”Tycker du att sommarn är för blöt
nåväl an så tag dig då en film
tag dig en väl och två väl och tre
så blir du mycket nö-öjda-are”

Jag gjorde som jag sade; jag gick ut och sågade ner halva syrenen. Körde två berg med kvistar till tippen, och sågade upp resten av trädstammarna.

Sedan var jag så där som opraktiska människor är när de har gjort något med händerna. Jag var stolt som en liten (nåja) tupp.

Men vad gör man sedan så? Bada verkar inte vara att tänka på den här sommaren.

Istället hittade jag två filmer på Netflix. A year in Burgundy och Ett år i Champagne, dokumentärer som speglar ett år för vinproducent i de här regionerna. (Det var då jag började nynna på en ny text till Så lunka vi så småningom…).

I dokumentärerna får man följa Martine när hon återvänder till Frankrike, tar sin CV2 och åker runt till vinbönderna. De kollar vinstockar, vädret och hur vinet jäser. Bönderna oroar sig för vädret på det sätt som bönder har gjort i alla tider. Men mest av allt så häller de upp ett litet avsmakningsglas – och sedan luktar, gurglar och smakar de på olika viner. De yngsta ligger i tanken i väntan på buteljering, det äldsta tror jag är 75 år gammalt.

Men filmerna berättar också om byar och fester och vinregionernas historia. Bourgogne-filmen hävdar att det var cistercienser-munkarna som upptäckte terroir. De gjorde vin för att ha till nattvarden – och så upptäckte de att vinet från ett vinfält smakade på ett annat sätt än vinet från ett annat fält.

Som du förstår blir jag helt såld på filmerna. Först sätter Frankrike-suget igång med våldsam kraft. ”Jag vill åka dit!”.

Men sedan lugnar jag mig och tänker: ”Man kan ha det sämre en regnig dag i juli. Det är rätt okej att sitta inomhus och kolla på film om vinframställning.”