med gott om fruktighet. Där finns också lite fatkaraktär och någon kryddighet som smyger förbi. (Och så är det något jag har svårt att hitta ord för, kanske plommon, kanske ett stråk av viol).
När man tar en klunk så omvandlas lukterna till smaker. Men där finns också den pigga och lite överraskande syran. Sammantaget blir det en trevlig kompis på fredagskvällen, dessutom något så ovanligt som en Bordeaux man kan ha råd med.
För en tid sedan skrev jag att om förra årgången att Chateau de Seguin är ett hederligt Bordeauxvin. Det gäller fortfarande.
Jag har smaklökar som bråkar en del med mig. De säger inte så mycket om beska i espresso och öl. Sträva tanniner i rödvin är också okej.
Men för mycket socker, då börjar varningslamporna blinka.
Det gäller inte minst den där drycken som svenskar serverar i december, glögg. Den är ofta russintung och så söt att man undrar om tomaterna på Blossa tappat hela sockersäcken i vinets jäskar.
Testa vin chaud – varmt vin – istället. Fräschare, lättare och med pigga toner av apelsin och vanilj. Den blir helt enkelt godare, i alla fall om du frågar mina smaklökar.
Det här behövs till 3: 1/2 flaska hyggligt rödvin, inte alltför strävt 1 kanelstång 1/2 vaniljstång, delad och urskrapad 1/2 apelsin, pressad – det är bara saften man använder 2 msk strösocker, kanske lite mindre
Gör gärna så här: Häll allt i en kastrull. Värm tills det precis börjar ryka. Ta av från plattan, sila bort kryddorna.
Och bara lugn, om du brukar läsa den här bloggen och får en deja vu-känsla så är det inte du som är konstig. Jag postar det här inlägget inför varje första advent, tycker att det vore lite synd om någon missade det här varma vinet.
Det finns vin som man blir trött av. (Ja, det klart. Dricker man snabbt upp en hel flaska vin ensam, så blir man trött. Men det var inte så jag menade).
Jag menar trött för att vinet känns oinspirerat, ofokuserat, platt… Ja trist, helt enkelt .
Och så finns det vin som gör en pigg. Vin som är roligt, smakrikt, trevligt, gott.
Ett sådant vin är Xavier Vignon Côtes-du-Rhône 2022 (125 kronor, rött, ekologiskt, socialt & klimatsmart). Kanske är det den lätta syran i vinet som får mig på gott humör. Kanske är det följsamheten. Det finns en ryggrad av strävhet, men den samspelar fint med vinets lekfullhet och sätter sig inte över andra smaker i vinet eller maten.
När man sätter näsan över glaset, så möts man av mörka bär och något som är viol eller pastill. Det luktar svagt som ett godis från förr. En liten hint av fatlagring och kryddor, finns där också.
De mörka bären följer med in i munnen. Men mest är det… Ja, just det, piggt. Syran gör att vinet får ett fokus och inte flyter ut i allmän snällhet.
Om jag var intresserad av Eurovision (något jag inte är) och om jag var musikalisk (något jag inte heller är), skulle jag säga att Xavier är som en tonartshöjning i Eurovision, eller om det är Mello det heter.
Xavier skiljer sig från de flesta vinmakare, de odlar inte druvorna själva utan köper in dem från vinbönder i södra Rhône. I just det här vinet ingår bara druvan grenache, den kanske minst prestigefulla av områdets druvor.
Xaviers historia är naturligtvis ingen ting jag kan, utan något jag läst på Systemets hemsida. Den sidan är en liten guldgruva om man vill hitta fakta om viner och användningsområden.
Men en sak håller jag inte alls med om. Systemet skriver att det är ett vin för nöt- och viltkött. Det funkar alldeles utmärkt till stekt fläskkarré. Jag vet för jag provade förra fredagen.
Vin, mat, Alsace 