– Den här lukten känner jag igen, sa hustrun när ärtsoppan kokade på spisen – och så rynkade hon pannan till maximalt ogillande.

Ärtsoppa är en av hennes absoluta hatobjekt i matväg. Hon berättar gärna livfullt när hon som 9-åring tvingades sitta en hel matrast med en tallrik ärtsoppa som vägrade passera matstrupen. Det låter som en helvetesskildring där den onde ibland är själva soppan, ibland den hemska matvakten som vägrade låta henne gå innan hon ätit upp.

Själv tycker jag ärtsoppa är hyfsat gott, men inte mer än så. Det är liksom lite för geggigt för min smak. Men rätt ofta tänker jag att maträtter måste gå att förändra – bruna bönor är typexemplet. Det bara måste gå att skapa en fräsch maträtt av de bruna bönorna. Det går ju med alla andra bönor.

Men nu var det gula ärtor det gällde. Den här skulle bli en ärtsoppa med örtkryddor och buljong, lök och potatis. Och med ärtor som fått koka tills de var färdiga men inte mosiga.

Häng med på ett försök att få hustrun att gilla ärtsoppa – och, visst ja, på vägen tog jag upp lite nedfryst julskinka, som fick åka med i soppan.

Det här behövs för cirka 5 personer:
500 g torkade gula ärtor
1,5 l vatten
0,5 l ganska starkt buljong, vatten + tärning eller fond
2 gula lökar, tunt skivade
2 mjöliga potatisar, i små bitar
2 msk torkad timjan
1 tsk salt
lite vitpeppar
150 – 200 g rökt skinka, strimlad
150 – 200 g rimmad skinka, t ex julskinka som blivit över, eller bacon, strimlad
1 näve färska örtkryddor, t ex timjan och oregano

Gör så här:
Blötlägg ärtorna i 6 – 12 timmar. Sätt dem på spisen tillsammans med vatten, buljong, lök, potatis och kryddor. Koka i ca 55 – 60 min tills ärtorna är färdiga, men inte mosiga. Låt rökt och rimmad skinka koka med de sista 15 minuterna.

Medan soppan kokade gick jag ut och skördade de sista örterna. De såg lite frusna ut, men en näve fick åka i på slutet.

Hur det gick? Hustrun tog en halv tallrik. Åt med ganska god aptit och sade:

– Det här var ju nästan gott.

Men hon sträckte inte fram tallriken för påfyllning. Demonerna satt i vägen…

Har du själv någon hat-mat? Kanske från skolans mat? Eller ännu hellre: Har du uppväckt någon maträtt från ett dött och oätligt tillstånd?

Själv väckte jag upp panerad fisk i 20-årsåldern. Färsk torsk, panerad och stekt, det var ju en delikatess, som hade föga att göra med det torra, varmhållna halvfabrikat som skolan hade serverat.