Det är en varm kväll i slutet av juli. Vi vandrar genom gränderna i Petite-France i Strasbourg. Ett lågintensivt gräl hänger i luften:

– Jag vägrar äta på det här stället. Aldrig i en gränd, säger 16-åringen.

– Jag tycker vi går vidare och äter något lätt. En sallad kanske, säger hustrun.

– Va faan, säger jag och tänker på de rustika grytor jag tycker man ska äta när man är i Alsace.

Men så kommer vi ner till floden Ill. Vi slår oss ner på restaurangen Le Kougelhopf på Place Benjamin Zix. Mörkret sänker sig, lyktorna tänds och in på bordet kommer den ugnsbakade köttgrytan Baeckoffe. Köttet smälter i munnen och Rieslingens syra ger rätten en fräsch ryggrad.

Plötsligt är det semester på riktigt. Korsvirkeshusen speglas i floden, en lätt vind blåser genom platanernas löv. En gatumusikant spelar world music och låter mössan går runt bland borden. Till och med pladdret från de beskäftiga amerikanerna vid bordet bredvid går att stå ut med.

När mörkret lagt sig på riktigt vandrar vi på broar och bryggor vid floden Ill och ser ljusspelet i vattenytan.

Petite-France är sydvästra delen av Grand Ile, Strasbourgs centrala ö. Den ligger där floden delar sig i flera vattenvägar. Förr bodde här garvare och slaktare, nu är det fullt med restauranger och barer och turister. Men stämningen är vänlig och varm, som om alla bestämt att den här kvällen är ett undantag från det vanliga livet.

Namnet Petite-France är inte något romantiskt och nationalistiskt påhitt, utan var från början namnet på ett hospis för syfilissjuka på 1400-talet. Sedan dess kallas sjukdomen Franska sjukan på tyska.

Tidigare på dagen har vi varit och handlat vin från vinbönder i området. Den vänlige Gérard Waegell berättar att höfterna är utslitna. Efter bara ett par timmars arbete på vinfälten får han värk; det hårda arbetet har satt sina spår trots att han bara är i 40-års åldern. Nu i vinter ska han in på operation.

Men för att vara bonde låter han ovanligt hoppfull om årets skörd. I maj var det varmt, i juni kom välbehövligt regn.

– Det blir en tidigt skörd  i år. Vi skördar nog i början av september, berättar han.

Jag blir avundsjuk. Säger att jag gärna skulle komma och titta på vinskörden.

– Men det går inte. Då jobbar jag och kan inte få semester.

Gérard Waegell ler lite. Påpekar att utan jobb kan man inte ha någon semester alls.

För honom är Alsace en tuff verklighet med värkande höfter. För mig är det en semesterdröm att besöka när livet är som bäst.