Skärmdump från DN där Göran Greider argumenterar för en bojkott.

Basta! Det räcker nu! Någon jävla ordning får det faktiskt vara på ett land och en president.

Grönland, Panama, Gaza och 104 procent tull på varor från Kina. Från och med nu blir det bojkott på varor från USA. Jeans, juice, bilar. Låt bli att köpa dem, i alla fall just nu.

Är det större inköp – som en bil – vänta till Trump har lugnat ner sig och det har blivit åtminstone en liten tillnyktring i den amerikanska regimen. Om nu någon är intresserad av att köpa en Tesla dessa dagar. Varumärket har kanske sjunkit helt genom isen?

Andra varor är lättare, håller du en grapefrukt från USA i handen och tänker lägga den i kundvagnen, så är det faktiskt bara att ta en annan frukt istället. Det gäller även för amerikanska snabbmatställen. Står du utanför McDonalds och tänker gå in – höj blicken och leta efter något annat. Kanske en svensk hamburgerkedja, eller varför inte en gammaldags svensk korvmoj.

Det kanske kan bli ett kärt återseende mellan dig och en halv special. Korv med korvbröd och potatismos, och så ketchup och senap. Det kladdar så bra att du inte saknar hamburgersåsen som rinner nedför fingrarna.

Jag har länge funderat på vad man ska göra. Och visst är det främst politisk organisation som krävs. Du kommer väl ihåg Joe Hill: ”Don’t cry. Organize!”.

Så gå med i ett parti, en NGO (icke-statlig organisation) eller något annat. Det är viktigt och bara det som funkar på lång sikt.

Men det känns lite långsamt, tar lång tid innan det påverkar. En bojkott kan – om den omfattas av tillräckligt många – sända signaler direkt till de amerikanska företagens kassaflöden. Och det är väl ett språk som till och POTUS fattar.

Jag har länge tvekat om det där med bojkott. Men häromdagen när jag körde hem genom ett mörkt Göteborg så lyssnade jag på reprisen av Studio ett.

Gaza, förklarade Trump, var ett fantastiskt område med stor potential för solsemestrar och lyxhotell och amerikanska intressen. USA skulle ta över området och förvandla det till ett enda stort Mar-a-Lago.

Det palestinska befolkningen kunde ju flytta till Egypten eller något annat land som vägrar ta emot dem.

Vi tar det där igen: Ledaren för världens största supermakt förordar ockupation, etnisk rensning och skövling av det lilla som finns kvar på Gaza-remsan.

Allt detta i samförstånd med Israels nationalistiska ytterhöger (alltså till höger om Netanyahu).

För första gången på 90 år har västvärlden en nation som hotar andra med våld – om det krävs – för att expandera sitt territorium. Grönland, Panama-kanalen och den ”söta” tanken att göra Kanada till USA:s 51 delstat. En idé som bara älskas av befolkningen norr om den amerikansk-kanadensiska gränsen.

Som om inte det räckte hotar han fattiga länder i det globala syd – som Lesotho och Vietnam – med skyhöga importtullar. Deras brott? De har sytt jeans som skeppas till USA och säljs som Levis, och tillverkat skor som i USA går under namnet Nike.

Ja, och så har vi några fler småsaker, som är Donald Trump håller på att riva ner den säkerhetsordning som har skyddat små länder i 80 år, och att han håller på att skicka världen in i en global recession.

Någon gång måste ett barn höja blicken, peka med ett litet finger och säga: ”Kejsaren är naken”.

Eller mer korrekt, säga: Vi vägrar låta oss styras av en omnipotent 4-åring med storhetsvansinne. Det spelar ingen roll att han har förirrat sig in i Vita huset.

Det räcker nu! Basta!

Vad kan vara hungrigare än en vanlig cockerspaniel? Rätt svar: vår cockerspaniel!

Vem kan se mer bedjande ut än en vanlig cockerspaniel? Rätt svar: vår cockerspaniel.

