Ibland är man glad att man bor i Göteborg. Fisk och skaldjur är mycket billigare här än i andra delar av landet. Det gäller också vongole, eller hjärtmusslor som de nog heter på svenska.

Jag handlade ett halvt kilo musslor för dryga 50-lappen i fiskdisken härom dagen. Men när jag tittade på nätet så lärde jag mig att man beställa musslor för 169 kronor kilo. Plus frakt.

Det är lite synd för vongole är blåmusslornas lite finare kusin. Lite mindre, lite fastare, och faktiskt mycket godare.

Kokar man dem i lök, vin och tomat, så har man en fantastisk pastasås för en fredagskväll.

Det här behövs till 2 personer:
500 g vongole musslor
1 liter kallt vatten & 1/2 dl salt, ev 2 gånger

Pastasåsen
2 schalottenlökar
1 röd chili, spansk peppar
2 vitlöksklyftor
1 bunt slätbladig persilja
175 g små goda tomater
olivolja
salt & svartpeppar
1,75 dl torrt vitt vin

2 portioner linguine eller spaghetti

Gör gärna så här:
Vongolemusslorna. Vispa ihop 1 l kallt vatten med 1/2 dl salt och lägg musslorna där i 1 timme. Saltvattnet gör att musslorna spottar ut den sand som finns innanför musselskalet. Skölj musslorna. Vill du vara på den säkra sidan gör du om ”saltbadet” en gång till.

Skölj musslorna noga. Släng de som är öppna och inte stänger sig när du knackar på dem.

Pasta och sås. Skala och hacka schalottenlök och vitlök. Dela chilin, kärna ur och strimla den. Skär tomaterna i kvartar. Strimla persiljan.

Sätt på pastan.

Fräs schalottenlöken glansig i olja i en gryta eller traktörpanna. Skrapa ner vitlök och chili och fräs en stund till. Rör ner tomater och persilja. Salta & peppra. Häll på vinet och koka ett par minuter.

Lägg ner musslorna i pastasåsen. Lägg på locket och koka i 2 – 3 minuter. Släng de musslor som inte har öppnat sig.

Häll av pastan och rör ner den i pastasåsen.

Pasta vongole blev vår middag i fredags. Till maten drack vi en flaska Leth Grüner Veltliner (99 kronor, vitt, eko, socialt ansvar & lägre klimatavtryck), och det är en kombo som verkligen kan rekommenderas.

Leths Grüner är ett friskt vin men med balanserad syra. Den liksom böjer sig och säger till maten ”Okej, du får hålla i taktpinnen”. Men viktigast är nog vinets pepprighet, den gifte sig riktigt bra med maten. Pastasåsens lätta toner av svartpeppar och lite chili fick liksom en kompis i vinets lätta peppartoner.