Det var en het julidag för mer än 25 år sedan. Vi körde ner genom Tyskland med en gammal Ford Escort, som började krångla redan utanför Kiel. Det tjöt om motorn om vi körde fortare än 110. Men eftersom vi var mycket yngre den gången, så var det inget att oroa sig för. Bilar kan man alltid reparera.
Däremot var svettiga, trötta och törstiga. Vi svängde in i Frankrike, stannade i den lilla staden Selestat, och tog in på ett billigt hotell.
På gatan utanför hotellet rusade motorer och gummidäcken brände mot asfalten när bilarna for iväg. Stans ungdomar trodde tydligen att de deltog i Paris – Dakarrallyt, och det var varmare än hett.
Tvärs över gatan låg det vi letade efter – ett café. Vi gick in och såg oss omkring. På alla borden stod en liten karaff vitt vin, så vi beställde samma sak. In kom en kvarts liter vitt Alsacevin. Det var friskt, klart, kallt – med en aptitretande syra, som lovade att snart blir det mat.
Känslan var den samma som när man en riktigt svettig sommardag äntligen får slänga sig i det friska, kalla vattnet.
Det var kärlek vid första ögonkastet, eller kanske snarare vid första klunken.
Många år senare står jag vid disken i David Ermels vinkällare. Vinet är inte lika överraskande längre, men faktiskt lika gott.
Vin, mat, Alsace 