Vi var faktiskt lite oroliga i början, Bamse for runt lite bland matskålarna när han skulle äta. Tog en tur in i vardagsrummet innan han återvände till dagens frukost/lunch/middag.

Men det var en kort tid av förvirring. Nu är Bamse en riktig cockerspaniel .När man börjar klirra med måttsatsen som vi använder för att mäta upp hans mat, kommer han sättande in i köket. Han förstår att det är MAT på gång, och då vidtar en krigsdans där viktigaste delen är att Bamse försöker krypa ur sitt eget skinn. Runt, runt far han, som en idrottare på stereoider.

Bamse – eller som han egentligen heter Cockerblues Somebody to love (varför har kennlar så konstiga namn?) – kom in i vårt hus en vanlig onsdag för två månader sedan. Han var liten och lite skygg. Ibland smågnällde han så mycket att jag gav honom tilläggsnamnet Pip-Larsson.

Men han utvecklade snabbt ett intresse för allt man kan använda munnen till. Äta förstås, men också att bita – i allt tuggbart: stolsben, människors tår och gärna min näsa.

Det är en liten egenhet han har efter sin pappa Olsson, en skotsk import som egentligen heter Ollison eller något liknande. En vansinnigt social hund som hälsar människor med att slicka dem i ansiktet och – just det – smågnaga dem på näsan.

Men Bamse växer och har börjat förstå att det gör ont när han bits, så han har alltmer gått över till att kärvänligt slicka på dem han gillar. Även mig, men så var det där med fadersarvet – alltså smågnaga på näsan.

Det är på samma sätt med valpar som med småbarn – det finns en första gången för allt. Löv som blåser! Jehooo, en evig lekmaskin. Snö som faller ner. Kul, de där snöflingorna kan man jaga, och de bara fortsätter att falla. De tröttnar inte, som människor gör.

Men det finns ett väder han inte gillar: regn. Då sätter han sig på trappen, och ser så där ledsen ut som bara en cockerspaniel i regn kan göra. ”TA IN MIG! MÄRKER DU INTE ATT MAN BLIR BLÖT”.

Så man kan säga att vi delar två åsikter. Ja, till mat. Nej, till regn.

Men vi delar också politisk uppfattning. Bamse är nämligen sosse; han tycker att ”alla ska med”.

Varje kväll när hustrun går upp för att sova travar Bamse uppför trappan. Och varje kväll kommer han ner igen, tittar uppfordrande på mig ända tills jag ger upp – och går och lägger mig på sängen, jag också.

Gott Nytt År säger jag och Bamse. Och låt 2024 bli ett bättre år med färre krig i världen. Bamse sitter han vid mina fötter när jag skriver det här; han försöker säga något. Jag böjer mig ner, och nu – nu – hör jag vad det är han vill: ”Mer hundmat till mig!”.

En dag i augusti 2012 satt jag i ett rum på andra våningen i Aranäsgymnasiet. Ute var det ljust och sommarvarmt. Inne på skolan vad det jobbstart och fortbildning. Vi skulle lära oss använda sociala medier.

Till vänster om mig satt en rektor. En vänlig själ, men också en av de där personerna som alltid gör allting rätt i livet. Du vet en av de där som elaka personer kallar för duktiga flickor.

Självklart log hon med alla de vita tänderna och såg entusiastisk ut.

Själv undrade jag vad fan jag gjorde där. Varför var jag inte ledig, låg i en solstol och läste en bok, eller grillade en biff och sippade på ett glas vin?

Men så började den sommartrötta hjärnan komma igång. ”Hmm, Frankrike, Alsace… Och vin… Mat och recept…”.

Just där och då föddes idén till Vin, mat, Alsace. Och plötsligt vaknade mitt intresse för den malande föreläsaren. Jag ville lära mig och fingrarna, de började knappa allt snabbare på tangenterna.

