Vardagsmaten ska vara god – så där god så man tar lite till och blir sittande vid borden en stund och pratar om dagen som gått. Men den ska inte vara svettframkallade, varken för den som lagar maten eller för den som ska betala.

Jag tycker att provençalsk tomatfisk kvalar in på alla de kriterierna. Men det är inte alltid man får vara profet när man bor med två torsk-skeptiker.

Hustrun och 22-åringen, pratade visserligen när vi åt den här ugnsfisken. De lät bli att dissa torsken, så det blev en trevlig middag. Men de åt ganska små portioner…

Det här behövs till 3 – 4 personer:
600 g torsk eller annan vit fisk (filéer eller tunna ryggbitar)
500 g tomater
olivolja
salt & svartpeppar
1/2 dl ströbröd
1/2 dl hackad persilja
1 – 2 vitlöksklyftor
ev oliver

Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader. Skiva tomaterna och olja en ugnsform. Lägg fisken i formen, salta & peppra. Lägg tomatskivorna på fisken (och kanske runt om). Tryck ner en liten näve oliver, om du vill.

Hacka persilja och blanda med ströbröd. Skala vitlök och pressa ner den. Blanda runt och strö sedan persiljeblandningen över tomaterna. Droppa över lite olivolja.

Sätt in fiskformen i ugnen och ugnsbaka tills den är klar, tar ca 15 – 20 minuter. Tryck lätt på fisken med ett finger – om den skivar sig fint och är vit i köttet så är den färdig.

Så var det bara det tråkiga kvar. Vår cockerspaniel Pontus finns inte mer. Till slut blev det för mycket sjukdomar för en gammal hund. Han slutade äta om man inte matade honom med bitar av leverpastej.

Men under nästan hela hans liv kommer han att gå till historien som en av de hungrigaste hundar som tassat runt – åtminstone i vårt hus. Varje gång man gick in köket kom han efter. Först glatt svansviftande, men efter en stund stod han bara där med en vädjande blick. ”Jag kan väl i alla fall få någonting”.

Det beteendet var lätt att ha överseende med. Värre var det med hans aptit…

En gång åt han upp en tub böcklingpastej – hela tuben, alltså – med både innehåll och metall. Den gången blev det två turer till djursjukhuset Blå stjärnan.

Men inte mycket gick upp mot mörk choklad som mellanmål. Han gick som en målsökande robot förbi allt – kex, ostar, mat – och tuggade i sig chokladen. Ju mer kakao, dessto bättre.

Och så blev det ännu ett par turer till Blå stärnan för att få bort nervgiftet ur hans kropp (choklad funkar som nervgift för hundar).

En gång, efter ett choklad-äventyr, fick han till och med övernatta på djursjukhuset för observation. När vi hämtade honom dagen efter kom han ut i köket, viftade på svansen och såg ut som ”Vad ska jag få äta nu då?”