– Hej, jag heter Jean-Pierre och är er granne. Kom så ska jag visa er runt.

Mannen som mötte oss var en kortväxt, leende och effektiv man i 50-årsåldern. Han tog med oss genom kök, sovrum och vardagsrum. Och så tog han en sväng ner i källaren.

– Det är så kallt, så ni kanske behöver sätta på värmen.

Det här var för två månader sedan i Alsace, men termometern hade krupit ner under 20 grader, och han vill gärna visa sin omtänksamhet.

Grannen Jean-Pierre var ingen professionell semesterordnare – och vi hade heller inte flyttat till Alsace på riktigt. Vi hade bara bytt hus för två veckor; medan vi bodde i den lilla alsassiska byn Niederhausbergen, så bodde en fransk familj i vårt radhus i Göteborg.

Det här är ett häftigt sätt att resa. Man kommer in i lokalsamhället och lär känna människorna lite grand – i alla fall Jean-Pierre.

Han kom och hälsade på ibland. Drack en kopp kaffe, pratade en stund. En dag frågade han:

– Vill ni komma över på mat i kväll? Vi tänkte steka lite.

Hans första språk var inte franska utan den tyska dialekten elsassiska, så han pratade gärna tyska. Och det ord han använde var ”braten” (steka). Vi undrade lite vad han menade. Skulle vi vara stekare, eller skulle vi steka korv i stekpannan.

Men när vi kom, så förstod vi. I trädgården var bordet dukat och bredvid stod den tända grillen. Jean-Pierre hämtade en flaska Cremant d’Alsace, vitt mousserande vin, som kittlade i gommen och retade aptiten. Vi skålade med honom och hans fru Carine.

Efter några trevliga timmar vankade vi hemåt med magen proppfull av grillad kyckling, små delikata korvar, ugnsstekt potatis, sallad och en dessert som gick åt som glass en varm sommardag.

Under kvällen hade Jean-Pierre visat sin motorcykel, gått ut i majsfältet som låg tio meter bort och skördat färska majskolvar, ungefär fem centimeter långa. Han hade bjudit på fruktbrännvin från Alsace som en ”digestif” till kaffet, och han hade berättat.

Bland annat om sin nya toalettstol. Det var en sådan där högteknologisk sak med värme i toaringen, fläkt (!) för att ta bort lukten och spolning som en bidé.

– Rakt upp i ”arschloch” (arslet), sa han och skrattade.

Okej, det är inte varje gång man som husbytare sitter hemma i någons trädgård och ”steker”.  Så här mycket har vi inte umgåtts med alla grannar. En del har vi bara hejat på över staketet och pratat om vädret.

Men flera gånger har vi verkligen lärt känna människor. I Haag blev, den nu 14-årige, sonen så pass mycket kompis med killarna på gatan att han spelade fotboll med dem. I München lärde vi känna ex-maken till familjen vi bytte med. Nu har han varit och hälsat på oss tre gånger.

Och familjen vi bytte med förra året i södra Frankrike, skickade ett mejl i år och undrade om vi ville låna deras hus ett par dagar när de var på semester ”om vi hade vägarna förbi”.

Blir du sugen på att byta hus? Gå in på hemsidorna för de två stora husbytarorganisationerna Home Link och Intervacs . Det kostar en knapp tusenlapp att vara med, men sedan är själva semesterboendet gratis.

Det är dessutom ofta mycket roligare än ett lägenhetshotell.