I 10 år har jag varit med blogg. Det är liksom en konstant man lever med. När man går där på Ica med kundvagnen en vanlig tisdag, så tänker man inte bara på kvällens middag. Utan man funderar också på om det är mat som är värt att skriva om, hur den ska presenteras och hur man ska få ihop ett skapligt foto.

Hemma i köket lagar man maten med måttsatsen i ena handen och ett anteckningsblock i den andra – i alla fall bildligt talat. Och när man är färdig ropar man till resten av familjen.

– Maten är klar. Jag ska bara fota först.

Vilket leder till att ingen kommer eftersom de vet att det dröjer innan de kan börja äta.

Under de här åren har jag skrivit 1225 inlägg. Mer eller mindre självständigt knåpat ihop sådär en 900 recept – och lagt ner något tusental timmar på saker som hänger ihop med bloggandet.

Om jag har gillat det? Man kan väl säga så här: Jag är ingen masochist, inte heller någon idiot. Hade jag tyckt det var trist och jobbigt, så hade jag såklart slutat.

Men mycket har förändrats under åren. Den skeptiske 14-åring som fanns med i början och som helst bara åt kött och pommes frites, har blivit 24, flyttat till Lund och äter numera mest vegetariskt.

Även jag och hustrun äter mycket mer vegetarisk mat. Kika på de första åren och jämför med det som publicerats den senaste tiden, så ser du en del av skillnaden.

För fem år sedan snubblade jag över Medelhavskosten och tänkte att det kunde vara något att skriva om. Det har jag gjort i 52 veckomenyer, men jag hade en liten baktanke – om jag riktar in mig på nyttig mat så kanske jag själv blir lite smalare.

Om vi uttrycker oss diplomatiskt, så kan vi väl säga att skillnaden inte är så stor.

Hustrun, som inte alltid är så fin i kanten, har en mycket mer direkt förklaring. Hon brukar säga:

– Ät inte så förbannat!

Men även mycket annat i livet har förändrats. Min mamma gav upp andan några månader efter sin 98-årsdag. Vår hund blev gammal och dog. Mitt jobb upphörde och i höst blir jag pensionär på riktigt.

Ändå är jag inte färdig med Vin, mat, Alsace. Jag fortsätter så länge det är roligt, och så länge jag har inspirationen. Även om takten på uppdateringar blir lite lägre.

Och jag tycker faktiskt att min programförklaring från den 20 augusti 2012 håller fortfarande, så jag slutar med den:

”Nu sitter jag med några lådor Alsacevin i källaren – den vanlig källare alltså, inte någon vinkällare – efter några Frankrikeveckor i somras. I smaklökarna sitter minnet av en god surkålsgryta, Choucroute garnie.
Häng med när jag lagar lite mat, tar en klunk vin och funderar lite.”

Jag har gått ut gymnasiet, man kan alltså säga att jag har tagit studenten. Men jag måste vara en ovanligt trögtänkt person – för de flesta klarar gymnasiet på tre år, medan jag behövde 25 år för att komma ut med den vita mössan i hand. Det gör så där en 8,3 år i varje klass.

Själva studentfirandet började som en överraskning redan på förmiddagen när jag låg i den mjuka sängen, läste tidningen och tänkte att det är rätt skönt med lata lördagar. Då ropade hustrun från undervåningen:

– Kom ner. Arnold är här.

Lite förundrad gick jag ner för trappan. Och när jag tittade in i vardagsrummet blev jag inte mindre överraskad. Där stod en hel mottagningskommitté och flöjtade för fullt ”Sjung om studentens lyckliga dar”.

Dagen fortsatte med boule på en krog med boulebanor, ett civiliserat ställe där man kan få ett glas rosé för att släcka törsten om kloten rör upp alltför mycket grus och damm. Lagom mycket motion är det också, så där när man knappt har kommit ur sängen.

Man böjer sig ner efter ett klot, kastar det. Tar några steg fram till Lillen och de kastade kloten för att kolla vem som leder. Ja, och så går man tillbaka, sex meter eller så – och skulle man bli akut törstig så står det ett glas vin på mitten.

