Det ska vara gott att äta även om man käkar mer grönsaker och mindre kött. Ger du dig på de här provensalska tomaterna så får mjuka, saftiga tomater som bryter fint mot spröd och salt skinka. Gott och enkelt.

Passar bra som ensamrätt med parmesanpanerad aubergine och risotto. Men kräver man sitt dagliga kött, så funkar de bra även till en grillad biff.

Det här behövs till 2 personer (eller förrätt för 4 personer):
4 tomater
4 – 8 skivor parmaskinka eller annan lufttorkad skinka
2 msk ströbröd
2 msk hackad persilja och basilika
2 små klyftor vitlök, skalade
salt & svartpeppar
olivolja

Parmesanpanerad aubergine
1 – 2 auberginer
salt & svartpeppar
vetemjöl
3 ägg
drygt 1 dl riven parmesan eller Grana padano
olivolja

Gör så här:
Sätt ugnen på 200 grader. Blanda hackade örtkryddor med ströbröd och pressad vitlök. Skölj tomaterna och lägg dem med stjälksidan ner. Skär av ett lite lock längst upp (spara ”locket”), salt & peppra och lägg på en klick ströbrödsblandning. Slå in tomaterna i parmaskinka, men lämna en öppning överst. Lägg dem i en oljad ugnsform och skvätt över några droppar olivolja. Kör dem i ugnen i 25 – 30 minuter. Lägg på ”locket” när ströbrödet börjar få lite färg.

Skiva auberginen och salta lätt på skivorna. Låt saltet dra ur den beska smaken en stund. Torka av skivorna, peppar dem (salta kanske lite mer).

Panera auberginen: Häll upp vetemjöl på en tallrik. Blanda riven parmesan med lätt uppvispat ägg och häll blandningen på en annan tallrik. Tryck först ner aubergineskivorna i vetemjölet, sedan i ägg-parmesan-smeten. Lägg skivorna i en oljad ugnsform, droppa över lite olivolja och ugnsbaka dem i 30 minuter. Vänd skivorna ett par gånger.

Det gå såklart bra att steka dem i olja ovanpå spisen, men det är svårt att få lika saftiga skivor.

Det berättas att Robert Mugabe – nu envåldshärskare i Zimbabwe men en gång anti-apartheidaktivist och ledare för motståndet mot det rasistiska styret i Rhodesia – var på besök i Sverige på 70-talet. Han vallades runt bland olika antirasistiska organisationer ända till det blev dags för lunch. Då ställdes en blaskig linssoppa på bordet – en rätt som skulle vara solidarisk med jordens fattiga.

Om man uttrycker sig försiktigt… så blev Mugabe förvånad över den taskiga maten i det rika landet Sverige. Men för oss som var med i svansen av den progressiva eran var det ingen överraskning.

70-talet var ett årtionde fullt av plågsamma smakförsök – eller har du glömt de halvråa selleribiffarna och den okryddade linssoppan? Men Africafé då, kommer du ihåg det? Frystorkat kaffe från Tanzania. Solidariskt och rättvist, säkert ekologiskt också. Det hade bara ett fel: det gick inte att dricka.

Numer dricker jag – välsmakande – ekologisk och rättvisemärkt kaffe. Och får jag provensalska tomater med bara lite parmaskinka, så tycker jag det är en fröjd att dra ner på köttet.

För det ska faktiskt vara gott att äta – annars kan det kvitta.

Nu ska det erkännas att den här maten har varit i säck – eller rättare sagt på blogg – innan den kom i påse. Maj-Britt Aagaard skriver om tomater med parmaskinka på Spiselandslaget, och Karin skriver om aubergine-piccata på Karinsspis.