Panera sej och stek den i panna, även om du har tjocka ryggbitar. Det ger ett saftigt fiskkött med mycket smak. Gör du dessutom en sallad på polkabetor eller rödbetor är du helt hemma.

Möjligen kan du behöva en kall sås på crème fraiche om du – liksom jag – verkligen uppskattar såser. Ja, och så kokt potatis såklart.

Det här behövs till 4 personer:
700 – 800g sejfilé – eller torsk, kolja…
salt & svartpeppar
1 ägg
ströbröd
olivolja

500 g polkabetor – eller rödbetor, gulbetor
2 schalottenlökar
2 msk kapris
1 del vit balsamvinäger – eller annan vinäger du gillar
2 delar olivolja
salt & svartpeppar

Kokt potatis och kanske en kall sås med crème fraiche/yoghurt, lite majonnäs, hackad dill, salt & svartpeppar

Gör så här:
Koka polkabetorna (eller andra betor) tills de är klara, ca 30 minuter. (Stick ner en vass kniv i betorna, när de enkelt glider av kniven är de färdiga.) Spola dem i kallt vatten. Skär av topp och botten och gnid av skalet. Skär i tunna klyftor.

Skala och hacka schalottenlöken. Blanda med kapris, vinäger, olja och kryddor till en dressing. Blanda den med de fortfarande ljumma polkabetorna.

Förbered paneringen: Vispa ett ägg lite och häll ut på en tallrik. Häll ganska rikligt med ströbröd på en annan tallrik.

Skär sejfilén i portionsbitar. Om den har en tjock ryggdel, så är det smart att göra 1 eller 2 ryggfilébitar (de behöver steka längre).

 Salta & peppra fiskbitar. Vänd dem först i ägget, sedan i ströbröd. Stek i olivolja på medelvärme tills de har fin färg och är genomstekta, ca 3 – 6 minuter per sida. (Tryck lite lätt med ett finger på fisken, när den skivar sig fint är den klar).

Om du vill funkar det bra med en kall sås på crème fraiche/yoghurt, lite majonnäs, hackad dill, salt & svartpeppar.

Jag har ju förut skrivit om min torskhatande familj… Du vet, tomma blickar när man säger att det blir torsk till middag – och sedan väldigt mycket mat över.

Så det var med lite osäker hållning jag langade fram den här sejen på matbordet. Men jag hade inte behövt känna den osäkerheten. Hustrun log och gjorde tummen upp.

Sonens omdöme var mer lakoniskt:

– Det smakar som det brukar göra…