När vi kom tillbaka blev det en dubbel överrskning. Ett partytält stod i vår radhusträdgård och trängde undan nästan allt gräs. På trädgårdsgången mötte jag en kompis som bor på Öland, men som uppenbarligen tagit sig till Göteborg för att vara en del av överraskningen.

Men när jag kikade in i tälten kom den stora chocken. Det var en jäkla massa stolar och då ba’ – som yngre personer säger – var man tvungen att fråga om alla stolarna.

– Det är lugnt, sa vännen från de baltiska provinserna. Vi kör Corona-säkert och sitter bara på varannan stol.

Hans lögn lugnade mig tillfälligt, men sedan började människor trilla in. Från Stockholm och Oskarshamn, Västerås och Norrköping, ja och så en del från Hisingen.

Hustrun hade beställt vegetarisk catering. Inlagda kronärtskockor och goda kikärtsbiffar. Frukt och ost, oliver och bröd. Rätt menlösa rödbetsbiffar och en balja med tabbouleh, stor så att den såg ut att räcka till alla som bor på gatan och sedan ge rester till större delen av studentområdet som ligger strax bortom gymmet och Willys-butiken.

Sedan gick det som det brukar. Lång kväll med mat och människor. Halv fyra på natten stupade jag i säng. Mätt som en plätt och rätt välsmord av olika vinsorter.

Om man ska vara så där petnoga så kanske man ska påpeka att skolan där jag jobbat lägger ner all medieundervisning och då finns det inget jobb kvar för mig. En del kallar det kanske för att vara arbetslös, själv tycker jag det låter mycket bättre att vara student.

Det är väl som med en elev för en del år sedan. Hon hade lämnat in ett tämligen slätstruket arbete, men några ljuspunkter fanns det ändå. Just dem tog jag fasta på när jag pratade med henne om arbetet. Sade att det mesta var G men försökte uppmuntra henne med att det fanns en del som var G plus.

– G plus, sade hon. Jag hatar G plus. Jag tycker mycket bättre om VG minus.

Nu får jag klara mig själv en tid – utan både G plus och VG minus – sedan tänker jag gå i pension. Men under klara-mig-själv-tiden är jag öppen för förslag (på arbetsuppgifter alltså, inte på kvinnor). Någon som har något trevligt att erbjuda? Undervisning, skrivande, något med samhällsfrågor kanske.

Min mamma Mary Dahlström – också känd som farmor, ”mormor” och ”terroristen” – är död. Hon hann inte uppleva när rhododendron blommade i år, utan dog i skarven mellan hägg och syrén.

Mest känd blev hon för en incident på Charles de Gaulle-flygplatsen 2008 när hon var 85 år gammal. Resten av familjen var på semester i Bretagne, och hon flög ner för att hälsa på oss under en vecka.

Turen gick till Nantes via Paris där farmor skulle byta plan. På flygplatsen hade hon beställt ”rullstol” för att någon skulle ta hand om henne. Men personalen strejkade, så hon fick gå de evighetslånga sträckorna till nästa terminal.

På vägen hände det som händer ibland – hon blev kissnödig. Parkerade väskan och bad en person ta hand om den. Men när hon kom ut från toan så kom säkerhetsperson springande med dragna vapen – och så small det när de sköt sönder hennes väska.

Mamma Mary fick fiska upp resterna av sitt sönderskjutna bagage ut en städvagn. Necessären hade kulhål rakt igenom, men alla medicinerna var intakta.

Den 85-åriga terroristen blev en visa i svenska medier. Först Corren i Linköping där hon bodde, men sedan Aftonbladet, TV 4 och en massa veckotidningar. På webben hade TV4 en publikfråga ”Har kampen mot terrorismen gått för långt?”. En av läsarna svarade ”Nej, gamla kärringar kan man aldrig lita på”.

Mamma Mary fick 98 bra år. Hon föddes på en gård i Mälardalen, sladdbarn med fem äldre syskon. Den svenska landsbygden för 100 år sedan måste ha varit en värld som mer påminner om dagens afrikanska landsbygd, än nutida svensk stadsliv.

På vintern körde man upp is och lade under ett halmtäcke – för att kunna ha ett kylt is-skåp på sommaren. Farmor berättade att när hon skulle någonstans så gick hon. Först när hon blev äldre fick hon en cykel.

Men innan livet tog slut så fick hon se hela världen, i alla fall alla kontinenter utom Antarktis. Hon hälsade på de som adopterat henne som ”mormor” i Mocambique och Japan, besökte vänner i Nordamerika och Nya Zeeland. I Costa Rica passade hon på att rida och fiska tonfisk – då var hon i 70-årsåldern.

Livet som pensionär inledde hon med att bli au pair-mormor i Texas, men rätt snabbt fick hon jobb som sällskapsdam åt en neurotisk gammal dam, änka efter en superrik oljemagnat.

På vintern bodde de i Florida och på sommaren i södra Kalifornien. Och mamma Mary fick ratta en Ford Lincoln med en lätt hysterisk dam i passagerarsätet till dagens olika aktiviteter: lunch på en County club, drink hos vänner eller kanske en middag på restaurant. En del får verkligen slita på jobbet, tänk bara att få äta 12 ostron till lunch.

Min mamma tillhörde en av de envisaste människor jag känt. Inte på det högljudda, bullrande sätten – utan stillsamt och beslutsamt. När jag var liten och hon tyckte det var dags för mig att börja i scouterna så upptäckte hon att det fanns ingen scoutkår där vi bodde. Vad hon gjorde då? Såg till så att det blev en scoutkår, såklart.

När hon flyttade till Linköping så fanns det ingen avdelning (loge) av Vasaorden i staden. Vad hon gjorde då? Såg till att det bildades en loge, såklart.

Hennes mest bestående insats kom förmodligen i slutet av 60-talet. Sveriges alla små kommuner skulle slås ihop till större. Men den församling där mamma Mary bodde hamnade i fel kommun, tyckte hon. Vad hon gjorde då? Såg till att det blev en namninsamling i området och med alla de namnen under armen åkte hon och ett par andra till Stockholm och uppvaktade ansvarig minister, såklart.

Resultatet blev precis som hon ville. Församlingen hamnade i ”rätt” kommun.

Min mamma Mary finns inte mer. Hon dog mellan hägg och syrén i år. Det är tomt och konstigt och sorgligt. Men det är faktiskt också lite skönt, för döden kom fridfullt – hon slutade bara andas i sömnen – och när hon låg där på sängen efteråt så utstrålade hon bara frid.

För mig har orden ”Vila i frid” fått en mycket konkret betydelse.

Ser du något nytt på bloggen? Inte? Följ då den här raden och titta ut på högra delen av sidan. Ser du, vitt och ingen reklam.

Förra gången du var inne på sidan låg där en massa annonser. Det var så kallad personaliserad reklam, alltså reklam som farbror Google anpassat efter dina sökmönster på nätet.

Du vet, hade du letat efter en ny dammsugare, så kom det upp en massa annonser för damsugare. Om du istället letat efter marsipanklädda dammsugare med chokladändar så dök reklam för Delicato upp.

Den här förändring kommer från en uppgradering av sidan. Numera heter den inte vinmatalsace. wordpress.com. Ordet wordpress är struket och adressen har blivit lite lättare. Men skulle du använda det gamla namnet så kommer du ändå rätt; du länkas vidare till bloggen.

Uppgraderingen dubblerar lagringsutrymmet, så nu kan jag fortsätta med nya bilder av vin, mat och resor.

Den uppgraderade sidan kostar en liten summa pengar varje månad. Men vi slipper den oänskade reklamen, både du och jag.

Välkommen att hänga med ett tag till på en resa mot god – och i alla fall – hyfsat nyttig mat. Ja, du är så klart välkommen att också hänga med på resan mot gott vin och franska resmål.